yantra1.gif (2187 bytes)
112
AUM

William Q. Judge

© 2003 Online Teosofiska Kompaniet Malmö

Dorje1.gif (4461 bytes)




WILLIAM Q JUDGE 1851-1896

wpeAF.jpg (3179 bytes)wpeAF.jpg (3179 bytes)wpeAF.jpg (3179 bytes)



Vedaböckernas allra heligaste stavelse är Aum. Det är sanskritalfabetets första bokstav, och har av somliga ansetts vara det ljud som ett nyfött barn ger ifrån sig då det första andetaget dragits ned i lungorna. Den hinduiske brahminen inleder och avslutar sina dagliga böner med denna, och de forntida heliga böckerna säger att med denna stavelse vänder sig gudarna själva till den allra Heligaste.

 I Chandogya upanishaderna [1] lovsjungs den med följande ord:

Låt en människa meditera på stavelsen OM, kallad udgitha [2] .... den är det renaste av alla väsen, det högsta, vilket förtjänar den högsta platsen, den åttonde.

__________

 [1] Chandogya Upanishad, 1st. Khanda. Se volym I, Sacred Books of the East. Müller.

[2] Udgitha – Hymn till Brahm.
 

Sedan uppmanas det till en meditation över denna stavelse såsom andningen i kroppen, vilken består av två slag – den vitala kraften och den enkla andningen genom munnen eller lungorna, ty ur denna meditation kommer kunskap och ett riktigt utförande av uppoffring. I vers tio står det: 

Därför verkar det vara så, att både den som känner till OM’s sanna betydelse, och den som inte gör det, utför samma uppoffring. Men så är inte fallet, ty det råder en skillnad mellan kunskap och okunnighet. Den uppoffring en människa utför genom kunskap, tillit och upanishaderna är kraftfullare.

Utåt sett utför båda samma uppoffring, men den som utförs av någon som har kunskap och som har mediterat över OM’s hemliga innebörd tar del av de kvaliteter OM innehåller, vilken behöver just den kunskap och tillit som förmedlingslänk för att bli synlig och verksam. Om en juvelerare och en bonde ska sälja en ädelsten kommer den förstnämndes kunskap att ge ett bättre resultat än den sistnämndes okunnighet. 

Shankaracharya uppehåller sig länge vid OM i sin Sharir Bhashya, och i Vayu Purana finns ett helt kapitel tillägnat OM. Eftersom nu Vayu betyder luft, kan vi se i vilken riktning deras tankar tenderade som uppehöll sig vid denna Purana. De analyserade ljudet, vilket ledde till intressanta upptäckter gällande människans andliga och fysiska konstitution. I ljudet finns tonen och denna är något av de viktigaste och mest djupgående av alla naturliga ting. Genom tonen uttrycker naturmänniskan och barnet sina känslor, precis som djuren i sina läten ger till känna sina karaktärer. Tonen av tigerns röst är helt olik duvans, lika olika som deras karaktärer är, och om syner, ljud och ting i den fysiska världen betyder någonting, eller indikerar vägen till de lagar som ligger bakom dessa skillnader, då är det inte alls så barnsligt att ta i beaktande tonens betydelse.

Padma Purana säger:

Stavelsen OM är alla böners anförare, låt den därför användas i början av alla böner”, och Manu föreskriver i sina lagar att: ”En brahmin måste alltid inleda och avsluta en lektion i Vedaböckerna med att uttala stavelsen OM, för om inte OM föregår lektionen, kommer hans lärdom att glida ifrån honom, och om den inte avslutas med samma stavelse kommer ingenting att bevaras.”

 Den berömde hinduiske Rajan, Ramohun Roy, säger i en avhandling om denna bokstav följande:

OM är, då den betraktas som en bokstav uttalad med hjälp av en artikulation, symbolen för den Högsta Anden. ’En bokstav (OM) [] är emblemet för det Allra Högsta, Manu II, 83.’ Men om vi betraktar det som ett ord bestående av tre bokstäver dvs, av (a), (u),  (m),   så inbegriper det de tre Vedaböckerna, människonaturens tre olika tillstånd, universums tre indelningar och de tre gudomligheterna – Brahma, Vishnu och Shiva, verkande krafter i skapelsen, bevarandet och förstörandet av denna värld; eller rättare sagt det Högsta Väsendets tre huvudsakliga attribut, personifierade i dessa tre gudomligheter. I denna betydelse innebär det i själva verket att den Högsta Anden kontrollerar universum.”

Och nu bör vi  betänka att det finns en enda homogen resonans, ett ljud eller en ton, som genomtränger hela universum, vilken, så att säga, verkar som uppväckare eller livgivande kraft, och sätter alla molekyler i verksamhet. Detta representeras inom alla språk med vokalen a som i rangordning kommer före alla de andra. Detta är Ordet, Verbum, aposteln Johannes Logos, som sade: I Begynnelsen fanns Ordet och Ordet var med Gud, och Ordet var Gud.”[3] Detta är skapelsen, för utan denna resonans eller rörelse bland de vilande partiklarna, skulle det inte existera något synligt universum. Med andra ord så  innebär detta, att det synligas utveckling ur det osynliga beror på ljudet, eller som arierna kallade det, Nada Brahma (gudomlig resonans).

__________

[3] Johannesevangeliet, kap I, vers 1.

Men när ljudet a väl en gång har framkallats, förändrar det sig direkt till au, så det andra ljudet u tillsammans med det första är en direkt förlängning av denna. Vokalen u, som i sig är sammansatt, representerar därför bevarandet. Och idén om ett bevarande innefattas också i skapelsen, eller utvecklingen, ty det skulle inte finnas något att bevara, om detta inte först existerade. 

Om dessa två ljud, sålunda sammansatta till ett, skulle fortsätta i evighet, skulle det givetvis inte kunna förekomma någon förstörelse av dem. Men det är inte möjligt att fortsätta uttalandet längre än andetaget sträcker sig, och fastän läpparna tillsluts, eller tungan pressas mot det övre gomtaket, eller de bakomliggande organen används, kommer i slutet av uttalandet tillslutningen eller m ljudet, som bland arierna hade betydelsen av ett stoppande. I denna sista bokstav innehålls förstörelsen av hela ordet eller bokstaven. För att återge det hela, visar ett enkelt experiment att det omöjligt går att inleda det med m, utan att  även au undantagslöst inleder själva uttalandet av m. Utan rädsla för välfunnen motsägelse kan det med bestämdhet påstås att allt talande börjar med au och talandets avslutning eller förstörelse ligger i m-ljudet.

Ordet ”ton” kommer från de latinska och grekiska orden som betyder ljud och ton. På grekiska betyder ordet ”tonos” en ”uttänjning” eller ”spänning”. Då det gäller ljudets karaktär används ordet ”ton” för att uttrycka alla variationer, såsom höga, låga, genomträngande, melodiska och skärande ljud. Inom musiken ger den det framkallade ljudet sin särskilda kvalitet och skiljer även de olika instrumenten från varandra; såsom fyllig ton, vassliknande ton och så vidare. Inom medicinen anger den kroppens tillstånd, men används där mer i betydelsen av styrka och syftar på styrka eller spänning. Det är inte svårt att förena användandet av ordet inom medicinen med den gudomliga resonansen som vi tidigare talade om, eftersom vi kan betrakta spänning som vibration eller mängden av vibrationer, genom vilka ljudet kan uppfattas av örat. Om hela systemet gradvis sänks så att tonen sänks utan avbrott, kommer detta till slut att resultera i upplösning av denna ansamling av molekyler. Inom konsten antyder tonen också tavlans allmänna tendens, precis som den antyder samma sak inom etik och beteende. Vi säger till exempel att ”något inte hör till god ton”, vi talar om ”en upphöjd andlig stämning eller ton”, och vi talar om ”ett sätt att uppträda som hör till god ton”, så tonen har en betydelse som universellt kan appliceras till antingen goda eller onda, höga eller låga företeelser. Och den enda bokstav som vi kan använda för att uttrycka eller symbolisera den, är a-ljudet, i sina olika skiftningar, långa, korta och mittemellan. Och  precis som tonen i beteendet, i moralen, i konsten och i musiken innebär den verkliga karaktären hos alla dessa, så innebär på samma sätt de olika varelsernas toner, inklusive själva människan, olika sätt att uttrycka sin verkliga karaktär; och alla förenade i naturens djupa sorl väller fram som Nada Brahma, eller Gudomlig resonans, som till slut hörs som sfärernas musik.

Meditation på tonen, såsom den uttrycks i sanskritordet OM, kommer att leda oss till den hemliga Lärans kunskap. Vi finner även i den vanliga dödliga musiken de sju indelningarna av det gudomliga väsendet, ty i mikrokosmos finns den lilla kopian av makrokosmos, så även i människans ojämna melodier innehålls den lilla kopian av helheten i skalans sju toner. Härifrån leds vi till de sju färgerna och så vidare allt högre upp till den Gudomliga strålglansen som är Aum. För den Gudomliga Resonansen är inte själv det Gudomliga Ljuset. Resonansen är endast utandningen av det första ljudet av hela Aum. Denna fortgår under den tid som hinduerna benämner en Brahmas Dag, vilken enligt dem varar i tusen tidsåldrar.[4] Den uppenbarar sig inte endast som den kraft vilken sätter universums partiklar i rörelse och upplivar dem, utan uppenbarar sig även i utvecklingen och upplösningen av människan, i djur- och mineral rikena, samt i solsystemen. Bland arierna representerades resonansen i planetsystemet av Merkurius, som alltid har sagts råda över de intellektuella förmågorna, samt vara den universella stimulansen. Några gamla författare har sagt att den visar sig genom Merkurius, och bland människorna genom kvinnors allmänt utbredda pratsamhet.

__________

[4] Se Bhagavad-Gita.

Varhelst denna Gudomliga Resonans har upphört eller avbrutits genom död eller annan förändring, innebär det att Aum har uttalats där. Dessa uttryck av Aum är bara de mångtaliga mikrokosmiska formuleringarna av Ordet, som har yttrats eller fullständigt upphört för att använda den hermetiska eller mystiska språkstilen, och bara då den stora Brahm avslutar sin utandning upphör tonandet genom m-ljudet, och på så vis orsakar den universella upplösningen. Denna universella upplösning är inom sanskritspråket och den hemliga Läran känd som Maha Pralaya. Maha betyder ”stor” och Pralaya  betyder ”upplösning”. Och sålunda, efter att ha resonerat på detta sätt, sade Indiens forntida Rishier att ”Ingenting påbörjas eller avslutas; allting förändras och det som vi kallar död är endast en omvandling”. Genom detta uttalande, ville de säga att detta var en hänvisning till det manifesterade universumet, och att den så kallade döden av ett levande väsen endast vara en omvandling av energi, eller ett förändrat sätt eller plats för den Gudomliga Resonansens manifestering. Alltså var läran om energins bevarande redan tidigt känd och tillämpad i rasens historia. Den Gudomliga Resonansen eller au-ljudet, är den universella energin, vilken bevaras genom varje Brahmas Dag, och som vid den stora Nattens antågande än en gång absorberas i helheten. Ständigt växlande mellan framträdande och försvinnande, förvandlar den sig om och om igen, då och då dold av den slöja av materia vilken benämns dess synliga framträdande, och den går aldrig förlorad, utan förändrar sig alltid från en form till en annan. Och häri kan vi se och förstå skönheten i sanskritspråket. Nada Brahma är Gudomlig Resonans; dvs. om vi efter att ha uttalat Nada sedan avslutar med Brahm, skulle detta logiskt sett innebära att m-ljudet i slutet av Brahm antyder Pralaya, och sålunda på samma gång vederlägger ställningen att Gudomlig Resonans existerar, för om den hade upphört skulle den inte kunna vara genljudande. Så de lade till ett a i slutet av Brahm och möjliggjorde på så vis en förståelse att som Brahma skulle ljudet fortsätta att manifestera sig. Men här ges inte tillräckligt med tid för att fördjupa sig i ämnet som det förtjänar, och dessa påpekanden är endast menade som ett svagt försök att visa på Aum’s verkliga mening och syfte.

På grund av ovan angivna syften och utav den stora respekt vi hyser för ariernas visdom, har denna symbol antagits och placerats på omslaget till denna tidskrift och även i inledningen av texten.

För oss har OM en innebörd. Det representerar meditationens konstanta underström, som borde fullföljas av varje människa, även då hon är sysselsatt med detta livets nödvändiga plikter. Det finns för varje betingat väsen ett mål som det ständigt är inriktat på. Inte ens inom djurriket gör vi några undantag, för det inväntar, under oss, sin utveckling mot ett högre tillstånd; det inriktar sig, även om det kanske sker omedvetet, likväl mot samma mål.

”Må han efter att ha fattat bågen, det stora vapnet, däri lägga pilen, vässad av hängivenhet. Efter att ha spänt den med en tanke riktad på det som är, träffa målet, O, min vän – det Oförgängliga. OM är bågen, Självet är pilen, Brahman är målet. Det kan inte nås av den tanklöse; och precis som pilen blir ett med skottavlan, så blir han ett med Brahman. Känn honom som Självet allenast, utelämna alla andra ord. Han är den brygga, som leder till Odödlighet. Meditera på Självet såsom OM. Må det lyckas dig att korsa mörkrets hav.” [5] 
__________

[5] Mundaka upanishaden II Kh. 2. Müllers övers.

AUM!


HADJI-ERINN
[WILLIAM Q.JUDGE]
Path, April, 1886.

Översatt från William Q. Judges Theosophical Articles, vol I, sid 559-564 ,"AUM". Utgiven av The Theosophy Company, Los Angeles 1980.

_______________________________________________________________________________________

Läs i detta sammanhang även denna artikel av WQJ:

Träffa målet av William Q. Judge
Patanjali Yoga Dagbok Online 1-10

_______________________________________________________________________________________

  | till Robert Crosbie  Online  |   till William Q Judge Online  till Helena Blavatsky Online |  till ULTs hemsida   |  

wpeAF.jpg (3179 bytes)

Copyright © 1998-2013 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö     
Uppdaterad 2013-02-05