triangel.gif (5598 bytes)


Teosofi i Amerika

TEOSOFISKA RÖRELSEN 1875-1950
Online
Kapitel
IX

översatt från

THE THEOSOPHICAL MOVEMENT 1875-1950

[Chapter IX, pages 116-126]

 

© 2005 Online Teosofiska Kompaniet Malmö

Dorje1.gif (4461 bytes)

Förord   kapitel 1   kapitel 2   kapitel 3   kapitel 4   kapitel 5   kapitel 6   kapitel 7   kapitel 8   kapitel 9   kapitel 10

kapitel 11   kapitel 12   kapitel 13   kapitel 14   kapitel 15   kapitel 16

_______________________________________________


Teosofiska arbetets första dagar i Amerika – Judge’s förberedelsetid – Judge besöker H.P.B. i Paris – Judge avslöjar Coulomb’s konspiration – medlemskap ökar i Amerika – upprättandet av The Path – Path’s grundton: broderskap – Judge's geni i tillämpning – Judge's medhjälpare – Letters That Have Helped Me – H.P.B.s fem budskap till amerikaner.

 

NÄR WILLIAM Q JUDGE år 1886 startade med den oberoende teosofiska tidskriften The Path [Vägen] fick den teosofiska rörelsens arbete i Amerika sin verkliga begynnelse. Tills dess hade inte mycket åstadkommits ifråga om samfundets tillväxt i Amerika. Till och med före HPBs och Olcotts avfärd till Indien så tidigt som vid slutet av 1876 var Teosofiska Samfundet, som Olcott säger, ”som en jämförelsevis inaktiv kropp: dess stadgar blev döda bokstäver och dess möten nästan upphörde”. [1] När det beslutades om de två grundarnas resa till Indien valdes general Abner Doubleday att tjäna som tillförordnad president i Amerika och Judge blev registrator och sekreterare.

Medan Judge upprätthöll nära kontakt med både HPB och Olcott genom korrespondens ägde lite om ens någon organisatorisk aktivitet rum under flera nästkommande år. Svårigheterna som han ställdes inför under den perioden illustreras av ett biografiskt stycke som skrevs av Mrs Archibald Keightley och som ingick i hennes andra upplaga av Letters That Have Helped Me [Brev som hjälpt mig]. Det var en tid när Helena Blavatsky –

Hon, som var den stora framställaren, hade lämnat fältet, och nyfikenheten och intresset, som hennes originella och slående mission hade väckt upp, hade dött ner. TS hade hädanefter att leva vidare på sin filosofiska grund, och efter långa år av slit och envisa framhärdanden var detta den punkt, som var uppnådd av Mr Judge. Från hans 23:e år till sin död lämnades hans bästa ansträngningar, och all hans oförfärade själs glödande energi, till detta arbete. Vi kan se en målning i ord över honom, där han öppnar möten, läser ett kapitel ur Bhagavad Gita, för protokoll och utför alla dess detaljer, som om han icke vore den enda närvarande personen, och detta gjorde han gång på gång, beslutsam att ha ett samfund. [2]

Under dessa tidiga dagar var Mr Judge en ung praktiserande advokat som måste ge mycket av sin tid för att tjäna sitt levebröd. Han hade gift sig 1874 strax innan han mötte HPB. Det blev bara ett barn, en flicka, som dog mycket ung. Affärer tog honom till Sydamerika 1876, men där ådrog han sig en febersjukdom, som han sedan alltid kom att lida av, en torterande sjukdom. Andra etapper i hans sydamerikanska erfarenheter är förtecknade i hans skrivelser, ofta allegoriska, [Occult Stories of WQJ Online]och de antyder en karaktär i ockulta kontakter som kan ha etablerats på den resan. 1883 grundade han med några andra ett grensamfund, The Aryan Theosophical Society of New York, som instiftades av överste Olcott. Under senare år kom detta under Judges ledning att bilda exempel i effektivt förkunnande av teosofi för alla andra amerikanska grenar. I första numret av The Path beskriver Judge The Aryan Society som en gren ”formad med idén att sammanfoga New York-medlemmarna som togs in i modersamfundet medan överste Olcott och Helena Blavatsky var här”. Han tillägger emellertid att ”det upptäcktes att ganska många hade anslutit sig till det [modersamfundet] under intryck att det var ett nytt slag av spiritualism och sedan dragit sig tillbaka”. Den aryanska grenens verkliga aktivitet började 1886 med utgivningen av The Path.

År 1884 hade överste Olcott på Judges förslag organiserat en amerikansk kontrollstyrelse för samfundets ledning i Förenta Staterna och som verkställande organ ersatte det Abner Doubleday´s presidentskap.[3] Tidigt 1884 reste Judge till London där han träffade Sinnett och andra engelska medlemmar. Några få veckor senare reste han till Paris där han den 28 mars förenades med HPB och Olcott som hade kommit från Indien. Judge förblev i Helena Blavatskys sällskap under flera veckor i Frankrike – för honom en trivsam förändring från den moraliska atmosfären i London och som han hade funnit mycket nedslående. I själva verket tycks denna period, tidigt under 1884, ha varit ett kritiskt intervall i ett förberedande av Mr Judge för arbete som låg framför honom. Korrespondens med vänner skrivna i London, och några av hans parisbrev också, visar att han led av en utomordentlig misströstan och nedslagenhet och detta under flera veckor eller månader. Det var en tid, förklarar han för sina närmaste, när vissa inflytanden från det avlägset förflutna återvände för att förstöra hans psykiska välbefinnande. Både enkelheten och styrkan hos den unge irländske amerikanen visar sig i detta stycke ur ett av hans parisbrev:

Dessa sista dagarna (12) har varit en prövning för mig. En helt levande fråga har kommit upp, om att hålla fast, eller låta gå. Jag tror att jag har lämnats ensam för att prövas. Men jag har övervunnit. Jag skall inte ge upp, och vilken bitterhet eller förargelse som än kan komma, så skall jag stå ut. Igår kväll öppnade jag som Madame har här, och nästan genast kom jag till artiklarna om lärjungaskap, dess prövningar och faror. Det verkade som en bekräftelse av mina tankar, och om än bilden på ett sätt var ganska dyster, så stärkte det mig ändå…” [4]

I april 1884 mottogs i Paris tecken på Coulombs komplott och Judge blev sänd till Indien med som han sade ”full kraft från samfundets president att göra vad än som syntes bäst för vårt skydd, mot en attack, som vi hade blivit informerade om skulle komma att göras, i förbindelse med missionärerna som ledde The Christian College i Madras”. [5] Han anlände till Adyar kort efter att Coulombs hade blivit fördrivna och tog genast hand om det hela. Han kallade ett antal vittnen till att se Coulombs händers verk och stängde sedan HPBs rum för allmänheten. Som en intressant fotnot till missionärernas attack på HPB gjorde Judge detta utlåtande:

Redan nästa dag kom missionär Patterson, expert Gribble & Co för att undersöka. Det var för sent. Lagen fanns redan, och Mr Gribble [6], som hade kommit som en ”opartisk expert”, men med en fullständig rapport emot oss i sin ficka, måste i förlitande på sin fantasi för skadegörande fakta gå iväg, och han drog sedan upp den källan. [7]

Mr Judge blev kvar i Indien endast tillräckligt länge för att sköta sina plikter i samband med Coulomb-konspirationen, men under den perioden stärkte han vänskapens band med Damodar och andra hinduiska medlemmar vilka han hade känt endast per korrespondens. Efter sin återkomst till Amerika satte han 1885 igång arbetet med att återuppliva rörelsen i Förenta Staterna. När han såg att kontrollstyrelsen som hade tillsatts av Olcott gav en ”något faderlig och inte representativ styrelse” för de amerikanska grenarna vädjade han till Olcott och HPB att samarbeta med honom om att bilda en ”amerikansk sektion” av modersamfundet, och i vilken var och en av de amerikanska grenarna skulle ha en röst. Detta blev slutligen åstadkommet genom ett möte med kontrollstyrelsen i Cincinatti i oktober 1886. De amerikanska teosoferna följde ett förslag av generalförsamlingen i Indien, upplöste vid detta möte kontrollstyrelsen och ”bildade den amerikanska sektionen av Teosofiska Samfundets generalförsamling men sköt upp frågan om att antaga en formell konstitution och stadgar tills ett annat datum, då en mer fullständig representation kunde tillförsäkras.” [8] 1887 hölls ett andra möte och amerikanska sektionens konstitution blev formellt antagen av informerade ombud.

Vid tiden för 1886 års möte i kontrollstyrelsen fanns 12 grenar av Teosofiska Samfundet i Förenta Staterna. De var i Rochester, Chicago, Boston, Malden (Massachusetts), Cincinnati, Los Angeles, Philadelphia, S:t Louis, San Fransisco, Washington DC och två i New York. Medlemmarna i dessa grenar var tillsammans 264. Vid 1887 års konvent som hölls i New York City fanns fortfarande 12 grenar men medlemsantalet hade ökat till 302. Vid det andra årliga konventet i amerikanska sektionen – dess första större möte – i Chicago den 22 och 23 april 1888, rapporterade Mr Judge som var generalsekreterare om ytterligare 10 nya grenar och ett sammanlagt medlemsantal om ungefär 460. Denna stora fart i samfundets tillväxt i Amerika fortsatte under några år. 1896 fanns 103 grenar i Förenta Staterna. Första numret av The Path kom i april 1886. Den började med en ledare som slog an en grundton i den hållningslinje som den skulle bibehålla under tio år under Mr Judge´s redaktörskap. Han började med att förklara att tidskriften icke var Teosofiska Samfundets officiella organ utan en oberoende journal ”som uppstått ur en impuls direkt från teosofiska läror och litteratur.” Tidskriftens grundare, sade han,

har föresatt sig att försöka att med ena handen peka för sina vänner mot en väg i vilken hopp för människan har blivit sedd och med den andra undersöka alla etiska och filosofiska system som påstår sig leda direkt till en sådan väg, oberoende av att huvudvägen kan visa sig gå i en annan riktning än mot vad som sökts. Från nuvarande ståndpunkt förefaller det dem, att den sanna vägen ligger i den riktning som pekats ut av våra aryanska förfäder, filosofer och visa män, vars ljus ännu lyser klart, om än nu detta sker i Kali Yuga eller mörkrets tidsålder.

Ledaren kommer fram till:

Själva det första steget i sann mystik och sann ockultism är att försöka uppfatta betydelsen av Universellt Broderskap, utan vilket de allra högsta framstegen i bruk av magi blir till stoft i munnen. Vi vänder oss därför till alla som önskar lyfta sig själva och sina medvarelser – människa och rackare – upp och ut ur de själviska vardagslivens travanden och lunkanden. Det tänks inte att Utopia kan etableras på en dag, men när idén om Universellt Broderskap sprids kan sanningen i alla ting upptäckas. Förvisso, om vi alla säger att det är värdelöst, att sådana högstämda och sentimentala föreställningar inte kan vinna spridning, kommer ingenting någonsin att göras. Dess början måste göras och det har skett genom Teosofiska Samfundet. Även om filantropiska institutioner och projekt hela tiden förs framåt av goda och ädla män och kvinnor tycks laster, själviskhet, brutalitet och deras åtföljande eländen icke desto mindre alls sluta med att växa. Rikedomar samlas i de fås händer, medan de fattiga blir allt hårdare försatta för varje dag, då deras antal ökar. Fängelser, asyler för de utstötta, kan fyllas mycket snabbare än det är möjligt att upprätta dem. Allt detta pekar ofelbart mot att det finns en för livet viktig felaktighet någonstans. Det visar att bara att bota utsidan, genom att hänga en mördare eller ge asyler och fängelser, aldrig kommer att minska antalet kriminella och inte heller horder av barn som föds och växer upp i lasters och olaters drivbänkar.

Vad som behövs är sann kunskap om människans andliga tillstånd, hennes sikte, öde och bestämmelse. Detta ges med en rimlig och förnuftig visshet i den aryanska litteraturen, och de som måste börja omdaningen är de, som är så lyckliga, att de blivit satta i världen där de kan se och tänka ut problemen, som alla bemödar sig att lösa, och även om de vet att den stora dagen icke må komma förrän efter deras död. Sådana studier leder oss till att godtaga Prajapati´s yttrande till sina söner: ”Var återhållsamma, var liberala, var barmhärtiga”. Det är själviskhetens död. [9]

Medan Helena Blavatsky skrev om teosofi med stor lärdom, och ur hennes kolossala lager av ockult kunskap, vände sig Mr Judge till den vanliga människan i vardagligt språk och enkelt förnuft. Från dess början bär The Path ett vittnesbörd om, att han fullständigt hade funnit sig själv och nu var ivrigt upptagen med att ägna sig åt området för sin största nytta för rörelsen. Hans naturliga intresse i andras välbefinnande påverkade allting han gjorde, så att hans artiklar [William Q Judge Online] och teosofiska tal sattes i språk för människan på gatan. Det fanns inget poserande hos Mr Judge, och hans enkla oförställda stil hade ibland den effekten att skymma hans visdom för dem som förväntar sig vissa manér eller anspråk i ”ockulta” eller ”djupa” skrivanden. Allt eftersom åren gick visade sig Mr Judge vara skicklig organisatör och en självutplånande administratör och som visste att hjälpa andra människor att utveckla sina talanger och att påta sig förpliktelser och ansvar. Han skrev för The Path under en variation av pseudonymer, och för allmänheten dolde han således sin stora personliga del bakom den publikationen, men undertecknade med eget namn alla avgörande uttalanden beträffande ledande hållningar, för vilka individuellt ansvar borde tas.

Hans kunskap i teosofin visade sig på sidorna i The Path i form av ändlöst varierande tillämpningar av filosofin. Hans metod var tankeväckande och stimulerande, snarare än dogmatisk eller myndig. Allt han skrev av metafysisk natur var understödda i Helena Blavatskys arbeten, direkt eller indirekt.[Helena Blavatsky Online] Han försökte inte komma med någon ny ”uppenbarelse”, men hans egna arbeten utvisade de teosofiska lärobegreppens ideala användning. I slutet av The Path’s första nummer lade han fram en syn beträffande kretsloppens lagar, och visade att de för honom inte var någon abstraktion, utan en princip som direkt gällde både rörelsens arbete och den mänskliga rasens psykologiska och moraliska behov vid denna tid. Han skrev:

De ”kristna” nationerna har bländat sig med de materiella framstegens fördärvliga glitter. De är icke det folk som skall lämna de klaraste ledtrådarna till Vägen. Om några korta år kommer de alla att ha lämnat de metoder som nu hålls så kära, ty deras vanvettiga jäkt mot deras civilisations fulländning kommer att ge dem kontroll över krafter som nu inte dröms om. Då kommer den stunden, då de måste välja vilket av två slags frukt de skall taga…

I året som just gått har vi piggats upp av mycken uppmuntran, utifrån och inifrån. Teosofin har tillväxt inte bara på tio år, utan under det förflutna året. En ny tid är inte långt borta. Artonhundratalets jättestora och klumpiga blomma har nästan blommat helt och förberedelser måste göras för den underbara nya blomma som skall resa sig ur den gamla. Vi har inte fäst vår tro på Vedaböckerna eller kristna skrifter, icke heller önskat några andra att göra det. All vår hängivenhet för den aryanska litteraturen och filosofin kommer från en tro att miljoners sinnen, som tagit mödosamma steg före oss, och lämnat väg som kan följas med behållning men med urskiljning. Ty underförstått tror vi att vid denna kretsloppets krök ligger den slutliga auktoriteten i människan själv. I föregående tider var de uppenbarade Vedaböckerna, och senare den store Buddhas läror, den rätta auktoriteten, i vars auktoritativa läror och utövningar de nödvändiga stegen blev funna, till att lyfta människan och få henne upprest. Men universums stora klocka visar åt en annan timma, och nu måste människan fatta nyckeln i sina händer och själv helt och hållet öppna porten. Hittills har hon varit beroende av de stora själar vars händer hejdat en överhängande dom eller undergång. Låt oss då tillsammans gå in i ett nytt år utan rädsla för någonting, förvissade om styrkan i Broderskapets Förening. För hur kan vi frukta död eller liv eller någon fasa eller något ont, vid någon plats eller tid, när vi väl känner, att till och med döden själv är en del i en dröm, som vi väver framför våra ögon.

Vår tro kan summeras i Teosofiska Samfundets motto: ”Det finns ingen religion högre än sanning”, och vår handling består i att inte fästa avseende vid någon auktoritet ifråga om religion och filosofi, förutom sådana omdömen som vi utifrån deras naturliga och medfödda kvalitet känner vara sanna. [10]

Ledaren var Judge´s sätt att upprepa läran som var underförstådd i Isis Unveiled och som skulle anges tydligt i Den Hemliga Läran och i talrika artiklar och brev av Helena Blavatsky: Att det nittonde århundradet skulle bli en period av omfattande psykisk förändring i mänsklig historia, då de mänskliga sinnets förmågor skulle höjas och psyko-emotionella mottagligheter och känsligheter hos alla människor i hög grad utökas. Behovet i detta kommande kretslopp skulle gälla större moralisk stabilitet och intellektuell själv-tillit, för att undvika den katastrofala psykologiska oordning, som skulle drabba människorasen, såvida inte denna stabilitet uppnåddes. Här i sin ledare i The Path lämnade Mr Judge i enkla termer ut en kritiskt angelägen lära för den västerländska civilisationens framtid, utan att söka attrahera därför med påskrift, ståt eller gester. Idéerna blev givna, och läsarna lämnades att själva vidkännas deras betydelse.

Det var naturligt att med åren fick Mr Judge en kärna av hängivna individer att dras till rörelsen i Amerika, och vilka stödde det och medverkade i arbetet på olika sätt. En av dessa var J. D. Buck, som blev medlem i samfundet 1878 efter att ha läst Isis Unveiled. Dr Buck upprätthåll en korrespondens med HPB medan hon var i Indien. Överste Olcott utnämnde honom till att tjäna i den amerikanska kontrollstyrelsen som 1884 träffades i dr Bucks hem i Fregonia, New York, för att överväga planer för en teosofisk upplivning i Förenta Staterna. Andra möten av styrelsen ägde rum 1885 och 1886 i hans hus i Cincinatti. Dr Buck skrev talrika utmärkta artiklar för The Path, både under eget namn och under pseudonymen ”Hiraj”. Hans personliga tillgivenhet för Mr Judge gjorde honom till en lojal medarbetare helt igenom Judges liv, men sedan Judge dött blev dr Buck förbryllad av olikartade yrkanden om ”andlig auktoritet” och blev en följare till ”TK”, en ”ockult” skribent med anspråk på högre frimurarkunskap.

En annan medarbetare var Julia Campbell VerPlanck, senare Mrs Archibald Keightly, som antagligen gav mera hjälp till Judge än någon annan i att få ut The Path. Hon skrev för The Path under namnen ”Julius”, ”August Waldensee” och ”Jasper Niemand”. Hon använde det senare namnet som redaktör för en volym av Mr Judge´s brev till henne vilka hon publicerade som Letter That Have Helped Me [Brev som hjälpt mig Online].

Alexander Fullerton, en episkopal präst som hade varit Mrs VerPlanck´s pastor, blev attraherad till teosofin av henne och gav upp sin ställning i kyrkan. 1890 blev han medlem i Teosofiska Samfundets amerikanska sektions styrelse. Han var välutbildad, kunde skriva och tala och hans erbjudande av tjänster för det ansträngda generalsekreterarens huvudkvarter mottogs med glädje. Mr Fullerton blev snart känd som Mr Judge´s högra hand. Han bidrog med många artiklar till The Path, redigerade The Forum – en liten periodisk tidskrift för teosofiska frågor och svar [ForumSvaren Online] – och ägnade sig åt mycket av den korrespondens som kom till The Path´s redaktion och den amerikanska sektionens huvudkvarter. En annan framstående amerikansk medarbetare var Jerome A. Anderson, aktiv vid stillahavskusten och författare till elementära böcker om reinkarnation och karma, odödlighet samt om människan i sina sju principer. Mr Anderson var vidare en ofta återkommande bidragare till sidorna i New Californian, en teosofisk månadstidskrift grundad i Los Angeles 1891. Dess redaktör Miss Louise A. Off var bland de mest aktiva medlemmarna vid stillahavskusten och skrev i teosofiska ämnen för tidningar i Kalifornien såväl som i New Californian. Hon förrättade också i sitt hem välbesökta veckomöten för diskussion om teosofi, och även om Miss Off inte var fysiskt stark och måste upphöra med att ge ut tidskriften sedan två nummer blivit färdiga arbetade hon strävsamt för teosofin och fortsatte skriva i rörelsens tjänst till sin död 1895.

Själva andan i rörelsens arbete i Amerika uppfattas bäst genom läsning av de första tio numren av The Path, Jesper Niemands sammanställning av Letters That have Helped Me och H P Blavatsky´s brev till de årliga konventen i den amerikanska sektionen. Det blev fem sådana budskap från HPB. Det första som lästes för deltagarna i konventet som hölls i Chicago i april 1888 var av henne adresserat till Mr Judge, som ”Broder och Teosofiska Samfundets medgrundare”. Detta brev är av särskilt intresse av flera skäl, bland annat för vittnesbörd som det ger över den ställning som Mr Judge upptog i hennes syn och aktning. Hon började med att hälsa deltagarna och vännerna i samfundet och tillade ”och till dig själv [Judge] — hjärtat och själen i den kåren i Amerika.” Brevet fortsätter:

Vi var flera som kallade det till liv 1875. Sedan dess har du förblivit ensam i att bevara det livet, under och över goda och onda rapporter och berättelser. Det är huvudsakligen dig, om inte fullständigt, som Teosofiska Samfundet har att tacka för sin existens 1888. Låt mig då tacka dig för det, för första och kanske sista gången inför allmänheten, och från mitt hjärtas botten, vilket endast slår för saken som du representerar så väl och tjänar så troget.

Resten av brevet upptas med praktiska råd för att bedriva den teosofiska rörelsens arbete. HPB uttrycker sig själv beträffande varierande problem som samfundet möter och beaktar möjligheterna och farorna som månde ligga framöver. Hon skrev:

Teosofin har på senare tid tagit en ny start i Amerika vilket markerar inledningen till en ny cykel i samfundets aktiviteter i västerlandet. Och den hållningslinje du nu följer är beundransvärt anpassad för att ge spännvidd för den vidaste expansion av rörelsen och en stadig grund för en organisation, som medan den befrämjar känslor av broderlig sympati, social enhet och solidaritet kommer att ge rymliga rum för individuella friheter och praktiska utövanden för den gemensamma saken – den att hjälpa mänskligheten.

Mångfaldigande av lokala centra bör vara ett främsta övervägande i era sinnen och varje människa bör sträva efter att vara ett arbetes centrum i sig själv. När hennes inre utveckling har nått en viss punkt kommer hon naturligen att dra till sig dem som hon under samma inflytande är i kontakt med, en kärna kommer att formas runt vilken andra människor kommer att samlas och bilda ett centrum från vilket information och andliga inflytanden strålar och till vilken inflytanden blir riktade. Men låt ingen människa sätta upp något papisteri istället för teosofi, då detta skulle vara livsfarligt och alltid har slutat högst olyckligt. Vi är alla medstuderande, mer eller mindre avancerade, men ingen som tillhör Teosofiska Samfundet bör räkna sig själv som mer än i bästa fall en elev-lärare – en som ingen rätt har att dogmatisera.

Sedan samfundet grundades har en tydligt märkbar förändring kommit i tidens anda. De som gav oss ärendet att bilda samfundet förutsåg detta, det nu snabbt växande, en våg av transcendentalt inflytande som följer på den andra vågen av snarast fenomenalism. Till och med spiritualistiska tidningar eliminerar gradvis fenomenen och undren för att ersätta dem med filosofi. Teosofiska Samfundet körde denna rörelses skåpbil [med varorna], men även om teosofiska idéer har trätt in i varje avdelning eller form som den vaknande andligheten har tagit, så måste ändå teosofin ren och enkel kämpa en hård kamp för att bli erkänd. De gamla dagarna har gått och återvänder inte mer, och många är teosoferna som lärda av bitter erfarenhet har lovat sig att inte längre göra ”mirakel-klubb” av samfundet. De klenmodiga har i alla tider bett om tecken och under, och när dessa misslyckades med att beviljas, så vägrade de att tro. Sådana är icke de som någonsin begriper teosofin, ren och enkel. Men det finns andra bland oss som intuitivt förstår att erkänslan av ren teosofi – filosofin i tingens förståndiga förklaringar, och inte i lärosatserna – är av den högst livsviktiga betydelse i samfundet, såtillvida att endast det kan ge fyr-ljuset som behövs för att leda mänskligheten på dess sanna väg.

Detta borde aldrig glömmas, icke heller bör följande fakta bortses ifrån. Den dagen när teosofin skall ha åstadkommit sin högst heliga och högst viktiga mission – nämligen att fast förena en kår av människor i alla nationer i broderlig kärlek, och ha föresatt sig ett rent altruistiskt arbete, inte i mödor med själviska motiv – endast den dagen kommer teosofin att bli högre än varje nominellt mänskligt broderskap. Det kommer i sanning att vara ett under och mirakel, för vilket mänskligheten fåfängt har väntat under de senaste 18 seklerna och som varje sammanslutning hittills har misslyckats att fullborda. [11]

I detta brev talade HPB profetiskt. Hon skrev också om det vaknande intresset för teosofi i England. Utöver HPBs tidskrift Lucifer stödde engelska teosofer en ny organisation, The Theosophical Publishing Society, som gav ut litteratur för allmänhetens bruk, och som brevet sade tog på sig ”det högst nödvändiga arbetet att bryta ner fördomars och okunnigheters barriärer vilka byggt så mycket hinder för spridning av teosofi”. Hon skrev också att Den Hemliga Läran, hennes stora verk som så många studerande otåligt väntade på, nu var färdigt för tryckeriet. Hon slutade med att uttrycka sin avsikt att stanna i England ”där för ögonblicket den hårdaste kampen mot fördomar och okunnigheter måste utkämpas” men tillade att ”mycket av mitt hopp för teosofin ligger hos er i Förenta Staterna, där Teosofiska Samfundet bildades och som är landet jag själv är stolt att vara medborgare i.”

Dessa årliga budskap till de amerikanska teosoferna fortsatte till hennes död 1891. Tagna tillsammans bildar de en inspirerande handbok för teosofiskt arbete, råd och maningar, full av begeistring hos den mest tröttlösa arbetaren av dem alla, och genomsyrad av den praktiska kunskap om mänskliga behov som alla sanna filantroper måste besitta. De ”fem budskapen” [ Fem Budskap av HPB Online] uppfattas av de flesta teosofer som koncisa uttalanden av ”linjerna” för teosofiska arbeten, att noggrant följas för att den teosofiska rörelsen skall kunna vara till den moderna världens största möjliga nytta.

 Fotnoter till kapitel IX:

1. Old Diary Leaves I, 330.

2. Letters That Have Helped Me (Los Angeles: Theosophy Company, 1946, semicentennial edition), p. 265.

3. Report of Proceedings, Theosophical Society, American Section, second annual convention, Chicago, April 22-23, 1888, p. 7.

4. Letters That Have Helped Me, p. 204.

5. ”Madame Blavatsky in India,” av W. Q. Judge, Arena, March, 1892 (Omtryckt i Theosophy {May, 1946}, XXXIV, 245).

6. J. D. B. Gribble var en pensionerad engelsk-indisk ämbetsman som skrev vad han kallade en ”oberoende undersökning” av ”Blavatskys korrespondens” till Madame Coulomb.

7. ”The So-Called Expose of Madame Blavatsky,” av Wm. Q. Judge, Boston Index, March II, 1886. (Omtryckt i Theosophy, [January, 1947], XXXV, 107.)

8. Report of Proceedings, Second Annual Convention, p. 7.

9. ”Why ’The Path’ ?” Path (April, 1886), I, 3. (Omtryckt i Theosophy (March, 1948}, XXXVI, 197.)

10. ”A Year on The Path,” Path (March, 1887), I, 353 (Omtryckt i Theosophy {April, 1948}, XXXVI, 275.)

11. Report of Proceedings, second annual convention, p. 25. (Omtryckt i småskiften, Five Messages from H. P. Blavatsky to the American Theosophists, Theosophy Company, Los Angeles, 1922.[på svenska  Fem Budskap till de Amerikanska teosoferna, Teosofiska Kompaniet, Malmö, 1996] )

* * * * * * *

Översatt från The Theosophical Movement 1875 -1950.  Utgiven av The Cunningham Press, Los Angeles 1951.

 

________________________________________________________

till nästa kapitel:
 Kapitel X. Lucifer och Den Hemliga Läran
till:
till Huvudindex
________________________________________________________


 

The theosophical movement 1875-1950. The Cunningham Press, Los Angeles. 1951, xiii, 351p., revised edition of a 1925 original. A documentary history of the course of the Movement through its first seventy-five years – from 1875 to1950. It is both a history and a critical evaluation of methods, attitudes and actions. ISBN 0-938998-14-5
 
Boken (nr 500) kan beställas direkt genom vår InternetBokhandel för 125:- inklusive porto;
Postgiro: 444 58 09-9

____________________________________________________


 

wpeAF.jpg (3179 bytes)

Copyright © 1998–2013 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö  
Uppdaterad 2013-02-05