triangel.gif (5598 bytes)
HPBs död och därefter

TEOSOFISKA RÖRELSEN 1875-1950 Online
Kapitel
XII

översatt från

THE THEOSOPHICAL MOVEMENT 1875-1950


[Chapter XII, pages 156-171]

 

© 2006 Online Teosofiska Kompaniet Malmö

Dorje1.gif (4461 bytes)

Förord   kapitel 1   kapitel 2   kapitel 3   kapitel 4   kapitel 5   kapitel 6   kapitel 7   kapitel 8   kapitel 9     kapitel 10

kapitel 11   kapitel 12   kapitel 13   kapitel 14   kapitel 15   kapitel 16

_______________________________________________


Mrs Besant går in i TS – London och europeiska grupper protesterar mot ”order” från Adyar – H.P.B. undviker envälde –  H.P.B.s bortgång – Judge och ES-problemet – första världsvida sammankomsten hålls – Londonlogens ”autonomi” – aktiviteter efter sammankomsten – Annie Besants anseende – Olcotts ställning – mrs Besants tillkännagivande om H.P.B. – mrs Besant hävdar budskap från Mästarna – H.P.B. budbäraren – överste Olcott om ”avgudadyrkan” – Judge talar för opersonlighet – det berömda Path-budskapet – ”Jasper Niemand” – Judge slår till mot dogmatism.



I maj 1889, i den månaden då prof. Coues satte igång sitt offentliga angrepp på Helena Blavatsky, vann Samfundet en ny medlem som var ämnad att vara förhärskande över dess framtida drama under många år. Denna nya medlem var Annie Besant, redan ryktbar i hela England som förkämpe för sekularisering och tankefrihet. Mrs Besant blev socialist 1885 och delade sedan sina energier mellan den socialistiska saken och fritänkandets. Hon var en skicklig talare och skrivare, välkänd och respekterad i liberala kretsar. Men under de närmast följande åren började hon känna tvivel på materialismens filosofiska tillräcklighet. Hon läste A P Sinnett´s Occult World [Den ockulta världen] och blev imponerad av de mer omfattande begrepp som detta verk innehöll beträffande naturlig lag. I början av 1889 fick hon sedan av redaktören för Pall Mall Gazette, Mr William T. Stead, Den Hemliga Läran i två volymer att recensera. Upplysningen som hon fann i detta verk rörde henne djupt. Hon sade senare om denna erfarenhet:

Jag var överväldigad, bländad av ljuset, där osammanhängande fakta kunde ses som delar av ett väldigt helt, och alla mina bryderier, gåtor och problem tycktes försvinna. Effekten var i ett avseende delsvis overklig, i det att de alla måste sakta bli utredda senare, då hjärnan gradvis assimilerar, vad den snabba intuitionen har uppfattat som sanning. Men ljuset hade setts och i den glimten av upplysning visste jag att det tröttsamma sökandet var över och att själva sanningen var funnen.[1]    

Genom Mr Stead lyckades Mrs Besant få presentera sig för Helena Blavatsky och med den socialistiske kollegan Herbert Burrows som sin medföljare besökte hon så Landsdown Road nr 17. Därefter gick hon snart dit en andra gång och bad om information om Teosofiska Samfundet. HPB frågade henne: ”Har du läst rapporten om mig från Sällskapet för psykisk forskning?” … ”Gå och läs den, och om du när du läst den kommer tillbaka – gott och väl.” [2]  Mrs Besant blev inte avskräckt av Hodgsons rapport. Tvärtom fann hon dess anklagelser ”otroliga” och gick genast in i Samfundet. Hon återvände sedan till Landsdown Road 17 och erbjöd sig som arbetare för teosofin och som elev till Helena Blavatsky. Detta var den 10 maj 1889, bara två år före HPBs död.

Mrs Besant kom att ingå i HPBs hushåll, blev antagen till den Esoteriska Sektionen och medredaktör för Lucifer. På några få månader blev hon genom sitt anseende, sin glöd och sina intellektuella förmågor HPBs högra hand. I världens och de flesta samfundsmedlemmars ögon var hon näst H P Blavatsky den ojämförligt skickligaste personen i Samfundet. Det var till stor del genom Mrs Besants ansträngningar som rörelsen, genom att etablera HPB som ansvarig för ett självständigt samfund i Europa, blev framgångsrikt 1890, och på så sätt befria de engelska medlemmarna och de på kontinenten från Olcotts ”politiska” kontroll.

Tidigt 1890 hade svårigheter i Samfundets Parisavdelning uppstått och Olcott ingrep för att lägga dispyten ”tillrätta”. De olika europeiska logerna, de engelska avdelningarna och åtskilliga fristående medlemmar i Storbritannien och på kontinenten, bombarderade HPB med brev, mötesbeslut och anhållanden, om att klargöra situationen en gång för alla, beträffande några vidare ”order” från Adyar. Den 2 juli 1890 höll brittiska sektionens styrelse ett särskilt sammanträde med Mrs Besant som ordförande. Efter fullständig diskussion ”föreslogs att en begäran som innehöll följande synpunkter skulle upprättas och tillsändas Samfundets president”:

Logerna på kontinenten och fristående medlemmar har gjort en vädjan till HPB, att de må ställa sig själva direkt under hennes auktoritet, och den brittiska sektionen förenar sig med dem i deras begäran, att de konstitutionella krafter, som för närvarande utövas av överste H S Olcott i Europa, skall överföras till HPB och hennes rådsstyrelse, vars ledamöter redan är utsedda att delvis utöva sådana funktioner i Förenade Kungadömet. [3]

Med typiska omskrivningar tryckte Olcott i The Theosophists bilaga i augusti 1890 en ”annullering” av denna den brittiska sektionens beslut, som ”ett bemäktigande sig av presidentens företrädesrätt”, men publicerade också en order, som anpassade sig efter HPBs telegraferade förfrågan, att han godtar resolutionens beslut. [4] I Lucifer september 1890 tillkännagav HPB sina nya ansvarigheter, antagna ”i lydnad mot den nästan enhetliga rösten av Teosofiska Samfundets medlemmar i Europa” och tillade att hon skulle bli assisterad i sina presidentiella plikter av en rådsstyrelse, som inneslöt Annie Besant, William Kingsland, Herbert Burrows, A P Sinnett, H A W Coryn, E T Sturdy och G R S Mead. Hon utsåg denna styrelse, sade hon, ”för att undvika ens ett sken av envälde”.

Omkring 10 månader senare, den 8 maj 1891, dog H P Blavatsky, och i sina böcker, i Teosofiska Samfundets världsvida aktiviteter och i den moraliska kraft som släppts loss i hundratals och tusentals individers liv, vilka hade blivit tända till att ge sina energier åt den teosofiska saken, lämnade hon bakom sig uttrycken för sina enorma prestationer. Hon dog, i sitt sextionde år, bara för att hennes kropp inte längre kunde hålla samman och tillåta henne fortsätta arbeta. Redan försvagad av sina föregående sjukdomar kom den 23 april en hög feber över henne, diagnostiserad som influensa. Inom några få dagar hade en halsböld bildats i hennes hals och därefter infekterades hennes luftrör. Den 6 maj sade hon till sin doktor att hon var döende och två dagar senare lämnade stillsamt HPB kroppen i närvaro av Claude Falls Wright, Walter R Old och Laura Cooper. Hennes sista ögonblick tillbringades sittande i stolen som hon hade arbetat i under de sista åren i England. Laura Cooper beskrev slutet: ”… plötsligt uppstod en vidare förändring, och när jag försökte fukta hennes läppar såg jag att de kära ögonen redan blev dunkla, även om hon bibehöll fullt medvetande ända till slutet. HPB hade i sitt liv en vana att röra ena foten när hon tänkte med spänd uppmärksamhet, och hon fortsatte den rörelsen nästan till ögonblicket då hon slutade andas. [5]

Vid den här tiden var Mr Judge i New York, Mrs Besant halvvägs till havs under sin hemresa från Amerika, där hon varit HPBs ombud vid den amerikanska sektionens konvent, och överste Olcott befann sig i Australien. Då Judge hörde nyheten telegraferade han att han genast skulle komma till London och begärde att HPBs tillhörigheter skulle hållas orörda tills han kom. Olcott avreste också till England. HPBs död uppväckte naturligtvis osäkerheter om Samfundets framtid och särskilt så beträffande den Esoteriska Sektionen. Även om hennes ”officiella” position i föräldrasamfundet bara hade den nästan nominella funktionen av korresponderande sekreterare hade HPB i verkligheten varit det inspirerande geniet för dess tillblivelse och hennes stadiga handskap och förenande inflytande hade lett dess kurs genom många svåra situationer. Överallt frågade medlemmar vad som skulle hända när hon nu var borta.

Omständigheterna som mötte Mr Judge i London uppstod ur denna svåra fråga, såväl som av andra komplicerande faktorer. Å ena sidan fanns den avundsjuka eller misstänksamhet som överste Olcott, Mr Sinnett och andra kände över Esoteriska Sektionens inflytande. Å andra sidan fanns Mrs Besants problem, som ställdes inför honom av HPB i ett brev, daterat 27 mars 1891, kort före hennes död. Om än av stor duglighet, stark vilja och intensiva känslor beskrevs Mrs Besant i det brevet som ”inte psykisk eller andlig det minsta – allt intellekt”. Från att under många år ha varit en inbiten materialist hade hon blivit en teosofisk studerande och under bara två år på prov i den Esoteriska Sektionen, medan ockultismens regler enligt HPBs lära krävde ett minimum av sju års prövotid innan godtaget chelaskap kunde uppnås. Mrs Besants prövningar och eldprov i lärjungaskap skulle därför ännu komma. Hon var icke desto mindre den högst prominenta medlemmen i både det exoteriska Samfundet och den Esoteriska Sektionen och engelska medlemmar och medlemmar på kontineneten såg på henne för ledarskap.

När Judge anlände till London sammankallade han som Samfundets vice president medlemmarna i de europeiska och brittiska styrelserna till ett förberedande möte och det beslöts att en speciellt sammankomst skulle hållas i högkvarteret i London under juli. Han sammankallade också ett möte för rådsstyrelsen i Esoteriska Sektionen den 27 maj. Det mötet deltog Mrs Besant i och både hon och Mr Judge utfärdade med styrelsens godkännande ett meddelande till ES-medlemmarna ”att de högsta ämbetspersonerna i skolan för närvarande är Annie Besant och William Q. Judge”, dess ”fulla uppdrag och förvaltning” vilar på dessa två. I detta rådsstyrelsens sammanträde representerade Mr Judge de amerikanska rådsmedlemmarna och han deltog också ”som HPBs representant i allmän kraft” och vars ”allmänna kraft” fanns i ett ES-dokument skrivet av HPB den 14 december 1888 och vilket angav Mr Judge som i en position att vara ensam i auktoritet som HPBs representant i Amerika.

Rundbrevet som gav dessa allmänna förklaringar angående skötseln av den Esoteriska Sektionen (som nu [1950, ö. a.] kallas österländska teosofiska skolan) var undertecknad av rådsstyrelsens medlemmar. Rundskrivelsen uppgav att HPBs sista ord beträffande Esoteriska Skolan var: ”Håll Länken Obruten! Låt Inte Min Sista Inkarnation bli ett Misslyckande.” Krisen i skolan som förorsakades av HPBs död möttes med beslutet som fanns i detta rundbrev och de som deltog i dess förklaring förklarade att skolan framledes skulle skötas ”längs linjerna som lagts ner av henne och med saken så som den skriftligen angavs eller dikterades av henne innan hon lämnade.”

Överste Olcott anlände till England i slutet av juni, Mr Judge var kvar för att möta honom och för att deltaga i europeiska sektionens konvent som sammankallats till den 9 juli. Emedan aldrig medlem i Esoteriska Sektionen hade Olcott ändå blivit utnämnd av HPB till hennes ombud i Asien ifråga om esoteriska ting, och det var naturligt att han informerades i allmänna drag om vad som hade ägt rum beträffande sektionens angelägenheter. Tiden var gynnsam för en ny begynnelse i Samfundets arbete. Med inte längre HPB ibland dem hade teosoferna nu en möjlighet att axla ett större ansvar själva och såsom hjälpta att mildra friktioner, skingra rivaliteter och uppväcka en broderlighetens anda tänkte de på framtiden – åtminstone för en tid. Såtillvida som Samfundets mest kända och högst respekterade ledare från Asien, England och Amerika var samlade i högkvarteret i London blev sammankomsten den 9 juli faktiskt det första allmänna konventet sedan Samfundets bildande.

Överste Olcott var ordförande som president-grundare. Mr Judge var närvarande som Samfundets vice president och amerikanska sektionens generalsekreterare och Mrs Besant som Blavatsky-logens president. De olika brittiska och kontinentala logerna representerades av delegater eller ombud. Därtill deltog talrika besökande medlemmar från Förenta Staterna, Indien och Australien. London-logen var emellertid inte representerad, vare sig av Mr Sinnett som dess president eller av något ombud. London-logen höll sig på avstånd från Samfundets allmänna aktiviteter. Mr Sinnetts intresse vände sig mer och mer till psykiska fenomen och hans loge höll bara slutna möten. Bildandet av Blavatsky-logen, utgivningen av Den Hemliga Läran, med rättelserna av felen i hans bok Esoteric Buddhism (De Invigdes Lära) och andra ting, som han inte godtog, hade tenderat att fjärma hans sympatier för rörelsens arbete i stort. De vänliga ansträngningarna av Olcott, Judge och Mrs Besant hade bara den effekten att få ett reserverat och formellt brev från London-logen till konventet, undertecknat av dess sekreterare, C W Leadbeater. Den senare återgav London-logens historia som från början hade fullkomlig autonomi. Den förblev utanför den brittiska sektionen, som organiserades av HPB 1889, och innefattades bara nominellt i den europeiska sektionen som bildades under HPBs presidentskap 1890. Den återvände nu till dess tidigare status av självständighet och, som brevet uppgav, ”medan den är i hjärtlig sympati med alla organ, som erkänns som delar av det världsvida Teosofiska Samfundet, vilket Helena Blavatsky och överste Olcott bildade, kommer det [Londonlogen] inte att ta någon del i andra delars administration eller kontroll och med hänvisning till att sköta sina egna affärer kommer det att fortsätta att vara ansvarigt bara till dess ursprungliga auktoritet som det uppstod ifrån.” [6]

Konventet avslutade sina affärer med en stark anmärkning om att fortsätta den mission som HPB hade påtagit sig. Överste Olcott, Mr Judge och Mrs Besant talade känslosamt om behovet av enhet och samarbete. Judge erbjöd ett beslut om en HPBs minnesfond för att utge trycksaker med syfte att ”stödja den ingående enheten mellan österlandets och västerlandets liv och för vars åstadkommande hennes [HPBs] liv ägnades”. I sin som president slutliga anmärkning sade Olcott:

Den yttre världen ser med nyfikenhet på vilken verkan HPBs död skall få för oss. Svaret skall erhållas i detta konvents förhandlingar. … I sin död talar HPB mäktigare till oss än vad hon gjorde i sitt liv. Personlighetens skrynkliga skynke har dragits åt sidan och individualiteten som vi kände bara som ett sken långt bortifrån är nu framför oss, att leda oss på vår väg. … Ingen större chock kunde möjligen ha kommit till oss än Helena Blavatskys död och om rörelsen har överlevt den, tag så min försäkran, att ingenting alls kan påverka oss, så länge vi håller de principer i sikte som vår rörelse är grundad på och utan fruktan går vidare till vad som ligger för våra händer att göra. …[7]  

Lucifer innehöll i juni, juli och augusti 1891 ett stort antal artiklar om HPB av Samfundets ledande medlemmar. Dessa artiklar omtrycktes i en utgåva betitlad ”HPB, In Memoriam, av några av hennes lärjungar”. Som styrelsens ageranden i den Esoteriska Sektionen, och som det europeiska konventet, andas dessa artiklar den bästa och renaste anda,  varslar om en pånyttfödelse av den tacksamhet, lojalitet och vördnad som kändes för HPB. Svartsjukor, ambitioner, fåfängor och missförståelser av alla slag var för tillfället sovande. Det var som om, för stunden, hennes befriade ande omsvepte dem, satte mindre känslor åt sidan och lät var och en få något mått av den inspiration, som under så många år med en orubblig flamma brunnit i henne.

Efter konventet tog Mrs Besant helt hand om skötseln av Lucifer i förening med GRS Mead som dess medredaktör. Hon kastade sig in i oupphörliga aktiviteter, skrev, föreläste, uppmuntrade och inspirerade alla omkring henne till en energi och hängivenhet i närheten av bara hennes egen. Detta vad gäller det exoteriska Samfundets allmänna arbete. Inom den Esoteriska Sektionens områden var hon inte mindre allvarligt ivrig och outtröttlig. Som ett av Överhuvudena i Sektionen tillsammans med Judge låg nästan hela Skolans intresse i Storbritannien, på kontinenten och i österlandet i hennes vård. Hennes anseende vann inträde för henne i den teosofiska världen, gjorde henne till ett ständigt ämne i tidningarnas kommentarer och vid vilket som helst möte var hennes närvaro tillräcklig för att attrahera en stor publik. Teosofiska aktiviteter och dess tillväxt fördubblades och tredubblades under hennes inflytande och exempel som föredöme och en sekundär nytta genom hela världen kändes av varje arbetare i varje land. Varhelst hennes namn nämndes var också lika mycket teosofin ett ämne för diskussion. Varhelst teosofin talades om sågs Annie Besant naturligt som dess enastående framställare och hon hyllades av medlemmar lika väl som av utomstående som den stora och värdiga efterträdaren av HPB.

Mr Judge återvände till Amerika och återupptog det aktiva ledarskapet för sin tidskrift The Path. Den amerikanska sektionens arbete tärde tungt på hans tid och energier. De aktiva amerikanska medlemskapen var vid den tiden större än i hela den övriga världen och växte snabbt. De amerikanska medlemskapen i den Esoteriska Sektionen omfattade två tredjedelar av hela Samfundet och påkallade oupphörlig uppmärksamhet. Näst efter HPBs var Mr Judges personliga korrespondens med medlemmar över hela världen den långt tyngsta. Hans hälsa hade undergrävts av de förflutna årens åderlåtning och av de obevekliga och ihållande attackerna och stridigheterna utanför och inom Samfundet, men den goda vilja och de goda känslor som nådde honom under Londonkonferenserna gav honom ny vigör och en styrka som var tillräcklig för hans ökade bördor.

Överste Olcott som nu var över 60 år, patriarkalisk i sitt framträdande, hjärtlig av naturen och betraktad med yttersta respekt och vördnad av medlemskapens skikt och led som Samfundets president-grundare,  den förste som HPBs livslånga kollega och den som valdes av Mästarna till Samfundets huvud, kan sägas ha haft sin ärobägare fylld vid denna epok. Hans resa hade återställt hans fysiska hälsa. Det mottagande som gavs honom i London hade återförsäkrat honom om den solida plats som han i medlemmars tillgivenheter i västerlandet såväl som österlandet höll. Löftena av hängivenhet av alla Samfundets västerländska ledare till HPB, till saken, till hans älskade samfund, och till honom personligen, hade framkallat allt, som var generöst, gynnsamt och optimistiskt i hans natur. Överallt kunde han se arbetet, som han hade givit sitt allt genom många år av vedermödor, och ofta av vanära, nu upprätthållet av kunniga och hängivna ställföreträdare. Respekterat där det en gång varit föraktat. Omtalat, i cirklande ordalag, där en gång både det och han själv blivit mottagna med hån. Varthelst han vände sig var han befälhavaren. Han bestämde sig för att återvända till Indien genom Amerika och hans resa avbröts från stad till stad av möten, där han var den kommenderande gestalten. Hans hela resa under månaderna av hans bortovaro från Adyar var ett slag av triumfartad färd, beströdd med hedersbevisningar av kärleken och tacksamheten av hans kollegor och av Samfundets världsvida medlemskap. Återvänd till Indien blev hans ankomst framhävd av de indiska medlemmarna vilka inte var mindre uppskattande av hans tjänster.

I december 1890, medan HPB låg mellan liv och död, hade Mrs Besant utan HPBs kunskap publicerat en ljudande artikel i Lucifer, betitlad ”Teosofiska Samfundet och HPB”. Orsaken var den privata propaganda till HPBs förringande, och som, på grund av hennes handlande i att övertaga ledarskapet för det nybildade Teosofiska Samfundet i Europa, ivrigt stöddes av överste Olcotts och Mr Sinnetts anhängare. I denna artikel skrev Mrs Besant till stöd för HPB med stor kraft och övertygelse:

För att nu beröra HPBs ställning gentemot och i Teosofiska Samfundet är följande en kort framställning av detta, så som det framträder för många av oss:

(1) Antingen är hon ett sändebud från Mästarna eller annars är hon en bedragare…

(2) I vilket fall som helst skulle Teosofiska Samfundet inte ha någon existens utan henne…

(3) Om hon är en bedragerska är hon en kvinna av underbar förmåga, begåvning och lärdom och som ger hela äran för detta åt några personer som inte existerar…

(4) Om HPB är en sann budbärare är opposition mot henne opposition mot Mästarna, då hon är deras enda kanal till västerlandet…

(5) Om det inte finns några Mästare är Teosofiska Samfundet en orimlighet och det finns ingen nytta i att upprätthålla det. Men om det finns Mästare och HPB är deras sändebud och Teosofiska Samfundet är deras stiftande kan inte Teosofiska Samfundet och HPB vara separerade inför världen.

Utifrån dessa satser avslutade Mrs Besant:

… Om medlemmarna alls bryr sig om Samfundets framtid, om de önskar veta att tjugonde århundradet kommer att se det stående högt över partiers stridigheter, vara ett fyrljus i mörkret för människors ledning, om de tror på Läraren som bildade det till mänsklighetens tjänst, må de nu väcka sig ur lättjefull likgiltighet, strängt tysta ner alla oenigheter över oväsentliga dåraktigheter och fåfängor ibland deras led och vandra skuldra mot skuldra för att prestera de tunga uppgifter, som i deras styrka och tapperhet pålagts dem. Om teosofin är värd någonting är den värd att leva för och värd att dö för. Om den inte är värd någonting, må den gå bort på en gång och för alltid. Detta är inte en sak att hunsa och leka med… Låt varje teosof och låt framförallt varje ockultist i stillhet betrakta sin position och noggrant göra sitt val, och om det valet är för teosofin, må han allvarligt besluta att varken öppna fiender eller svekfulla vänner skall under all kommande tid rubba hans lojalitet för hans stora Sak och Ledare, vilka tvenne äro ett. [8]

En sådan proklamation som denna, och som kom från en som i världens ögon ännu mer än i Samfundets var den förnämsta kraften i rörelsen, näst HPB själv, kunde inte annat än räta upp leden och, i stunden som var, tysta alla förstulna såväl som öppna nedsättanden av Läraren.

Efter HPBs död, och då den icke mindre tydliga proklamationen i ES-cirkuläret blev allmän kännedom genom hela Samfundet, framkallade beslutet av styrelsen, av Mr Judge och Mrs Besant, att strikt följa HPBs syften, arbetslinjer och läror, ett sådant återupplivande av aktivitet, ett sådan uttryck av allmänt broderskap och lojalitet mot det första syftet och, icke dess mindre, till HPB, Läraren, som aldrig hade besetts under hennes livstid. Efter de brittiska och europeiska sektionernas konvent, med deras förnyade bedyranden och de många artiklarna, som andades den mest djupa respekt och hängivenhet för HPB och hennes mission, kom uttryck för detta från varje välkänd teosofs läppar.

Den 30:e augusti 1891 sade Mrs Besant farväl till sekularisterna, med vilka hon tillsammans med Mr Charles Bradlaugh hade arbetat under så många år. Hennes anförande var betitlat ”Från 1875 till 1891: Ett fragment av självbiografi”. Det minnesvärda talet cirkulerades vida och långt. Efter att ha skildrat sina 15 år av strider, och uppnåenden av sina tungrodda framsteg, till hennes omvändelse till teosofin, genom hennes recension av Den Hemliga Läran, hennes möte med HPB och hennes undersökning av den berömda SPR-rapporten med dess anklagelser mot HPB för bedrägeri, förvånade Mrs Besant högeligen mötet, världen och Teosofiska Samfundets medlemmar, med detta djärva och kategoriska uttalande:

Ni har känt mig i denna sal under sexton och ett halvt år. Ni har aldrig märkt mig säga er en lögn. Min värsta allmänna fiende har aldrig kastat en skugga på min integritet. Jag säger er, att sedan Helena Blavatsky lämnade har jag fått brev i samma handskrift [samma som handskriften i de ifrågasatta ”mahatmabreven” som nämns i SPR-rapporten såsom skrivna av HPB] som breven som hon mottog. Såvida ni inte tror att döda personer kan skriva är det förvisso ett anmärkningsvärt faktum. Ni är förvånade. Jag ber er inte att tro mig. Men jag säger er att det är så. Alla bevis jag hade för Helena Blavatskys lärares existens och för de så kallade abnorma krafterna kom genom henne. Det är inte så nu. Såvida inte varje sinne kan samtidigt bedra mig, såvida inte en människa kan vara på samma gång vid sina sinnens fulla bruk och mentalt sjuk, har jag exakt samma säkerhet för sanningen i uttalandena jag nu har gjort, som jag vet att ni är här. Jag vägrar att vara falsk till kunskapen av mitt intellekt och mina förståndsmässiga förmögenheters förnimmelser. Varje månad som har gått sedan Helena Blavatsky lämnade har givit mig mer och mer ljus. [9]

Lucifer för oktober 1891 innehöll en annan otvetydig deklaration av Mrs Besant i dess ledande artikel ”Teosofi och kristendom”. Hon säger:

… Teosofi är en kunskapskropp, till en del klart och distinkt formulerad och förkunnad för världen. Samfundets medlemmar må eller må ej vara studerande av denna kunskap men icke desto mindre utgör den den säkra grundvalen på vilken MästareN har byggt Samfundet och på vilken dess centrala lära om människans broderskap är grundad. Utan teosofi kan universellt broderskap förkunnas som ett ideal men inte demonstreras som ett faktum…

Med teosofi menar jag nu ”Visdomsreligionen” eller ”Den Hemliga Läran” och varenda kunskap för närvarande om visdomsreligion kommer till oss från dess väktares budbärare, H P Blavatsky. I vetskap om vad hon lärde kan vi känna fragmenten från samma läror i andra skrifter, men hennes budskap förblir för oss teosofins test överallt… Men ingen av oss har någon rätt att lägga fram sina egna synsätt som ”teosofi” i konflikt med hennes. Ty allt vi vet om teosofi kommer från henne. När hon säger ”Den Hemliga Läran undervisar” kan ingen säga emot detta. Vi kan vara oeniga med läran men den förblir ”Den Hemliga Läran” eller teosofi. Hon uppmuntrade alltid självständigt tänkande och kritik, och var aldrig emot olikheter i åsikter, men hon var aldrig osäker i det distinkta fasthållandet, att ”Den Hemliga Läran är” så och så.

Det är teosofernas ansvar, att inte gradvis minska ner Den Hemliga Läran… Stadigt och lugnt, utan vrede, men också utan fruktan, måste de stå vid Den Hemliga Läran som hon gav den och som ståndaktigt bar den österländska visdomens fackla genom nära nog 17 års stormar. Villkoret för framgång är fullkomlig trofasthet. …[10]

Dessa åtskilliga proklamationer grep på samma sätt dem, inom och utom Samfundet, som fann det ligga i deras intresse, att ringakta eller förtala HPB. I de månader som följde vann den naturliga impulsen av begynnande tacksamhet mot HPB, för deras del som tillhörde medlemmarna, sina tydliga uttryck i Mrs Besants försäkringar om HPBs status. De som tidigare offentligt och privat hade förringat HPBs auktoritativa karaktär som Mästarnas budbärare fann det nu välbetänkt att förbli tysta. Men efter överste Olcotts rundresa och återkomst till Indien är det tydligt att de hedersbevisningar för respekt som skänktes honom och hans position som president-grundare förstärkte hans känsla av säkerhet och styrka. På samma sätt är det ur hans tidigare levnadsuttryck tydligt, att han förväntade sig, att med HPBs död skulle hon inte längre förbli någon levande kraft i Samfundet. Den del av hans natur som så ofta hade rest sig i uppror mot HPB levde, och som den dominerande faktorn i Samfundet, där han kände sig som det sanna och kompetenta överhuvudet, blev den ännu en gång rastlös och beslutsam i handling. Hans tankeströmmar är tydligt urskiljbara i hans tal i slutet av december 1891 till ”Det sextonde konventet och Teosofiska Samfundets årsdag vid huvudkvarteret Adyar, Madras, Indien”. Han gjorde detta tal till ett tillfälle att varna för någon ”avgudadyrkan” av HPB:

Som Samfundets medgrundare, som en som haft ständiga möjligheter att känna våra Mästares valda förfaringssätt och önskningar, som en som under dem har,  och med deras samtycke, burit vår fana genom 16 år av kamp, protesterar jag mot det första uttrycket, att ge plats för frestelsen att upphöja vare sig dem, deras ombud, eller någon annan levande eller död personlighet till gudomlig status eller deras läror till något av ofelbar doktrin. …

Om hon [HPB] hade levat,  skulle hon tveklöst själv ha protesterat mot att hennes vänner gjort ett helgon av henne eller en bibel av hennes storslagna om än ej ofelbara skrifter. Jag hjälpte att sammanställa ”Isis Unveiled”, medan Mr Keightley och åtskilliga andra gjorde detsamma med ”Den Hemliga Läran”. Förvisso vet vi hur långt ifrån ofelbara våra delar av böckerna är, för att inte säga något om hennes. Hon upptäckte inte, inte heller uppfann hon teosofin, icke heller var hon De Snöiga Bergens Dolda Lärares första eller dugligaste ombud, författare eller budbärare. De forntida nationernas olika skrifter innehåller varje idé som nu lagts fram och i några fall besitter i några fall långt större skönheter och förtjänster än någon av hennes böcker. Vi behöver inte falla in i avgudadyrkan för att uttrycka vår ständiga vördnad och kärlek för henne, den samtida läraren, icke heller väcka anstöt i den litterära världen genom att göra anspråk på att hon skrev med ingivelsens och inspirationens penna. Ingen levande var en mera pålitlig och lojal vän till henne än jag, ingen kommer att vårda hennes minne mera kärleksfullt. Jag var sann mot henne till slutet av hennes liv, och nu skall jag fortsätta med att vara sann mot hennes minne. Men jag dyrkade henne aldrig. Aldrig förblindades mina ögon för hennes brister, aldrig drömde jag att hon var en perfekt kanal för att överföra de ockulta lärorna, så som några andra i historien har varit, eller som Mästarna skulle ha varit glada att finna. Som hennes beprövade vän då, som en som arbetade högst förtroligt med henne och är högst angelägen att hon skall tagas av eftervärlden vid hennes sanna höga värde; som hennes samarbetare; som ett för länge sedan godkänt, om än ödmjukt, ombud för Mästarna, och slutligen, som det officiella överhuvudet för Samfundet och väktare av dess medlemmars personliga rättigheter, för jag till protokollet min protest mot alla försök att skapa en HPB-skola, sekt eller kult, eller att ta hennes yttranden såsom i minsta grad ovan kritik. Ämnets viktighet måste vara min ursäkt för att på så sätt uppehålla mig därvid med viss längd. Jag skiljer inte ut någon individ, menar inte att såra någons känslor. Jag är inte säker på att vara vid liv väldigt många år längre och vad plikten kräver måste jag säga medan jag kan.  [11]

Vid samma tid slog Mr Judge an ett annat tonläge i The Path:

H P Blavatskys död borde ha den verkan på Samfundet, att arbetet går vidare med ökad energi, fritt från alla personligheter. Rörelsen startades inte för någon persons ära, utan för mänsklighetens höjande. Organisationen är inte som sådan påverkad av hennes död, ty hennes officiella positioner var de av korresponderande sekreterare och europeiska sektionens president. Konstitutionen har länge sörjt för, att efter hennes död skulle posten som korresponderande sekreterare inte fyllas. Vakansen i den europeiska sektionen kommer att fyllas genom val i den sektionen, då det är ett ämne som bara de europeiska avdelningarna har att sörja för. Hon höll ingen position i den exoteriska amerikanska sektionen och hade ingen domsrätt över den. Därför finns det alltså ingen vakans att fylla och ingen störning att kännas i den rent samfällda delen av det amerikanska arbetet. Arbetet här pågår som det alltid har gjort under dess medlemmars ansträngningar som nu kommer att dra sin inspiration ur HPBs böcker och arbeten och ur renheten i deras egna motiv.

Allt som Samfundet nu behöver göra, för att det skall bli den stora kraft som det var avsett för, är för det första solidaritet och för det andra teosofisk undervisning och bildning. Dessa ligger helt i medlemmarnas händer. Den första ger den styrka utan motstånd som är att finna endast i enhet, och förening, den andra ger det omdöme och den visdom som behövs för att på ett riktigt sätt leda energin och entusiasmen.

Läs dessa ord från H P Blavatskys Nyckeln till teosofin:

”Om det nuvarande försöket i form av vårt samfund lyckas bättre än dess föregångare har gjort, då kommer det att existera som en organiserad och levande frisk kropp när tiden kommer för tjugonde århundradets ansträngning. Människors sinnens och hjärtans allmänna tillstånd kommer att ha förbättrats och renats genom lärornas spridande och, som jag har sagt, fördomarna och dogmatiska illusioner kommer att i åtminstone någon grad blivit borttagna. Inte bara så, utan vid sidan av en stor och tillgänglig litteratur till hands för människor, kommer nästa impuls att finna en omfattande och förenad kropp av människor, redo att välkomna den nye fackelbäraren av sanning. Han kommer att finna människors sinnen förberedda för människors budskap. Ett språk redo för honom, i vilket han kan kläda de nya sanningarna han frambringar, en organisation som väntar hans ankomst, som kommer att ta bort de bara mekaniska, materiella hindren och svårigheterna från hans väg. Tänk så mycket någon som ges en sådan möjlighet skulle kunna åstadkomma. Mät detta i jämförelse med vad Teosofiska Samfundet faktiskt har uppnått under de senaste fjorton åren, utan några av dessa fördelar, och omgivna av massor av hinder, och som inte skulle belamra den nye ledaren. Betrakta allt detta och säg mig sedan huruvida jag är alltför förtröstansfull, när jag säger, att om Teosofiska Samfundet överlever, och lever sant mot sin mission, mot dess ursprungliga impulser, genom de nästa hundra åren — säg mig om jag går alltför långt i att försäkra, att jorden kommer att vara en himmel under det tjugoförsta århundradet, i jämförelse med vad det är nu!” [12]

I The Path augusti 1891 uppkom en artikel som under åren som följde skulle skapa förvirring i Samfundets skikt. Artikeln började med detta citat:

Otacksamhet är inte ett av våra misstag.” Vi hjälper alltid dem som hjälper oss. Finkänslighet, omdöme och iver behövs mer än någonsin. Den ödmjuke arbetaren är sedd och hjälpt

Det som senare omedelbart följde lyder så här:

Till en studerande teosof, som tjänar närhelst och hur helst han kan, kom mycket nyligen – efter H P Blavatskys lämnande detta plan – dessa ord av högsta munterhet från en Mästare, till vilken HPB var den vördnadsfulla lärjungen. Intygat genom hans underskrift och sigill återges de här till uppmuntran och stöd åt alla dem som tjänar Teosofiska Samfundet – och genom det mänskligheten – så väl de kan; givet i tron att det inte avsågs att mottagaren skulle beslagta eller upptaga dem i tystnad, utan snarare att han skulle förstå dem att vara hans, bara i den meningen, att han må dela dem med sina kamrater och att hans hand var given att vara den lyckliga att föra dem vidare som den gemensamma rätten; ens och allas universella välsignelse.  [13]

Denna artikel är undertecknad ”Jasper Niemand”. Denna pseudonym hade vid den tiden blivit känd och respekterad genom den teosofiska världen som mottagare av det berömda ”Brev som har hjälpt mig” från ”Z.L.Z., den störste av de landsflyktiga”, ursprungligen publicerade i The Path under HPBs livstid och antagna av många teosofer att vara skrivna av henne. Inte förrän några år senare blev det känt att ”Z.L.Z.” var Mr Judge och ”Jasper Niemand” Mrs Archibald Keightley (tidigare Julia Campbell-Ver Planck). Artikeln som citerades ovan skrevs och publicerades under Mr Judges frånvaro i England och följde vid HPBs död och utan hans kunskap, då Mrs Keightley redigerade The Path närhelst han var borta. Artikeln, och särskilt Mästarnas budskap, rörde överste Olcott i djupen. Han skrev till Mr Judge därom i starka ordalag, då han däri ingenting såg, förutom ett försök att vinna uppmärksamhet åt HPB, Mästare och Mr Judge själv. Mr Judge svarade överste Olcott i ett långt brev, vilket senare publicerades i Lucifer.

Påföljande nummer av The Path gav respektfull uppmärksamhet åt överste Olcotts plats i TS och beaktade Mrs Besants anspråk på mottagande av meddelanden efter HPBs död. I januari 1892 hade The Path som ledande artikel ”Dogmatism i teosofin”. Den var uppenbart skriven av Mr Judge, delvis för att klargöra den verkliga position som skulle förutsättas av alla teosofer, delvis för att mildra den obehärskade iver hos entusiaster, som var vana vid att segerjublande citera HPB för opponenter vars uppfattningar om HPB eller hennes läror inte var desamma som deras egna, och delvis som svar på överste Olcotts kritik och offentliga uttalanden. Mr Judge skrev:

Teosofiska Samfundet bildades för att förstöra dogmatism. Det är ett av syftena med dess första ändamål – universellt broderskap. …

I Nyckeln till teosofin, ”Avslutningen”, refererar HPB igen till detta ämne och uttrycker hoppet, att Samfundet inte skall efter hennes död bli dogmatiskt och kristallisera i någon fas av tänkande eller filosofi, utan att det skall förbli friskt och öppet med sina medlemmar visa och osjälviska. Och i alla hennes skrifter och anteckningar, privata och offentliga, upprepade hon ständigt denna idé. …

Om vår ansträngning skall lyckas måste vi undvika dogmatism i teosofin, såväl som i någonting annat. Ty i det ögonblick vi dogmatiserar och hävdar vår konstruktion av teosofin, i den stunden mister vi siktet av universellt broderskap och sår frön till senare bekymmer.

… Om än nio tiondelar av medlemmarna tror på reinkarnation, karma, den sjufaldiga konstitutionen, och hela resten, och även om dess prominenta är engagerade i att befrämja dessa läror såväl som andra måste Samfundets led alltid hållas öppna och ingen skall sägas, att han icke är renlärig, eller inte en god teosof, för att han inte tror på dessa läror. …

Men samtidigt är det tydligt, att för att inträda i Samfundet och sedan under vårt löfte om tolerans fasthålla att teosofin inte skall studeras,  … inte skall undersökas, är oteosofiskt, opraktiskt och orimligt, för det skulle upphäva själva syftet med vår organisation; …

Då nu den stora stommen i filosofi, vetenskap och etik, som H P Blavatsky och hennes lärare erbjuder oss, är präglad av forskning, av förståndighet, av forntid och av visdom, kräver den vårt första och bästa beaktande.

Således har en medlem, oavsett hur hög eller låg hans eller hennes ställning är i leden, rätt att förkunna alla de teosofiska och etiska idéer som finns i vår litteratur, till bästa förmåga som han besitter, och ingen annan har rätt att protestera, förutsatt att sådana förkunnanden är beledsagade med ett klart uttalande, att de inte är auktoriserade eller renläriggjorda genom någon deklaration av TS´ samfällda kropp. …[14]


 

* * *



Fotnoter:

[1] Annie Besant, an Autobiography (London: T. Fisher Unwin, 1910), p. 340.

[2] Ibid., p. 343.

[3] Lucifer (July, 1890), VI, 429.

[4] Theosophist (August, 1890), X1, Supp., cli.

[5] H. P. B., In Memory of Helena Petrovna Blavatsky, by some of her Pupils (London: Theosophical Publishing Society, 1891), p. 6.

[6] Convention Report, Theosophical Society in Europe, July 9, 1891.

[7] Ibid.

[8] “The Theosophical Society and H.P.B.,” Lucifer (December 1890), VII, 275. (Återutgiven i Theosophy {July, 1913}, I, 391.)

[9] The Theosophist (October, 1891), XIII, Supp., xi-xii.

[10] Lucifer (October, 1891), IX, 89.

[11] The Theosophist (January, 1892), XIII, Supp., 3.

[12] “The Theosophical Society,” Path (June, 1891), VI, 78. (Omtryckt i Theosophy {May, 1941}, XXIX, 293.)

[13]{“A Theosophical Education”} Path (August, 1891), VI, 137. (Omtryckt i Theosophy {March, 1914}, II, 232.)

[14] “Dogmatism in Theosophy,” Path (January, 1892), VI, 297. (Återutgiven i Theosophy [April, 1914}, II, 270.)

 

* * * * * * *
 

Översatt från The Theosophical Movement 1875 -1950.  Utgiven av The Cunningham Press, Los Angeles 1951.

 

________________________________________________________ 
Boken (nr 500) kan beställas direkt genom vår InternetBokhandel för 125:- inklusive porto;
Postgiro: 444 58 09-9

____________________________________________________

 

 



|
   till ULTs hemsida   |  till William Q Judge Online   |  till Helena Blavatsky  Online  | Den Teosofiska Rörelsens Arkiv  | 

wpeAF.jpg (3179 bytes)

Copyright © 1998–2005 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö  
Uppdaterad 2012-01-30