triangelsymbol
nr 222

Mästarnas fantastiska krafter
DEN VITA LOTUSDAGEN
den 8 maj 2009
 

Madame Blavatsky hade tidigt åldrats, men hon fortsatte att leva, trots att en av de skickligaste läkarna i London försäkrade, att hon led av en obotlig sjukdom och kunde dö när som helst. Hon tycktes aldrig vara trött, hon konverserade med sina gäster lika lätt på engelska, franska, italienska och ryska och även på hindustani, då hinduer var närvarande. Under det hon arbetade eller talade, så rökte hon ständigt turkiska cigarretter. Hennes personliga utseende var ungefär detsamma, som då hon gästade New York för några år sedan, men hon hade ökat i vikt. Hennes ansikte uttrycker en blandning av energi och stor vänlighet. Man kan förstå att hon var i stånd att göra det som inte många människor skulle kunna göra.

För några år sedan skulle hon resa till New York och hade en första klass biljett från Le Havre. När hon skulle gå ombord fick hon se en kvinna med två små barn, som satt på piren och grät. Madame Blavatsky frågade henne: "Varför gråter ni?" Hon svarade att hennes man som var i Amerika hade sänt henne pengar för att hon skulle köpa biljett för sig och barnen på mellandäck, men att biljetterna som hon fått var förfalskade. Hon visste inte av vem hon blivit bedragen och nu hade hon inga pengar mer i ett främmande land. "Kom med mig", sade Madame Blavatsky, och tog henne med till ångbåtsbolagets kassör, där hon bytte ut sin första klass biljett mot biljetter på mellandäck för henne själv, kvinnan och barnen. Mellandäcket på en Atlantångare är just ej så trevligt med alla emigranterna från skilda länder och många skulle inte ha haft mod att göra som Madame Blavatsky.

Fastän hon nu är så sjuk, kommer hon säkerligen inte att dö förrän hennes arbete är fullbordat. Två gånger i Indien hände det att läkarna trodde att hon var döende, och då hon var som sjukast, reste hon med järnväg upp till Norra Indien för att där träffa sin Mästare, som skulle bota henne. Flera personer, som gärna ville se dessa mystiska Adepter, följde med, men i Darjeeling försvann hon helt och hållet. Hon hade blivit buren dit, då hon inte kunde gå. Men om tre dagar var hon återigen i Darjeeling och hade återvunnit sin hälsa. Det enda som någon fick veta angående hennes otroliga snabba tillfrisknande står att läsa i Den Hemliga Läran:

Ljudet frambringar eller attraherar de element, som tillsammans bilda ozon, vars tillverkning kemin inte känner till, men väl alkemin. Det kan t.o.m. återuppliva en människa eller ett djur, såvida dess astrala omhölje inte blivit alldeles skiljt från den fysiska kroppen genom förlusten av magnetisk eller odisk kraft. Tre gånger räddad av ozonkraften från att dö kan författarinnan försäkra att hon vet något därom.

Klockor med silverklang, som så många människor hörde i New York, förföljde henne ännu, och för alla som känner till hennes liv och arbete är det klart att hon är i ständig förbindelse med Adepter, i synnerhet med hennes egen Mästare, vars porträtt hänger i hennes studio, ett mörkt och utsökt vackert indiskt anlete, fullt av behag, visdom och majestät. Man skulle inte tro det vara möjligt att han i Tibet genom tankeöverföring eller ett "precipiterat" brev skulle kunna omedelbart meddela sig med någon i London, men så sker det i alla fall.


WILLIAM Q JUDGE

Utdrag ur H. P. Blavatsky
Bulletin nr 222, Maj 2009, Malmölogen

 


 |  till Teosofiska Speglingar  |  till ULTs hemsida   | 

wpeAF.jpg (3179 bytes)

Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö    
Uppdaterad 2014-03-23