© 2005 Online
Teosofiska Kompaniet Malmö
_______________________________________________
The Theosophists anda och själ – vad är teosofer? – Teosofiska Samfundet en ”samvetets republik” – ingen delaktighet i politik – missionärers attityd – ursprunget till Caves and Jungels of Hindostan – teosofisk aktivitet i Ceylon – Damodar och Subba Row – brytningen med Arya Samaj – ”Kiddle-incidenten” – paret Coulomb – missions-attack – HPB kräver rättslig prövning – Olcott’s kompromiss – HPBs avgång som korresponderande sekreterare – medlemmar svaga vid prövning.
DEN HÄNDELSE som under Helena Blavatsky’s vistelse i Indien var viktigast för rörelsens framtida arbete var att hennes tidskrift The Theosophist [ The Theosophists Online] startades i oktober 1879. Den redogjorde grundligt för den teosofiska litteraturen och återgav många artiklar om teosofers filosofiska och utbildningsmässiga aktiviteter. De tidiga utgåvorna fastställde genast den redaktionella ton, som skulle genomsyra tidskriften så länge som HPB blev kvar i Indien. Det första numret innehåller fyra artiklar som gav bestämda uttalanden om den teosofiska rörelsens natur och ändamål. ”Vad är teosofi” [ Vad är teosofi? Online] som följer på den öppnande ledaren klargör, att teosofi varken är en ny ”uppenbarelse” eller en människogjord trosbekännelse, utan fundamentalt en anda av opartisk undersökning och efterforskning och som rör sig från filosofiska första principer, vilka återfinns i varje stor religion och metafysiskt system. Teosofin visas vidare vara mycket mera än närmast bara en spekulativ utredning. De grundläggande begreppen i vedisk filosofi och buddism, lärorna hos de egyptiska hierofanterna, samt Pythagoras och Platon, det neoplatonska systemet, gnostisk mysticism, de metafysiska idéerna hos Leibniz och Spinosa, Hegel och Fichte, såväl som kabbalistiska doktriner och den alkemiska nydaningens medeltida läror och slutligen Ralph Waldo Emersons transcendentalism, de blir alla relaterade till i denna artikel och ansedda som antingen direkta eller indirekta uttryck för ”den arkaiska visdomsreligionen”. Sedan Helena Blavatsky angett huvuddragen i dessa skilda källor för teosofin tillägger hon:
Varje teosof kan således, medan han håller sig till en teori om Gudomligheten, som inte har uppenbarelse utan en självegen inspiration som sin bas, acceptera vilken som helst av ovan angivna definitioner eller tillhöra vilken som helst av dessa religioner, och ändå noggrant förbli inom teosofins gränser. Ty den senare är tron på Gudomligheten, såsom ALLTET, källan för all existens, det oändliga som inte kan bli vare sig fattat eller känt – Det som endast universum kan uppenbara, eller, som några föredrar det, Honom, och sålunda givande det ett kön och antropomorfisera det, vilket är blasfemi.
Denna artikel hänvisar också till läran om reinkarnation och påpekar att åtskilliga stora tänkare i västerlandet, från Pytagoras ner till David Hume och Shelley, var böjda för det begreppet om själsevolution.
Den andra artikeln – ”Vad är teosofer?” [Vad är teosofer? Online] – talar om Teosofiska Samfundets syften, ”vars viktigaste är att återuppliva Ammonius Saccas arbete och att få de olika länderna att komma ihåg att de är ’barn av en moder’.” Helena Blavatsky ägnar sig nu åt frågan vad teosofer ”tror”:
Hur mycket av detta de forntida ariska och grekiska mystikernas natursökande, gudasökande vetenskap … håller då samfundet med om? Vårt svar är: med alltsammans. Men om det tillfrågas vad det tror på blir svaret: ”som en samlad kår – ingenting”. Som organ har samfundet ingen trosbekännelse, då trosbekännelser endast är skal omkring andligt vetande, och i sitt förverkligande är teosofin andligt vetande självt – själva essensen i filosofiskt och teistiskt undersökande. Som en synlig representant för universell teosofi kan det inte vara mer sekteriskt än ett geografiskt sällskap, som representerar universella geografiska upptäckter, utan att bry sig om huruvida upptäckarna är av en eller annan trosbekännelse. Samfundets religion är en algebraisk ekvation i vilken, så länge tecknet = för jämlikhet inte är utelämnat, varje medlem är tillåten att byta ut sina egna kvantiteter som bättre stämmer med klimatiska och andra nödvändigheter, eller med kritiska lägen i sitt ursprungsland, sitt folks egenheter, eller t. o. m. med hans egna. Utan att ha någon antagen trosbekännelse är vårt samfund redo att ge och ta, att lära och undervisa genom praktiska experimenteranden eller försök, och detta i motsats till närmast blott passiva och godtrogna accepteranden av påtvingade dogmer. … Samfundets själva idégrund är fritt undersökande utan fruktan.
Som grupp står samfundet för att alla ursprungliga tänkare och efterforskare i naturens dolda sidor – vare sig materialister, de vilka finner materien utgöra ”allt jordiskt livs löfte och styrka” – eller spiritualister, dvs. de som i anden finner källan för all energi såväl som materia – var och är i egentlig mening teosofer. … Det kommer nu att ses, att huruvida de klassificeras som teister, panteister eller ateister är sådana människor närstående anförvanter till resten. Vad en studerande än är, så när han en gång överger den gamla och medeltida huvudleden som består av rutiner, och ger sig in på den ensliga vägen för självständigt tänkande – gudainriktat – då är han en teosof, en originaltänkare, en sökare med egen inspiration efter den eviga sanningen, för att lösa de universella problemen.
Helena Blavatsky skriver att teosofi är vetenskapligt utforskandes vän och understödjare, så länge vetenskapsmän undviker att dogmatisera på psykologins och metafysikens domäner. Det är också förbundet med ansträngning att förstå den gudomliga principens manifestation. Sant mot sitt motto ”Det finns ingen religion högre än sanning” uppfattades samfundet som ett organ för att uttrycka absolut religiös frihet:
Fött i Amerikas Förenta Stater bildades samfundet med sitt fäderneland som modell. Det senare uteslöt namnet Gud ur sin konstitution, med mindre det ordet annars en dag skulle kunna bli som ett förord till en statsreligion, men genom sina lagar ger det absolut jämlikhet för alla religioner. Alla understöder detta och var och en är därmed genom staten återskyddad. Utformat i enlighet med denna konstitution kan samfundet med rätta betecknas som en ”samvetets republik”.
Vikten av dessa den teosofiska rörelsens fundamentala uppfattningar behöver knappast betonas under 1900-talets svåra år. Det har funnits åtskilliga reformrörelser och organisationer som uttrycker verbal hängivenhet för icke-sekteriska ideal, men med tiden faller nästan alla ner i någon form av dogmer eller trosbekännelser eller blir akademiskt debatterande samfund. Men som så klart uttrycktes under dess första år innehåller den teosofiska rörelsens principer underförstådda skydd mot sådana välgörenhetsorganisationers eller samfunds vanliga öden.
Om en gång teosofi-studerande uppnår genuina förståelser av dess principer kommer de själva att finna sig ur stånd att falla in i sekteriska sinnesvanor. Syftet att bilda en kärna av universellt broderskap är för det första den dynamik som inifrån människor kallar fram de andliga resurser som inget mindre ideal kan tillvinna sig och föra befäl över. För det andra står idén om att vinna kunskap genom erfarenhet – från ”naturens bok” – kompromisslöst i motsats till den moraliska och intellektuella passivitet, som kännetecknar västerländsk religion, och som är grundorsaken för sekterism. Slutligen introducerar metafysiska studiers förening med mystisk religion en faktor för sinnets gradvisa växande, och som gör framsteg i teosofin till en fråga om bestämda steg att tas av den forskande. Dessa framsteg kan dessutom inte negligeras, utan att de teosofiska idealens anda går förlorad, ty som teosofi är definierad i dessa tidiga artiklar av Helena Blavatsky måste den bli studerad, praktiserad och levd för att bli förstådd. Det är dessa behov eller krav som skiljer teosofi från vilken som helst särskild religion eller ”tro”, och som fastställer de höga ansvaren hos dem som tar sig an att beträda den teosofiska vägen.
Mot slutet av ”Vad är teosofer?” skriver Helena Blavatsky
Slutligen kan vi uppge, att vidare och långt mera universellt i sina synsätt än något existerande snarast blott vetenskapligt samfund har Teosofiska Samfundet plus sin vetenskaplighet också sin tro på varje möjlighet och bestämda vilja att genomtränga de okända andliga regioner, som exakt vetenskap låtsas att dess anhängare inte har sak att upptäcka. Det har därtill en kvalitet mera än i någon religion i det att den inte gör någon skillnad mellan stamfolk, jude eller kristen. Det är i denna anda som samfundet har etablerats på det universella broderskapets fotfäste.
Obekymrat om politik – och fientligt mot socialisms och kommunisms tokiga drömmar som det avskyr, då båda blott är grovt vålds och trögheters förtäckta konspirationer mot ärliga arbeten – ägnar sig samfundet endast litet åt den materiella världens yttre skötsel. Alla dess strävanden riktas mot de synliga och osynliga världarnas ockulta sanningar. Huruvida den fysiska människan befinner sig under ett imperiums eller en republiks styre bekymrar endast människan av materia. Hennes kropp må vara förslavad; vad gäller hennes själ har hon rätten att ge sina härskare Socrates’ stolta svar till hans domare. De har inget herravälde över den inre människan.
Innebörden är här att den teosofiska rörelsen är ett bemödande att skjuta alla ytliga ”lösningar” av livets problem åt sidan och närma sig dem i deras essentiella natur. Teosofin är ofördragsam med den vetenskapliga regeln att mänsklig kunskap beror på indicier som är förnimbara för bara de fysiska sinnena. Den postulerar en inre sinnens verklighet att kunna användas med vetenskaplig exakthet av de som har utvecklat de sinnena.
Likgiltigheten för politik som Helena Blavatsky uttrycker är i vetskap om det faktum, att snarast bara hanteringar av sociala förhållanden, vare sig genom våldsamma förändringar av etablerade regeringar eller genom vanliga lagmässiga processer, inte kan åstadkomma några goda ting som varar när de är separerade från den moraliska utbildningens vidare syften. Politiska prestationer, uppfattade som maktsökanden, kommer alltid att göra de filantroper besvikna som väljer den reformmetoden, och detta då förändringar i fråga om sociala organisationer aldrig i sig självt kan medföra mänskliga varelsers förbättringar i någon verklig mening. Förbättring av människan är förbättring av mänsklig förståelse, och när det blivit uppnått kommer sociala organisationssvårigheter att ta hand om sig själva, eller åtminstone inte längre vara de till synes olösliga problem, som de framstår som idag. Huvudintresse i politik skymmer de verkliga processerna för moralisk och social förändring, vilka borde vara till granskning för människor av god vilja.
Helena Blavatskys ogillanden av socialism må förbrylla den moderne liberalen, om det inte vore för det otvivelaktiga faktum, att hon varmt biföll den etiska principen om absolut delande och hade låg hänsyn till den förskansade själviskheten i det enskilda ägandets ekonomiska system. Härvid kritiserar hon uppenbarligen det brutala begreppet om klasskamp som är vanligt för den europeiska socialistiska doktrinen. När hon på andra håll talar om Edward Bellamy’s naturliga och medfödda amerikanska socialism kallar hon den samhällsorganisation som förutsägs i Looking Backward [ i sv. övers. En Återblick, Sthlm, 1906] för en representation av ”vad som skulle vara det första stora steget mot det universella broderskapets fulla förverkligande”. Hon hänvisar till både Buddha och Jesus som ”ivriga altruister – vilka högst otvetydigt predikar socialism av ädlaste och högsta slag, självuppoffring till det bittra slutet”. [1] Enkelt och klart är socialism av detta slag utan förbindelse med någon speciell ekonomisk teori, utan förkroppsligar det mänskliga broderskapets generösa anda, som är den teosofiska rörelsens förnämsta inspiration.
De två återstående artiklarna av de fyra som nu hänvisas till är ”The Drift of Western Spiritualism” [Den västerländska spiritualismens strömning Online]” och ”Antiquity of the Vedas” [Vedaböckernas uråldrighet Online]. Den första återger den teosofiska attityden mot spiritualistiska fenomen, den andra korrigerar misstag av kristna vetenskapsmän och västerländska orientalister vilka har försökt bevisa att österlandets heliga litteratur är av senare historiskt ursprung. Många fler diskussioner av dessa viktiga ämnen skulle framträda i senare nummer av The Theosophist.
Då intressen för teosofin spred sig i Indien speglar sidorna i The Theosophist samfundets framsteg. Utgåvorna är fyllda med djupa diskussioner om hinduisk metafysik samt kommentarer till och översättningar av helig litteratur. Europeiska medverkande förser med artiklar som tar upp olika faser av västerländsk metafysik och mystik och gör tidskriften till den mest kosmopolitiska filosofiska publikationen av sin tid och medan den leddes av HPB var den genomsyrad av en levande hängivenhet för sanning som inspirerade och gav energi åt teosofer överallt i världen.
Den supporterskara som samfundet vann bland hinduerna väckte snart upp en samstämd opposition från kristna missionärer i Indien. Medan dessa samfundets fiender inte kunde åstadkomma någonting genom direkt kritik av teosofiska idéer led Helena Blavatsky själv avsevärt obehag och trakasserier av falska rapporter om hennes liv och arbete som sattes i omlopp av missionärerna. Hon var naturligtvis rättfram och frispråkig i sin fördömelse av alla försök att vilseleda hinduerna från deras fäderneärvda religion, hon såg det som en oförskämd invasion av de indiska folkets personliga angelägenheter. Denna hennes attityd mot de kristna, såväl som hennes stora vördnad för Indiens vediska filosofi, ökade naturligen hennes popularitet bland lärda hinduer, vilka missionärerna aldrig varit i stånd att påverka alls. Då missionärerna kände faran som Teosofiska Samfundet utgjorde mot deras aktiviteter för att få proselyter tog de från Förenta Staterna en präst Joseph Cook, som föregivet kom på en rundresa, men ägnade sig åt att ge en serie allmänna föredrag vilka förvrängde teosofin. Han blev flera gånger utmanad att möta teosoferna i debatt, men undvek alltid en sådan avgörande prövning av hans uttalanden. Efter att ha blivit allmänt utpekad och kritiserad av en brittisk arméofficer lämnade han landet. Den kristna missionens attacker på den teosofiska rörelsens arbete, vilket började med en viskningskampanj mot samfundets grundare, men kom till en klimax i samband med affären som teosofer känner som ”Coulomb-konspirationen” skulle ha varit relativt skadelösa irritationer om det inte varit för svagheter och vacklanden bland teosoferna själva.
HPB och Olcott fortsatte att bo i Bombay till december 1882 när Teosofiska Samfundets huvudkvarter permanent flyttades till Adyar. Under dessa första år i Indien reste grundarna mycket. Äventyren innefattade ett besök till Karli-grottorna, som blev till en bas för HPBs samling av sina skrifter under titeln From the Caves and Jungles of Hindostan Online (ursprungligen en serie brev i ryska tidningar). [2] Ett besök till Rajputana är också redogjort för i den volymen. 1880 reste de två med båt till Ceylon där teosofiska möten hölls. Den 25 maj tog både Olcott och HPB ”pansil”, och blev därmed formellt erkända som buddister. Som Olcott säger hade båda tidigare förklarat sig själva som buddister många gånger men i deras tro och