triangel.gif (5598 bytes)


Teosofer i Indien

TEOSOFISKA RÖRELSEN 1875-1950
Online
Kapitel VI


översatt från

THE THEOSOPHICAL MOVEMENT 1875-1950

[Chapter VI, pages 72-89]


© 2005 Online Teosofiska Kompaniet Malmö

Dorje1.gif (4461 bytes)

Förord    kapitel 1    kapitel 2    kapitel 3    kapitel 4    kapitel 5    kapitel 6    kapitel 7    kapitel 8    kapitel 9    kapitel 10

kapitel 11    kapitel 12    kapitel 13    kapitel 14    kapitel 15    kapitel 16

_______________________________________________


The Theosophists anda och själ – vad är teosofer? – Teosofiska Samfundet en ”samvetets republik” – ingen delaktighet i politik – missionärers attityd – ursprunget till Caves and Jungels of Hindostan – teosofisk aktivitet i Ceylon – Damodar och Subba Row – brytningen med Arya Samaj – ”Kiddle-incidenten” – paret Coulomb – missions-attack – HPB kräver rättslig prövning – Olcott’s kompromiss – HPBs avgång som korresponderande sekreterare – medlemmar svaga vid prövning.
 

DEN HÄNDELSE som under Helena Blavatsky’s vistelse i Indien var viktigast för rörelsens framtida arbete var att hennes tidskrift The Theosophist [ The Theosophists Online] startades i oktober 1879. Den redogjorde grundligt för den teosofiska litteraturen och återgav många artiklar om teosofers  filosofiska och utbildningsmässiga aktiviteter. De tidiga utgåvorna fastställde genast den redaktionella ton, som skulle genomsyra tidskriften så länge som HPB blev kvar i Indien. Det första numret innehåller fyra artiklar som gav bestämda uttalanden om den teosofiska rörelsens natur och ändamål. ”Vad är teosofi” [ Vad är teosofi? Online] som följer på den öppnande ledaren klargör, att teosofi varken är en ny ”uppenbarelse” eller en människogjord trosbekännelse, utan fundamentalt en anda av opartisk undersökning och efterforskning och som rör sig från filosofiska första principer, vilka återfinns i varje stor religion och metafysiskt system. Teosofin visas vidare vara mycket mera än närmast bara en spekulativ utredning. De grundläggande begreppen i vedisk filosofi och buddism, lärorna hos de egyptiska hierofanterna, samt Pythagoras och Platon, det neoplatonska systemet, gnostisk mysticism, de metafysiska idéerna hos Leibniz och Spinosa, Hegel och Fichte, såväl som kabbalistiska doktriner och den alkemiska nydaningens medeltida läror och slutligen Ralph Waldo Emersons transcendentalism, de blir alla relaterade till i denna artikel och ansedda som antingen direkta eller indirekta uttryck för ”den arkaiska visdomsreligionen”. Sedan Helena Blavatsky angett huvuddragen i dessa skilda källor för teosofin tillägger hon:

Varje teosof kan således, medan han håller sig till en teori om Gudomligheten, som inte har uppenbarelse utan en självegen inspiration som sin bas, acceptera vilken som helst av ovan angivna definitioner eller tillhöra vilken som helst av dessa religioner, och ändå noggrant förbli inom teosofins gränser. Ty den senare är tron på Gudomligheten, såsom ALLTET, källan för all existens, det oändliga som inte kan bli vare sig fattat eller känt – Det som endast universum kan uppenbara, eller, som några föredrar det, Honom, och sålunda givande det ett kön och antropomorfisera det, vilket är blasfemi.

Denna artikel hänvisar också till läran om reinkarnation och påpekar att åtskilliga stora tänkare i västerlandet, från Pytagoras ner till David Hume och Shelley, var böjda för det begreppet om själsevolution.

    Den andra artikeln – ”Vad är teosofer?” [Vad är teosofer? Online] – talar om Teosofiska Samfundets syften, ”vars viktigaste är att återuppliva Ammonius Saccas arbete och att få de olika länderna att komma ihåg att de är ’barn av en moder’.” Helena Blavatsky ägnar sig nu åt frågan vad teosofer ”tror”:

Hur mycket av detta de forntida ariska och grekiska mystikernas natursökande, gudasökande vetenskap … håller då samfundet med om? Vårt svar är: med alltsammans. Men om det tillfrågas vad det tror på blir svaret: ”som en samlad kår ingenting”. Som organ har samfundet ingen trosbekännelse, då trosbekännelser endast är skal omkring andligt vetande, och i sitt förverkligande är teosofin andligt vetande självt – själva essensen i filosofiskt och teistiskt undersökande. Som en synlig representant för universell teosofi kan det inte vara mer sekteriskt än ett geografiskt sällskap, som representerar universella geografiska upptäckter, utan att bry sig om huruvida upptäckarna är av en eller annan trosbekännelse. Samfundets religion är en algebraisk ekvation i vilken, så länge tecknet = för jämlikhet inte är utelämnat, varje medlem är tillåten att byta ut sina egna kvantiteter som bättre stämmer med klimatiska och andra nödvändigheter, eller med kritiska lägen i sitt ursprungsland, sitt folks egenheter, eller t. o. m. med hans egna. Utan att ha någon antagen trosbekännelse är vårt samfund redo att ge och ta, att lära och undervisa genom praktiska experimenteranden eller försök, och detta i motsats till närmast blott passiva och godtrogna accepteranden av påtvingade dogmer. … Samfundets själva idégrund är fritt undersökande utan fruktan.

    Som grupp står samfundet för att alla ursprungliga tänkare och efterforskare i naturens dolda sidor – vare sig materialister, de vilka finner materien utgöra ”allt jordiskt livs löfte och styrka” – eller spiritualister, dvs. de som i anden finner källan för all energi såväl som materia – var och är i egentlig mening teosofer. … Det kommer nu att ses, att huruvida de klassificeras som teister, panteister eller ateister är sådana människor närstående anförvanter till resten. Vad en studerande än är, så när han en gång överger den gamla och medeltida huvudleden som består av rutiner, och ger sig in på den ensliga vägen för självständigt tänkande – gudainriktat – då är han en teosof, en originaltänkare, en sökare med egen inspiration efter den eviga sanningen, för att lösa de universella problemen.

Helena Blavatsky skriver att teosofi är vetenskapligt utforskandes vän och understödjare, så länge vetenskapsmän undviker att dogmatisera på psykologins och metafysikens domäner. Det är också förbundet med ansträngning att förstå den gudomliga principens manifestation. Sant mot sitt motto ”Det finns ingen religion högre än sanning” uppfattades samfundet som ett organ för att uttrycka absolut religiös frihet:

Fött i Amerikas Förenta Stater bildades samfundet med sitt fäderneland som modell. Det senare uteslöt namnet Gud ur sin konstitution, med mindre det ordet annars en dag skulle kunna bli som ett förord till en statsreligion, men genom sina lagar ger det absolut jämlikhet för alla religioner. Alla understöder detta och var och en är därmed genom staten återskyddad. Utformat i enlighet med denna konstitution kan samfundet med rätta betecknas som en ”samvetets republik”.

Vikten av dessa den teosofiska rörelsens fundamentala uppfattningar behöver knappast betonas under 1900-talets svåra år. Det har funnits åtskilliga reformrörelser och organisationer som uttrycker verbal hängivenhet för icke-sekteriska ideal, men med tiden faller nästan alla ner i någon form av dogmer eller trosbekännelser eller blir akademiskt debatterande samfund. Men som så klart uttrycktes under dess första år innehåller den teosofiska rörelsens principer underförstådda skydd mot sådana välgörenhetsorganisationers eller samfunds vanliga öden.

    Om en gång teosofi-studerande uppnår genuina förståelser av dess principer kommer de själva att finna sig ur stånd att falla in i sekteriska sinnesvanor. Syftet att bilda en kärna av universellt broderskap är för det första den dynamik som inifrån människor kallar fram de andliga resurser som inget mindre ideal kan tillvinna sig och föra befäl över. För det andra står idén om att vinna kunskap genom erfarenhet – från ”naturens bok” – kompromisslöst i motsats till den moraliska och intellektuella passivitet, som kännetecknar västerländsk religion, och som är grundorsaken för sekterism. Slutligen introducerar metafysiska studiers förening med mystisk religion en faktor för sinnets gradvisa växande, och som gör framsteg i teosofin till en fråga om bestämda steg att tas av den forskande. Dessa framsteg kan dessutom inte negligeras, utan att de teosofiska idealens anda går förlorad, ty som teosofi är definierad i dessa tidiga artiklar av Helena Blavatsky måste den bli studerad, praktiserad och levd för att bli förstådd. Det är dessa behov eller krav som skiljer teosofi från vilken som helst särskild religion eller ”tro”, och som fastställer de höga ansvaren hos dem som tar sig an att beträda den teosofiska vägen.

Mot slutet av ”Vad är teosofer?” skriver Helena Blavatsky

Slutligen kan vi uppge, att vidare och långt mera universellt i sina synsätt än något existerande snarast blott vetenskapligt samfund har Teosofiska Samfundet plus sin vetenskaplighet också sin tro på varje möjlighet och bestämda vilja att genomtränga de okända andliga regioner, som exakt vetenskap låtsas att dess anhängare inte har sak att upptäcka. Det har därtill en kvalitet mera än i någon religion i det att den inte gör någon skillnad mellan stamfolk, jude eller kristen. Det är i denna anda som samfundet har etablerats på det universella broderskapets fotfäste.

    Obekymrat om politik – och fientligt mot socialisms och kommunisms tokiga drömmar som det avskyr, då båda blott är grovt vålds och trögheters förtäckta konspirationer mot ärliga arbeten – ägnar sig samfundet endast litet åt den materiella världens yttre skötsel. Alla dess strävanden riktas mot de synliga och osynliga världarnas ockulta sanningar. Huruvida den fysiska människan befinner sig under ett imperiums eller en republiks styre bekymrar endast människan av materia. Hennes kropp må vara förslavad; vad gäller hennes själ har hon rätten att ge sina härskare Socrates’ stolta svar till hans domare. De har inget herravälde över den inre människan.

Innebörden är här att den teosofiska rörelsen är ett bemödande att skjuta alla ytliga ”lösningar” av livets problem åt sidan och närma sig dem i deras essentiella natur. Teosofin är ofördragsam med den vetenskapliga regeln att mänsklig kunskap beror på indicier som är förnimbara för bara de fysiska sinnena. Den postulerar en inre sinnens verklighet att kunna användas med vetenskaplig exakthet av de som har utvecklat de sinnena.

    Likgiltigheten för politik som Helena Blavatsky uttrycker är i vetskap om det faktum, att snarast bara hanteringar av sociala förhållanden, vare sig genom våldsamma förändringar av etablerade regeringar eller genom vanliga lagmässiga processer, inte kan åstadkomma några goda ting som varar när de är separerade från den moraliska utbildningens vidare syften. Politiska prestationer, uppfattade som maktsökanden, kommer alltid att göra de filantroper besvikna som väljer den reformmetoden, och detta då förändringar i fråga om sociala organisationer aldrig i sig självt kan medföra mänskliga varelsers förbättringar i någon verklig mening. Förbättring av människan är förbättring av mänsklig förståelse, och när det blivit uppnått kommer sociala organisationssvårigheter att ta hand om sig själva, eller åtminstone inte längre vara de till synes olösliga problem, som de framstår som idag. Huvudintresse i politik skymmer de verkliga processerna för moralisk och social förändring, vilka borde vara till granskning för människor av god vilja.

    Helena Blavatskys ogillanden av socialism må förbrylla den moderne liberalen, om det inte vore för det otvivelaktiga faktum, att hon varmt biföll den etiska principen om absolut delande och hade låg hänsyn till den förskansade själviskheten i det enskilda ägandets ekonomiska system. Härvid kritiserar hon uppenbarligen det brutala begreppet om klasskamp som är vanligt för den europeiska socialistiska doktrinen. När hon på andra håll talar om Edward Bellamy’s naturliga och medfödda amerikanska socialism kallar hon den samhällsorganisation som förutsägs i Looking Backward [ i sv. övers. En Återblick, Sthlm, 1906] för en representation av ”vad som skulle vara det första stora steget mot det universella broderskapets fulla förverkligande”. Hon hänvisar till både Buddha och Jesus som ”ivriga altruister – vilka högst otvetydigt predikar socialism av ädlaste och högsta slag, självuppoffring till det bittra slutet”. [1] Enkelt och klart är socialism av detta slag utan förbindelse med någon speciell ekonomisk teori, utan förkroppsligar det mänskliga broderskapets generösa anda, som är den teosofiska rörelsens förnämsta inspiration.

    De två återstående artiklarna av de fyra som nu hänvisas till är ”The Drift of Western Spiritualism” [Den västerländska spiritualismens strömning Online]” och ”Antiquity of the Vedas” [Vedaböckernas uråldrighet Online]. Den första återger den teosofiska attityden mot spiritualistiska fenomen, den andra korrigerar misstag av kristna vetenskapsmän och västerländska orientalister vilka har försökt bevisa att österlandets heliga litteratur är av senare historiskt ursprung. Många fler diskussioner av dessa viktiga ämnen skulle framträda i senare nummer av The Theosophist.

    Då intressen för teosofin spred sig i Indien speglar sidorna i The Theosophist samfundets framsteg. Utgåvorna är fyllda med djupa diskussioner om hinduisk metafysik samt kommentarer till och översättningar av helig litteratur. Europeiska medverkande förser med artiklar som tar upp olika faser av västerländsk metafysik och mystik och gör tidskriften till den mest kosmopolitiska filosofiska publikationen av sin tid och medan den leddes av HPB var den genomsyrad av en levande hängivenhet för sanning som inspirerade och gav energi åt teosofer överallt i världen.

    Den supporterskara som samfundet vann bland hinduerna väckte snart upp en samstämd opposition från kristna missionärer i Indien. Medan dessa samfundets fiender inte kunde åstadkomma någonting genom direkt kritik av teosofiska idéer led Helena Blavatsky själv avsevärt obehag och trakasserier av falska rapporter om hennes liv och arbete som sattes i omlopp av missionärerna. Hon var naturligtvis rättfram och frispråkig i sin fördömelse av alla försök att vilseleda hinduerna från deras fäderneärvda religion, hon såg det som en oförskämd invasion av de indiska folkets personliga angelägenheter. Denna hennes attityd mot de kristna, såväl som hennes stora vördnad för Indiens vediska filosofi, ökade naturligen hennes popularitet bland lärda hinduer, vilka missionärerna aldrig varit i stånd att påverka alls. Då missionärerna kände faran som Teosofiska Samfundet utgjorde mot deras aktiviteter för att få proselyter tog de från Förenta Staterna en präst Joseph Cook, som föregivet kom på en rundresa, men ägnade sig åt att ge en serie allmänna föredrag vilka förvrängde teosofin. Han blev flera gånger utmanad att möta teosoferna i debatt, men undvek alltid en sådan avgörande prövning av hans uttalanden. Efter att ha blivit allmänt utpekad och kritiserad av en brittisk arméofficer lämnade han landet. Den kristna missionens attacker på den teosofiska rörelsens arbete, vilket började med en viskningskampanj mot samfundets grundare, men kom till en klimax i samband med affären som teosofer känner som ”Coulomb-konspirationen” skulle ha varit relativt skadelösa irritationer om det inte varit för svagheter och vacklanden bland teosoferna själva.

    HPB och Olcott fortsatte att bo i Bombay till december 1882 när Teosofiska Samfundets huvudkvarter permanent flyttades till Adyar. Under dessa första år i Indien reste grundarna mycket. Äventyren innefattade ett besök till Karli-grottorna, som blev till en bas för HPBs samling av sina skrifter under titeln From the Caves and Jungles of Hindostan Online (ursprungligen en serie brev i ryska tidningar). [2] Ett besök till Rajputana är också redogjort för i den volymen. 1880 reste de två med båt till Ceylon där teosofiska möten hölls. Den 25 maj tog både Olcott och HPB ”pansil”, och blev därmed formellt erkända som buddister. Som Olcott säger hade båda tidigare förklarat sig själva som buddister många gånger men i deras tro och lydnad höll de sig till Gautama Buddhas ursprungliga lära, vilken är densamma som Upanishadernas visdomsreligion, och inte till någon buddistisk sekt. Olcott återvände senare till Ceylon ensam för att arbeta för mer effektiv utbildning av buddistisk ungdom och för att hjälpa till med att det bildades en nationell utbildningsfond. Under sitt andra besök sammanställde han Buddhist Catechism [i sv. övers. Buddhistisk Katekes] [3] och för denna koncisa framställning av sydbuddhism erhöll han erkännande av Widyodaya College’s höge präst Sumangala. Det var den allmänna okunnigheten om buddism, och de absurda förvrängningarna av Buddhas läror som spreds av kristna trosivrare på Ceylon och andra håll, som stimulerade Olcott att göra detta arbete. Han upptäckte att 8 av de 11 skolorna på ön Ceylon helt låg i missionärernas händer och han skrev katekesen för att hjälpa unga buddister att klara av och kunna mäta sig med dessa fienders falska förklaringar av deras religion.

    1882 besökte Olcott igen Ceylon och ingöt nytt liv i kampanjen för buddistisk och nationell utbildning. Han var nu 50 år gammal. Det var vid denna tid medan han befann sig i Galle, en stad i Ceylon, som Olcott först utförde de mesmeriska kurer som han blev berömd för. Katolikerna försökte förvandla en av sina nattvardsgästers trädgårdsbrunn till ett helig plats såsom i Lourdes. Med omsorg för sin utbildningsfonds framsteg befarade Olcott att okunniga buddister kunde konverteras till katolicismen i hopp om att bli botade ifrån sina sjukdomar. Det var snart sedan detta problem uppstått som Olcott, då han mötte en till hälften paralyserad buddist från Galle, kände en inre impuls att försöka sig på en mesmerisk behandling av den lidande. Resultatet blev märkvärdigt, ty den paralyserade var snart istånd att underteckna ett uttalande som intygade hans bot och detta med en hand som hade varit helt oanvändbar. Inom några få dagar fann sig Olcott omgärdad av mängder av ödmjukt bedjande sjuka, och under år, tills han blev instruerad genom de teosofiska adepterna att sluta med detta för att bevara sin hälsa, fortsatte han att använda sina mesmeriska krafter för att bringa bot åt personer vilka läkare hade varit ur stånd att hjälpa.

    Bland hinduerna som attraherades till samfundet fanns två särskilt kompetenta brahminer. Den förste var Damodar K Mavalankar [Damodar K Mavalankar Online] som blev medlem av samfundet i augusti 1879. I sin lojalitet och hängivenhet för HPB var Damodar som William Q Judge. [ William Q Judge Online] Kontakt med henne, och studium av teosofins läror förorsakade en plötslig revolution i hans liv och detta till den grad att det framkallade en brytning med hans ortodoxa brahminfamilj, om än ej med sin hustru, som förstod och stödde honom på hans bana. Damodar gav alla sina energier till att tjäna den teosofiska saken, arbetade tidigt och sent för rörelsen. 1880 lämnade han sin status i brahminkasten och tillkännagav denna handling i en artikel i The Theosophist under titeln ”Kaster i Indien”. [4] I den artikeln påpekar Damodar obroderligheten i alla distinktioner mellan kaster eller särskiljanden mellan kaster och kallade sina hindubröder att genom att följa hans exempel bryta loss från kastsystemets ondska. Damodar förblev en outtröttlig tjänare för samfundet tills HPB lämnade Indien för sista gången. Då, efter flera månader, försvann han, och det rapporterades att han hade begivit sig till Tibet på kallelse av de teosofiska adepterna. T. Subba Row [ T Subba Row Online] , också en brahmin, var en man av utomordentlig lärdom och stort filosofiskt skarpsinne. Även om han var reserverad i sina relationer med européer, såsom nästan alla hinduiska vetenskapsmän var, erkände Subba Row den teosofiska rörelsens vikt och under en tid bidrog han med utomordentliga artiklar till The Theosophist. Han gick med i samfundet 1882 medan HPB och Olcott besökte Madras. Hans briljans, som Olcott återger i Old Diary Leaves, blev en faktor i att grundarna beslutade att etablera samfundets huvudkvarter i Madras. 1883 deltog Subba Row i en kontrovers som utvecklade sig kring Mr Sinnetts andra bok, Esoteric Buddhism [i sv. övers. De Invigdes Lära]. Med godkännande av HPB gav han ut en pamflett som diskuterade den boken, till stor del till dess försvar, men också med tillägg av en del korrigeringar för att täcka vissa misstag av författaren i förklaringar av ockulta grundsatser. Att Subba Row var i stånd att göra detta är i sig ett uttryck för hans stora lärdom och kanske även för hans ockulta lärjungaskap. Hans mest anmärkningsvärda arbete var en serie under titeln ”Lectures on The Bhagavad Gita” [lektioner i Bhagavad Gita,], vilket uppenbarade hans mästerskap i orientalisk metafysik. Brahminsk stolthet blev emellertid hans fall och 1887 började han disputera med Helena Blavatsky om antalet ”principer” i den mänskliga konstitutionen. Subba Row var en pedant och insisterade på den brahmanska uppdelningen, medan HPB höll sig till den sjufaldiga klassifikationen hos den trans-himalayanska ”Arhatiska esoteriska skolan”. Som en konsekvens av denna skillnad drog Subba Row tillbaka sin samverkan med HPB.

    Medan samfundets grundare hade befunnit sig i New York etablerades ett förhållande till Arya Samaj och detta fortsatte under en tid i Indien i stor grad på samma sätt – av sympati och samverkan utan några organiska samband mellan de två organisationerna. Olcott och HPB mötte Dayanand Saraswati vid flera tillfällen och de publicerade en serie självbiografiska artiklar av Swamin i The Theosophist och rapporterade om hans allmänna dispyter med kristna missionärer. Men 1882 vände sig Arya Samajs ledare mot samfundet, och anklagade dess grundare att för buddism ha tagit avstånd ifrån sin ”tro” på Swamins tolkning av gudomlighetens natur. Efter denna attack tryckte Olcott Dayanand Saraswatis egna självmotsägande uttalanden i parallella kolumner i The Theosophist och den vänliga alliansen mellan de två rörelserna hade kommit till ett slut. Swamins bitterhet mot teosoferna tycks i huvudsak grundad på det faktum att de inte ville antaga hans teologiska läror komna ur ortodox hinduism. Han anklagade också teosoferna för att överge vedaskrifterna och för att inte göra något praktiskt gott för Indien. När dessa anklagelser blev kända bidrog åtskilliga hinduer med brev till The Theosophist där de skiljde sig från den sårade swamins kritik och uttryckte djup tacksamhet mot samfundet för dess arbeten som ombud för den ariska filosofin. Vid Dayanands död i oktober 1883 publicerade emellertid The Theosophist en rörande hyllning till minnet av hans liv, vilket hade tillbringats i en beslutsam ansträngning för att rensa bort de vidskepelser som hade kommit att associeras med vedisk religion. Idag talar referens-litteratur om honom som en föregångare i modern indisk nationalism, en som hjälpte till med att kontrollera de söndervittrande inflytandena av europeisk litteratur med Indiens utbildade unga.

    Ett kuriöst ockult fenomen som skulle få senare återverkningar uppenbarades 1883 i samband med The Occult World [i sv. övers. Den Dolda Verlden] Under sommaren det året tryckte den spiritualistiska tidskriften Light i London en granskning av den boken och som ficks fram från Henry Kiddle, en amerikansk spiritualist. Ett brev anklagade Mr Sinnetts himalayanska lärare för att ha plagierat ett anförande som Mr Kiddle gav i augusti 1880 vid Lake Pleasant, New York. I ett brev till Light återger Kiddle delar av sitt anförande i jämförelse med utdrag ur ett av de ockulta kommunikationerna som bevis för att stödja hans beskyllning. Nöjda med detta till synes bevis för bedrägeri började spiritualisterna med ett triumfartat ramaskriande, ivriga att misskreditera teosofernas ”adepter”. Liten eller ingen förklaring gavs först av Mr Sinnett, men med tiden skrev Subba Row en försiktig redogörelse för The Theosophist om vad som hade hänt. En engelsk-indisk medlem i samfundet, generalmajor Morgan, gav vidare vinkar, och slutligen, i den fjärde upplagan av The Occult World tryckte Mr Sinnett i sin helhet den förklaring som givits honom av hans adept-korrespondent. Det hade att göra med den svårfattliga processen av ockult ’precipitation’ [’nedtagande’, ’materialisation’], och som också inbegrep en bristfällig förnimmelse hos en yngre lärjunge som hade tjänat som amanuens hos brevets författare. I sin helhet erbjöd kiddle-händelsen en nyttig kontroll av religionssinnade teosofers tendenser att uppfatta de teosofiska adepterna och alla deras aktiviteter som helt ofelbara. Det tjänade också som en teoretisk instruktion för den ockulta metoden för tankeöverföring och mottaganden som användes av adepterna, vilket otvivelaktigt hade ansetts av många som ett slags teosofiskt ”mirakel”. Teosoferna som grupp var snarare förbryllade än störda av den här affären, och blev helt tillfredsställda när de lärde känna förklaringen som gavs i bilagan till The Occult World. Teosoferna var redan bekanta med den omfattande mängd av filosofiska läror som tillkännagivits i Esoteric Buddhism, vilken utkom 1883, samt i The Theosophists sidor. Att dessa djupa lärors författare skulle behöva kopiera från en spiritualistisk talare kunde för en informerad samfundsmedlem inte vara någon seriös möjlighet.

    Så snart den första upplagan av The Occult World kommit ut i juni 1881 sökte ett ökande antal européer få kontakt med Helena Blavatsky i Indien. Samfundets högkvarter fick snart en central dragningskraft för alla, vars intressen övergick det konventionella tänkandets gränser. Vid sidan om teosofiska publikationers inflytanden upprätthöll Helena Blavatsky som Teosofiska Samfundets korresponderande sekreterare en ökande korrespondens med förfrågare i alla delar av världen. Olcotts Old Diary Leaves var något egocentrisk i sitt synsätt och överdrivet pratsjukt men medger inga tvivel på, att grundarna arbetade oupphörligen under alla sina vakna timmar för den teosofiska sakens framåtskridande. Medan några besökare kom av blott nyfikenhet drogs andra till HPB av en het inre trängtan för att känna sanningen, och om de så kunde blev dessa ofta kvar för att ge sin tid och energi åt arbetet. Högkvarteret blev således ett växande centrum där frivilliga medarbetare kunde finnas, var och en medverkande efter sina talanger och förmågor.

    Helena Emma Coulomb var en engelsk kvinna som hade hjälpt HPB i Egypten och som tidigt framträdde på den indiska scenen. I augusti 1879 skrev hon till HPB och kom med en patetisk vädjan från Ceylon där hon och hennes make blivit strandsatta och pengalösa. Makarna Coulomb lät hämtas och 1880 blev de installerade i högkvarteret i Bombay. Helena Coulomb hjälpte till med hushållsgöromål och herr Coulomb arbetade som snickare och trädgårdsmästare. Dessa två skulle bli en källa till stora svårigheter för HPB under år som skulle komma, ty om de än gav sina löften som samfundsmedlemmar så var Helena Coulomb spiritualist och trångsynt kristen och hennes make ett villigt redskap i hennes senare sammansvärjning för att ta hämnd för inbillade orättvisor emot dem. Hustruns argsinta och grälsjuka temperament var upphov till återkommande gräl i det teosofiska hushållet och ledde 1881 till att två av medarbetarna lämnade, då de fann makarna Coulomb outhärdliga följeslagare. HPB bar emellertid deras närvaro med tålamod, medveten om den tacksamhetsskuld hon hade ådragit sig 1870 i Kairo när Helena Coulomb hade tagit hand om henne efter ett katastrofalt skeppsbrott vilket temporärt lämnat henne utan vare sig personliga ägodelar eller finansiella resurser.

    När makarna Coulomb kände att deras ställning i Indien var tämligen säker, och de blivit bekanta med olika medlemmar, besökare och förfrågare, började de uttrycka missnöje med sina relativt ringa poster. Efter ett tag försökte Helena Coulomb pressa fram eller be om pengar från välbeställda personer intresserade i samfundet, i synnerhet från den inhemske prinsen Harrisinji Rupsinji. Helena Coulomb viskade sagor om hennes egna krafter och om hennes förmåga att finna ”dolda skatter”, ibland antydande att Helena Blavatskys krafter var från ”Den onde”. Makarna Coulomb hade mer eller mindre ständig kontakt med missionärernas institutioner i närheten och särskilt Helena Coulomb engagerade sig i griniga religiösa dispyter med bofasta samfundsmedlemmar. Överste Olcott läxade upp henne flera gånger för dessa onödiga svårigheter, men i allmänhet uppfattades makarna Coulomb som att oskadligt eller oskyldigt lägga sig i allting. Deras olyckor gjorde att man såg på dem med barmhärtighet eller överseende och med hjälp av HPBs kända tacksamhet förlikade sig teosoferna med den förargelse och det bråk som Coulombs skapade.

    Just innan HPB och överste Olcott gav sig iväg mot Europa i februari 1884 utsågs en rådsförsamling för att ta hand om högkvarterets angelägenheter under grundarnas frånvaro. Bland rådsmedlemmarna var dr Franz Hartmann och Mr St. George Lane-Fox med vilka Coulombs hade varit i nästan ständiga käbbel och kiv. De önskade få klara sig utan Coulombs helt och hållet, men på fru Coulombs böner tillät HPB paret att vara kvar, och för att få bort källor till skiljaktigheter så mycket som möjligt gav hon Coulombs ”auktoritet” att sköta hushållstjänster, ansvara för anläggningens upprätthållande och hålla hennes egna rum i ordning.

    När HPB och Olcott hade rest bort vägrade makarna Coulomb att godtaga några befallningar eller lyda några instruktioner från de bofasta rådsmedlemmarna. De satte sig emot dessas tillträde till HPBs rum och förklarade att hon hade givit dem självständig kontroll över hennes bostad där och skötseln av hushållet. Å andra sidan var rådsmedlemmarna som bodde i högkvarteret mer eller mindre hårda och föraktfulla mot dem, då de ytterligt misstrodde Coulombs, kommunicerade med dem endast genom brev och vägrade att äta med dem eller att äta den mat som Helena Coulomb försåg dem med. De beskyllde henne för överdrifter och slöseri och misstänkte att hon tog egen personlig vinning från skötseln av hushållsmedlen, varför de satte igång med att granska hennes dagliga utgifter. I sina fåfängor, känsligheter och durkdrivna sätt att finna anledningar till missnöje, både verkliga och inbillade, planerade Coulombs en tvåfaldig vedergällning. De skrev till HPB, räknade upp de andras fel, försäkrade sin egen lojalitet och oskuld till några felaktiga handlingar och framförde varjehanda beskyllningar mot rådsmedlemmarna. Samtidigt skrev också rådsmedlemmarna till grundarna, berättade omständligt om Coulombs handlingar och om deras viskade insinuationer mot teosofernas och HPBs goda tro. Medan detta krig av anklagelser och motbeskyllningar pågick fanns ringa tvivel om annat, än att Coulombs hade bråttom att befästa sig för sitt slutliga förräderi, och detta genom att konstruera falska dörrar och skjutbara paneler i det s. k. ”ockulta rummet” i HPBs bostad, för att därmed ge intryck av mekaniska knep, vilka skulle stödja bedrägerianklagelse beträffande fenomenen i huvudkvarteret. Det tycks vara klart, att vid den tiden hade Coulombs redan blivit aktiva i en sammansvärjning med missionärerna och därvid noga följde duktiga men illvilliga och olycksbådande instruktioner. Genom att skriva förnekanden och protester till HPB och överste Olcott fick de tiden att gå med de boende rådsmedlemmarna, och vann den tid som behövdes, för att lägga grund för sina påföljande anklagelser.

    Både HPB och Olcott skrev till Coulombs och rådet och ansträngde sig att bilägga grälen. De vädjade till alla, att för samfundets och dess arbetes skull utöva ömsesidiga överseenden och tolerans. Då dessa ansträngningar till förlikning misslyckades kallade rådet makarna Coulombs till ett möte för att de skulle besvara anklagelser om trolöshet och förräderi och för att ha satt falska berättelser om HPB och fenomenen i högkvarteret i omlopp. Rådet upptäckte också vad som hade gjorts i det ”ockulta rummet”. Makarna Coulombs varken bekräftade eller förnekade uttalanden som gjordes i flera edliga förklaringar och vilka lästes angående deras beteende. När de avböjde att söka få fram något belägg till stöd för sina beskyllningar blev de uteslutna ur samfundet och beordrade att lämna området. Domstolsförhandlingar hotade då att driva ut dem och i käbblandet slog St. George Lane-Fox till Helena Coulomb som fick honom anhållen och kvarhållen för övervåld och misshandel. Under dispyterna och förhandlingarna erbjöd sig Coulombs att lämna landet och resa till Amerika om de betalades 3.000 rupies och fick sin överresa. Detta vägrades. Slutligen tvingades Coulombs att lämna vid slutet av maj 1884 på direkt godkännande av HPB, som både Coulombs och rådsmedlemmarna hade vädjat till, och detta sedan Helena Coulomb hade hotat HPB med vad Franz Hartmann kallade ett ”utpressningsbrev”.

    Det förbittrade paret begav sig genast till missionärerna och mottogs med öppna armar. De gavs pengar och det sörjdes för deras levebröd. Under de följande tre månaderna färdigställdes planer för ett anfall som avsågs att en gång för alla förstöra Helena Blavatskys rykte och som ett resultat ruinera Teosofiska Samfundet. Coulombs avsikt blev uppenbar när i september 1884 Christian College Magazine påbörjade en serie artiklar som innehöll brev, som påstods skrivna av Helena Blavatsky till Helena Coulomb. Den uppenbara avsikten med att publicera dessa brev var att få HPB att framstå som en samvetslös bedragare och hennes fenomen som bedrägerier.

    Den omedelbara effekten av publiceringen av Helena Coulombs anklagelser i Christian College Magazine var att utlösa harm och förtrytelser från varje ortodoxi i både Indien och England, vilka hade anledning att ogilla den teosofiska rörelsens idol- och avgudakrossande tendens och vilka fruktade teosofins odogmatiska filosofiska attraktion. Så mycket som möjlig slogs det mynt av Coulombs anklagelser. Varje gammal och redan kullkastad anklagelse mot Helena Blavatsky, hennes lärare och Teosofiska Samfundet blev naturligtvis förnyade. De kristna sekterna, de spiritualistiska publikationerna och dagspressen välkomnade varje sensation som nytt material. Alla exploaterade missionstidningens ”avslöjande”.

    När nyheter om attacken nådde Helena Blavatsky i England tog hon genast steg för att skydda samfundets goda namn genom att erbjuda sig att avgå som korresponderande sekreterare hos överste Olcott. På grund av ledande engelska medlemmars tryck vägrade han att godkänna det. HPB skrev då följande brev som återgavs i The London Times den 9 oktober:

Sir, – Med hänvisning till det påstådda framförandet i Madras av en vanhedrande konspiration mellan mig själv och två personer med namnet Coulomb, att bedra allmänheten med ockulta fenomen, måste jag säga att de brev som ger sig ut för att ha varit skrivna av mig säkerligen inte är mina. Satser här och där känner jag igen, tagna från mina gamla anteckningar i olika ärenden, men de är blandade med tillägg som helt förvränger deras betydelser. Med dessa undantag är det hela med dessa brev en förfalskning.

    Påhittarna måste ha varit grovt okunniga om indiska frågor, då de får mig att tala om en ”Maharadja i Lahore”, när varje indisk skolpojke vet att ingen sådan person existerar.

    Med hänvisning till antydan, att jag försökt främja Teosofiska Samfundets finansielle välstånd genom ockulta fenomen säger jag, att jag aldrig vid någon tid mottagit eller försökt erhålla från någon person några pengar, vare sig för mig själv eller för samfundet på några sådana sätt. Jag utmanar vem som helst att komma fram och bevisa motsatsen. Sådana pengar som jag har mottagit har blivit tjänade genom litterära arbeten av mig själv och dessa förtjänster och vad som återstod av min ärvda egendom när jag reste till Indien har ägnats åt Teosofiska Samfundet. Jag är en fattigare kvinna idag än jag var då jag tillsammans med andra grundade samfundet.

Er lydiga tjänarinna,
H. P. Blavatsky

Den 23 oktober 1884 publicerade The Pall Mall Gazette en lång intervju med HPB i vilken hon förnekade författarskap till breven som tillskrivits henne av Coulombs, upprepade fakta om Coulombs onda tro, manade till uppmärksamhet på de vidare fakta om, att två brev som av Coulombs tillskrivits andra samfundsmedlemmar redan hade visats vara förfalskningar.

    Grundarna vidtog omedelbara förberedelser för att återvända till Indien. Överste Olcott anlände till högkvarteret i november. HPB gjorde ett uppehåll i Egypten för att få information beträffande Coulombs och anlände inte till Indien förrän i december. Vid hennes ankomst möttes hon med ett hälsningsanförande som undertecknats av hundratals infödda studenter vid Christian College, som uttryckte tacksamhet för vad hon hade gjort för Indien och där de frånsade sig varje sympati med attacken från Christian College Magazine.

    Samfundets konvent i Indien sammanträffade i huvudkvarteret mot slutet av december. Från dess första början insisterade HPB på, att Coulombs och innehavarna av Christian College Magazine måste stämmas till rättsliga domstolsförhandlingar för ärekränkning, förtal. Hennes lärors äkthet, förklarade hon, var inhöljda i anfallet på hennes eget rykte, och om hennes goda namn blev förstört skulle både samfundet och teosofin lida obotliga skador. Hon försäkrade att hon för sin egen personliga del inte brydde sig om något, men det vildsinta angreppet var i verkligheten riktat mot hennes arbete, och det arbetet kunde i det allmänna sinnet inte skiljas från henne själv som dess ledande framställare. Att förstöra det ena var att vålla katastrof för det andra.

    Överste Olcott var villrådig och obeslutsam. Hans långa personliga vänskap och allmänna spiritualistiska förgångna med Mr W. Stainton Moses och Mr C. C. Massey, vilka båda trodde att HPB hade varit agent för både äkta och falska fenomen, påverkade honom obestridligen kraftfullt. Han visste att Mr Sinnett hade idéer som liknade hans egna ifråga om HPBs natur. Vid hans återkomst till Indien fann han att A. O. Hume, tidigare en ansvarig regeringstjänsteman och vid sidan av Mr Sinnett den mest inflytelserika vännen som samfundet hade i Indien, hade blivit smittad av tvivel och misstroende. Han trodde att medan några av HPBs fenomen otvivelaktigt var äkta så hade andra framkallats genom maskopi med Coulombs. Olcott fann också att de mer framträdande hinduiska samfundsmedlemmarna, även om de var redo att tala hövligt till fördel för HPB, så var de helt emot att rättsliga åtgärder vidtogs, där religiösas övertygelser och ämnen, som var heliga för dem, skulle kunna allmänt argumenteras om och plockas isär av försvararnas advokater i en utländsk domstol [engelskt rättsstyre, ö.a.]. Från alla håll uppmanades Olcott enträget att beakta, att psykiska krafter och principer skulle kunna bevisas endast genom aktuell framställning av fenomen i rätten, en sak som var förbjuden lika mycket genom deras religiösa tro som ockultismens regler. Andra insisterade på att ett domslut, även om det kunde erhållas, skulle vara värdelöst för världen, eftersom skadan redan hade ägt rum. De som trodde att fenomenen var bedrägliga skulle fortsätta tro det, med eller utan domslut. De som trodde de var äkta skulle hålla fast vid den synen, om saken tilläts lägga sig, medan ett ofördelaktigt domslut för alltid skulle brännmärka HPB och förstöra samfundet bortom allt hopp om återupplivning.

    Men HPB stod fast vid rättsliga förhandlingar mot förtalarna, förklarade sin egen oskuld, att Mästarna inte skulle stödja illojalitet och otacksamhet och att det i värsta fall skulle vara bättre för teosoferna att falla, kämpande för vad de höll som sant, än att fortsätta leva, genom att kringgå ämnet. Plågad av sina rädslor och tvivel tog Olcott vad som förmodligen för honom var den enda möjliga vägen. Han föreslog en kompromiss som i sin verkan var ett svek. Han krävde att HPB skulle lägga saken i konventets händer och foga sig efter dess beslut, och hotade om så icke skedde, att han och andra skulle lämna samfundet. Övergiven av hennes enda vänner samtyckte HPB. I enlighet med detta utsåg konventet en kommitté som enhälligt framställde:

Beslut – Att breven som publicerats i Christian College Magazine under rubriken ”Koot Hoomis kollaps” endast är en förevändning för att skada teosofins sak, och då dessa brev med nödvändighet framstår som absurda för dem som är bekanta med vår filosofi och med fakta, och då de som inte är bekanta med dessa fakta inte kan få sina åsikter förändrade, ens genom ett juridiskt domslut till fördel för Helena Blavatsky, är det därför en enhällig åsikt i denna kommitté att Helena Blavatsky icke skall låta väcka åtal mot hennes förtalare i domstolen.

Denna rapport, som enhälligt antogs av konventet, mottogs av den indiska och sekteriska pressen med utdragna hånskratt. Den stora majoriteten av allmänna tidningar och intelligenta iakttagare betraktade den som bara ett underförstått eller stillatigande medgivande av teosoferna, att Helena Coulombs anklagelser var sanna.

    Slaget var nära nog dödande för HPBs kropp. Under de följande tre månaderna var hon knappast istånd att lämna sin bädd. Slutligen förberedde hon sig mot slutet av mars att lämna Indien och resa till Europa, detta då hon gav efter för enträgna böner av de få, som fortfarande var hängivet lojala mot henne.

    Den 21 mars lämnade hon än en gång in sin avskedsansökan som korresponderande sekreterare och avslutade sitt brev med dessa ord:

Jag ger er, alla och envar, och till var och en av mina vänner och sympatisörer, mitt kärleksfulla farväl. Skulle detta bli mitt sista ord vill jag enträget be er alla, då ni beaktar mänsklighetens välfärd och er egen Karma, att vara sanna mot samfundet och inte låta det bli kullkastat av fienden. Vänskapligen, er för alltid, i liv och död.

H. P. Blavatsky.

Hennes avgång godtogs av rådet med överdrivna komplimanger, så som konventets och dess kommittés fega handling hade beledsagats med tappra ord.

    Misslyckandet av hennes närmast stående i Indien, att ge HPB någonting mera än stöd endast till namnet, var den avgörande katastrofen. Fördomsfulla och hämndlystna attacker utifrån var hon van vid, men mot förräderi inifrån, övertäckt med verbala omsorger och ängslanden, hade hon inget försvar. Olcotts, Sinnetts och de indiska teosofernas beteenden hade placerat samfundet i klass med andra konvenansbundna sammanslutningar, vilka föredrar att existera med tvivelaktig ”respektabilitet” framför riskfylldheter med stridbart kämpande ståndpunkter för grundprinciper. HPB hade kommit till Indien för att lägga grunderna för en vital icke-sekteristisk rörelse och nu hade de allierade som hon där fann dragit ner samfundet till en nivå av försynt kyrkoorganisation, ovilliga att oförskräckta möta en allmän prövning av sina övertygelser. Detta var Teosofiska Samfundets första verkliga prövning. Andra skulle komma.

   Om den teosofiska lärans anspråk inte bara var ordflöden skulle de individer som antog samfundets höga mål och syften kunna förväntas möta de svåra prövningar, som varje ockult lärjunge förr eller senare måste stå inför. De hade blivit tillsagda att ockultism var en skola av erfarenheter såväl som i teori och metafysiska studier. Ockultisten måste visa sig vara istånd till absolut självtillit i vilken som helst situation. Han måste vara lojal mot principer till själva slutet. Men få av Teosofiska Samfundets medlemmar var istånd att se de ockulta prövningarna i 1800-talets alldagliga förklädnader. De antog att sanna invigningar måste genomgås i underjordiska kryptor, i enlighet med litterär tradition, och att prövningar skulle bli tillkännagivna i enlighet med någon ritual. Hotad förlust av socialt anseende, det allmänna åtlöjets obarmhärtiga opersonlighet, de okunniga massornas vulgära skratt och förakt – dessa var drakar, mer skrämmande än vad någon djärv hjälte av gamla dagar måste besegra, och icke istånd att inse, att deras svagheter var psykologiska och moraliska, misslyckades teosoferna i Indien bedrövligt, utan att ens känna vad som hade hänt. Deras övergivande av HPB hade vidare den konsekvensen att sätta upp scenen för en annan och ännu mer skadande attack på den teosofiska rörelsen.

 

* * * * * * *

Fotnoter:

1. Key to Theosophy, pp. 44, 79.

2. From the Caves and Jungles of Hindostan, H. P. Blavatsky. (London: Theosophical Publishing Society, 1892). (En större del av the Caves and Jungles  är omtryckt i Theosophy  [July till November, 1944], XXXII, 364, 404, 446, 484; and XXXIII, 5.)

3. A Buddhist Catechism, H. S. Olcott (Madras: The Theosophical Society, 1887).

4. "Castes in India," Theosophist (May, 1880), I, 196. (Omtryckt i Theosophy {March, 1917}, V, 222, and in the U.L.T. Pamphlet No. 4, Bombay, India

* * * * * * *
 

Översatt från The Theosophical Movement 1875 -1950.  Utgiven av The Cunningham Press, Los Angeles 1951.

 

________________________________________________________

till nästa kapitel:
 Kapitel VII.  London-sällskapet för psykisk Forskning
till:
till Huvudindex
________________________________________________________


 

The theosophical movement 1875-1950. The Cunningham Press, Los Angeles. 1951, xiii, 351p., revised edition of a 1925 original. A documentary history of the course of the Movement through its first seventy-five years – from 1875 to1950. It is both a history and a critical evaluation of methods, attitudes and actions. ISBN 0-938998-14-5
 
Boken (nr 500) kan beställas direkt genom vår InternetBokhandel för 125:- inklusive porto;
Postgiro: 444 58 09-9

 



|
   till ULTs hemsida   |  till William Q Judge Online   |  till Helena Blavatsky  Online  | Den Teosofiska Rörelsens Arkiv  | 

wpeAF.jpg (3179 bytes)

Copyright © 1998–2005 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö  
Uppdaterad 2012-01-30