REINKARNATION
FÅGEL FENIX ELD MYSTERIUM


JOSEPH HEAD & SYLVIA CRANSTON

© 1999 Online Teosofiska Kompaniet Malmö



 

Om reinkarnation och återfödelse och dess förmedling till västerlandet i modern tid.

Detta är en översättning från boken Reincarnation – The Phoenix Fire Mystery kap 7,
av Joseph Head & Sylvia Cranston.

Denna online-text innehåller 42 A4 sidor (180Kb)

REINKARNATIONSLÄRANS
RENÄSSANS

Fastän alla slags mirakulösa berättelser hade nått Europa för tvåtusen år sedan från det mytiska Indien med sina vise män... kan det inte sägas att en verklig kunskap om indisk filosofi och filosofiska övningar existerade förrän Upanishaderna introducerades till västerlandet. tack vare fransmannen Anquetil du Perrons mödor. En allmän... kunskap möjliggjordes först av Max Müller, Oxford, då han gav ut The Sacred Books of the East. Till en början förblev denna kunskap förbehållen sanskritlärda och filosofer. Men det dröjde inte länge förrän den teosofiska rörelsen, inledd av Helena Blavatsky, tog de österländska traditionerna i besittning och offentliggjorde dem för den stora allmänheten.

C.G. Jung
Psychology and Religion: West and East

Teosofi är en religiös filosofi med klart mystiska intressen som kan spåras tillbaka till den gamla världen, likväl är den av katalytisk betydelse för det nittonde och tjugonde århundradets religiösa tankegångar... Rörelsen har utgjort en katalytisk kraft i det tjugonde århundradets återupplivande av buddhismen och hinduismen, och en banbrytande verksamhetsfaktor i främjandet av en större västerländsk kännedom om österländska tankegångar. I Förenta Staterna har den påverkat en lång rad av religiösa rörelser... Enligt några skolastikers uppskattning har ingen annan organisation, ensam, gjort mer än denna för att popularisera de asiatiska religionerna och filosofiska idéerna i västerlandet.

Encyclopaedia Britannica
(Britannica Three, 1974)

I vårt betraktande av de västerländska tankegångarna före 1870-talet står det klart att många ledande tänkare inom religionens, vetenskapens, filosofins, konstens och litteraturens värld hade något stimulerande att säga om ämnet reinkarnation. För den stora allmänheten, var emellertid läran praktiskt taget okänd från de blodiga korstågens tid mot den utbredda gnostiskt kristna katariska rörelsen under medeltiden till sista fjärdedelen av 1800-talet. (Se kapitel 5 avsnitt ”De Första Kristna”.) Således kunde antropologins fader, Edward Taylor, strax före den teosofiska rörelsens bildande, skriva följande i sitt välkända verk Primitive Culture:

Vi har spårat själavandringens [metempsychosis] teori i skede efter skede bland världens civilisationer, spridd bland Amerikas och Afrikas infödda raser, ett faktum bland de asiatiska nationerna... ett stigande och fallande i det klassiska och medeltida Europa, och som till sist dröjer sig kvar som en intellektuell nyck i den moderna världen, av ringa betydelse för någon annan än etnologen vilken noterar den som ett bevis för sin kulturs kontinuitet.

Det som dominerar artonhundratalets religion, säger han vara, tron på en evig himmel, vilken utgör ”ett svar på det förvillande problemet om lyckans och misärens lott i denna värld genom förväntningar om en annan värld där allt kan gottgöras”. [1] Vad som stimulerade ett uppvaknande till ett alternativt synsätt utgör detta kapitels tema.

Hittills har läsaren haft talrika kontakter med teosofiska idéer, och då går det inte att undgå att lägga märke till i kapitel 5 och på andra ställen i denna bok att ett överraskande antal  välkända författare under senare tid, såväl som individer inom andra områden, antingen var medlemmar av Teosofiska Samfundet eller hade mer eller mindre förtrolig bekantskap med teosofisk litteratur och dess huvudsakliga framställare H P Blavatsky. Bland författarna märks D H Lawrence, T S Eliot, Henry Miller, Conan Doyle, Jack London, Maeterlinck, Sir Edwin Arnold och de ledande inom Irlands litterära uppvaknande, Yeats, George Russel, James Stephens och James Joyce. Bland uppfinnarna fanns Thomas Edison och bland religiösa filosofer fanns Nicolas Berdyaev, Richard Wilhelm, Christmas Humphreys, och D T Suzuki. Konstnärer såsom Gauguin, Mondrian, Kandinsky, Malevich och Paul Klee. I detta kapitel kommer vi att utöka listan med Gandhi och H G Wells, liksom med två samhällshistoriker, Lewis Mumford och Theodore Rosak, tillika med åtskilliga framstående vetenskapsmän: Einstein, Gustav Strömberg, Camille Flammarion och Sir William Crookes.

Det är kanske inte så märkligt att alla dessa individer ingår i ett verk om återfödelse och står i relation till teosofi, om vi betänker att den reinkarnationsrenässans som den västerländska världen för närvarande erfar har sitt upphov i förra århundradets teosofer.

Även om det är svårt att skaffa sig exakta aktuella siffror om reinkarnationstron i västerlandet som helhet, så finns det ändå tillgänglig statistik över protestanter och katoliker, som nu accepterar återfödelse. De följande procentantalen som vi finner i en gallup-undersökning gjord i tolv länder i februari 1969 – ”Special Report on Religion” – verkar speciellt avslöjande eftersom varken protestantism eller katolicism lär ut läran om flera liv: Österike 20%, Kanada 26%, Frankrike 23%, Storbrittanien 18%, Grekland 22%, Nederländerna 10%, Norge 14%, Sverige 12%, USA 20%, Västtyskland 25%. [2] Hur häpnadsväckande dessa siffror än kan tyckas, skulle procentantalen öka enormt om undersökningen riktade sig till dagens ungdom. Vår uppgift blir nu att spåra den tidiga begynnelsen till denna oerhörda förändring i västerländskt tänkande.

DEN TEOSOFISKA RÖRELSEN OCH DESS GRUNDARE

Den teosofiska rörelsen uppstod i New York år 1875 och blev snabbt världsomfattande, med aktiva center i Europas, Nordamerikas och Indiens större städer. Tillsammans med Helena Petrovna Blavatsky – en rysk adelsdam som studerat i Indien och Tibet – var de huvudsakliga grundarna Henry S Olcott och William Q Judge. Olcott var jordbrukare, överste i inbördeskriget och sedermera advokat och journalist. Då Abraham Lincoln dog utnämndes Olcott av regeringen att ingå i en tremanskommitté för att utreda i lönnmordet. Judge var en ung irländsk-amerikansk advokat, som senare kom att spela en betydelsefull roll inom rörelsen, främst i Amerika.

I en ledare i New York Herald (den 10 maj, 1891) – två dagar efter H P Blavatskys död – utkom denna uppskattande värdering av hennes verk:

Ingen annan i den nuvarande generationen, kan man säga, har gjort mer för att återigen öppna de sedan länge förseglade skatterna inom österländskt tänkande, visdom och filosofi. Med all säkerhet har ingen annan gjort så mycket för att klarlägga den djupgående Visdoms-religionen bearbetad av den ständigt tänkande Orienten, samt att föra fram i ljuset de forntida litterära verken, vilkas omfattning och djup har förvånat den västerländska världen, uppfödd i den trångsynta tron att Österlandet endast frambringat råheter och omogenheter inom den spekulativa tankens område. Hennes egen kunskap om orientalisk filosofi och esoterik var vittomfattande. Inget uppriktig tänkare kan tvivla på detta efter att ha läst hennes två viktigaste verk. Hennes spår leder, i sanning, ofta dit endast några få invigda kunde följa, men andan och tendensen i alla hennes verk var kraftgivande, stärkande och stimulerande ...

Helena Blavatskys arbete har redan burit frukt och var klart förutbestämt att åstadkomma ännu mer påfallande och välgörande återverkningar i framtiden. Senare tiders noggranna iakttagare har insett att den gängse tankens anda på många olika håll influerats av det. En vidsyntare mänsklighet, en mer liberal begrundan, en läggning för att utforska forntida filosofier från en högre synvinkel, har ett direkt samband med lärorna som refererats till ovan. Sålunda har Helena Blavatsky satt sin prägel på tiden.

***

Underligt nog har den teosofiska rörelsen, även om den är västerländsk till sitt ursprung, medfört ett återupplivande av intresset för reinkarnation i Orienten liksom i västerlandet.[3] Missionärernas och den materialistiska vetenskapens inflytande fick många hinduer att förlora tron på sitt religiösa arv, och i synnerhet de utbildade indiska ungdomarna blev fort ateister. Vi kommer att få tillfälle att fördjupa oss i allt detta längre fram, men här illustrerar vi det endast genom att citera Gandhi. I sin Självbiografi avslöjar han att den hinduiska ”bibeln” Bhagavad-Gita – vilken kom att utöva ett djupgående inflytande på hans personliga och offentliga liv, och som vi har sett, upprepade gånger behandlar ämnet reinkarnation – förblev oläst av honom tills dess att han som ung man levde i England. Han skriver:

I slutet på mitt andra år i England kom jag i kontakt med två teosofer, bröder... De berättade för mig om Bhagavad-Gita... De inbjöd mig att studera originalet tillsammans med dem. Jag skämdes eftersom jag varken hade läst det gudomliga poemet på sanskrit eller gujarati... Jag började studera Bhagavad-Gita med dem. ... De tog också vid ett tillfälle med mig till the Blavatsky Lodge och presenterade mig för Helena Blavatsky och Mrs Besant... Jag påminner mig ha läst, på brödernas begäran, Helena Blavatskys ”Nyckeln till Teosofin”. Denna bok frammanade en önskan inom mig att läsa böcker om hinduismen och tog mig ur den föreställning som missionärerna fostrat mig i att hinduismen överflödade av vidskepelse...

Senare i Sydafrika kom jag i nära kontakt med nästan varje teosof (i Johannesburgs Teosofiska Samfund). Jag förde religiösa diskussioner med dem dagligen. Högläsning brukade förekomma ur teosofiska böcker och ibland hade jag tillfälle att närvara vid deras sammankomster [4]  

Gandhi nämner i sin Självbiografi att Allan O Hume [5], en brittisk teosof, en av grundarna till den indiska nationella kongressen1885 [6] gjorde, en hel del för att höja den besegrade nationens andlighet. Gandhi talade om för sin levnadstecknare, Louis Fischer, att ”i början var de ledande kongressmännen teosofer.” ”Teosofi”, förklarade han, ”det vill säga Helena Blavatskys lära, är hinduism då den är som bäst.” Två gånger betonade han: ”Teosofi är broderskapet bland människorna ” [7]

Som en uppskattning och ett tecken på tacksamhet för vad den teosofiska rörelsen hade åstadkommit på olika sätt i Indien,utgav den indiska regeringen år 1975 ett speciellt frimärke för att fira minnet av rörelsens hundraårsdag. Sigillet tillika med samfundets motto – ”Det finns ingen religion högre än sanningen” – fanns återgivet på frimärket.

***

Medan Gandhi talade om teosofi som ”hinduism när den är som bäst”, liknar den berömde zenbuddhist-läraren D T  Suzuki den med ren mahayana-buddhism. Emellertid betonade H P Blavatsky själv att teosofi och den teosofiska rörelsen inte är begränsad till österländska religioner och vetenskaper. Många av hennes skrifter är ägnade åt att förklara de kristna symbolerna och kristendomens esoteriska aspekter. Vad Jesus beträffar, kallade hon honom ”en av de mest storslagna och klart utpräglade gestalter i den mänskliga historiens panorama”, en som, ”i stället för att blekna bort, kommer att bli tydligare och mer klart definierad för varje århundrade som går”.[8]

Vårt viktigaste mål, skriver hon, ”är att återuppliva Ammonios Sakkas arbete, ”grundaren av den neoplatoniska skolan för 1700 år sedan. Denna skolas uppgift, påstår hon, var ”att förena alla religioner, sekter och nationer i ett gemensamt etiksystem baserat på eviga sanningar [9]. Följaktligen var neoplatonikerna kända som en eklektisk teosofisk skola och ordet teosofi, som betyder gudalik visdom, användes först av dem. Ammonios mål var att förmå hedningar, kristna, judar och andra människor ”att lägga alla sina argument och missämjor åt sidan och endast komma ihåg att de alla var ägare till samma sanning under olika skepnader...” [10]

När det gäller den moderna teosofin, sade H P Blavatsky att den varken är en religion, vetenskap eller filosofi, utan en bestämd samling av läror som eftersträvar att förena dessa tre sätt att se på livet.

Den teosofiska rörelsen hade och har tre officiellt tillkännagivna syften. Det första är ”att bilda en kärna av universellt broderskap inom mänskligheten utan att fästa avseende på ras, troslära, kön, samhällsklass eller hudfärg.” Det andra som i det tidigare skedet var ”att befrämja studier av arisk och annan österländsk litteratur, religion och vetenskap,” kom lite senare att utvidgas till ”ett jämförande studium av forntida och moderna religioner, filosofier och vetenskaper....” Det tredje är ”att utforska de oförklarade naturlagarna samt människans latenta psykiska krafter.”[11] Dessa mål låter idag ganska acceptabla, men under den viktorianska epoken var de nyskapande.

Helena Blavatsky bekände då hon talade om Teosofiska Samfundets högt satta moraliska mål, förkroppsligad i dess konstitution och regler, att ”inget av dem är påtvingat. De uttrycker vår organisations ideal, – men den praktiska tillämpningen av sådana ting ser vi oss föranledda att överlämna åt medlemmarnas eget omdöme.

Olyckligtvis är tillståndet hos det mänskliga sinnet i det nuvarande århundradet sådant att om vi skulle yrka på dessa reglers tillämpning, skulle ingen man eller kvinna våga bli medlemmar av det Teosofiska Samfundet. Det är just på grund av detta som jag känner mig tvingad att lägga sådan vikt vid skillnaden mellan sann teosofi och dess hårt kämpande och välmenande, men dock ovärdiga verktyg, det Teosofiska Samfundet. [12]

Vad beträffar samfundets tre syften faller studiet av reinkarnation och karma inom ramen för det andra och tredje syftet, medan den praktiska tillämpningen av dessa tvillingläror hjälper till att fullfölja det första syftet. ”Karma och reinkarnation”, skrev Helena Blavatsky, ”är i själva verket teosofins ABC”. [13] De leder till ett djupare studium av hennes verk. Accepterandet av dessa var dock inte ett krav för medlemskap, då tankens frihet var en huvudprincip inom den teosofiska fostran. I Nyckeln till Teosofin skriver hon att ett sunt system av fostran ”bör framkalla det mest kraftfulla och liberala sinne, strängt övat i logiskt och noggrannt tänkande och inte i blind tro.” Människor skulle ”läras självtillit, att älska alla människor, altruism, ömsesidig barmhärtighet och mer än allt annat, att tänka och resonera självständigt [14]

I samma verk svarar hon på frågan om Teosofiska Samfundet är en politisk organisation. ”Naturligtvis inte”, svarar hon. ”Som ett samfund tar den absolut ingen del i någon nationell- eller partibunden politik”, även om det står de individuella medlemmarna fritt att arbeta för sociala och politiska förbättringar varhelst de bor. ”Att söka åstadkomma politiska reformer, innan vi har åstadkommit en reform i den mänskliga naturen”, sa hon ”är emellertid som att fylla nytt vin på gamla flaskor... Ingen varaktig politisk reform kan någonsin uppnås med samma själviska människor i spetsen som tidigare”.[15]

På andra ställen antyder hon att för teoretikerna ”vilka betraktar människan enbart ur fysisk synvinkel”, och på så vis blir oförmögna att se ”det inre, större, högre Jaget”, finns det ingen lösning på sociala problem. ”Rashat och sekteristiska och sociala antipatier förblir oövervinnerliga om de bekämpas på det yttre planet”, och följaktligen ”kan inga argument grundade på exoteriska överväganden av social moral eller egoistiska hänsyn, förmå vända hjärtat på nationernas härskare bort från själviska krig och erövringsplaner.” Men eftersom alla väsen i sin innersta natur är identiska är de potentiellt ”öppna för inflytande vilket har sin tyngdpunkt i människans hjärta och vänder sig till den mänskliga intuitionen”; och eftersom det endast kan finnas en sanning – ”alla trosbekännelsers kärna”, till skillnad från deras sekteriska olikheter – ”är det möjligt att åstadkomma ett ömsesidigt förbund för sökandet efter, och spridningen av denna grundläggande Sanning”.[16]

***

Ett åtagande med de syften vi beskrivit innebar under adertonhundratalet nödvändigtvis kritik mot de ortodoxa dogmerna – religiöst, vetenskapligt och socialt – vilket snarare skilde mänskligheten åt än förenade den. Det omfattade fokuserad uppmärksamhet på idéer som karma och reinkarnation, vilka hade utplånats eller dolts i de västerländska religionerna ( kap 3.) All kritik av ortodoxi finner sin fiende och H P Blavatsky var inget undantag. Ledaren i New York Herald, som vi tidigare citerat, nämner att ”få kvinnor i vår tid har blivit mer ihärdigt förtalad, beljugen och nedsvärtad.” Förmodligen var det värsta som någonsin sagts om henne det som professor Elliot Coues, Smithsonian Institution Washington D.C., i detalj utarbetat och publicerat i New York Sun, en dagstidning som ägdes och gavs ut av den celebre förläggaren Charles Dana, vars tidning var en av de mest inflytelserika och spridda tidningarna på den tiden. Detta ociviliserade smädande stoff fyllde under titeln ”Blavatsky Unveiled”, sju finstilta kolumner – en verklig arsenal för H.P.B:s senare biografiska förtalare. Men de flesta av de senare ”levnadstecknarna” försummar att förklara, då de upprepar de gamla historierna, att hon omedelbart stämde dem för ärekränkning och att the Suns advokater till slut tvingades medge, vid rättegångens förberedande förhör, att ingen av de framlagda anklagelserna kunde bevisas vara riktig. Hur som helst är de flesta av H.P.B:s kritiker i dag okunniga om detta faktum och återberättar troskyldigt de gamla historierna som otvivelaktiga händelser.

Som vi skall se, är just så fallet med Theodor Rozak, som i sin bok Unfinished Animal, utförligt berättar om den revolutionerande evolutionstanken som H.P.B. framlägger i Den Hemliga Läran. Under rubriken ”Helena Blavatskys Hemliga Lära”, skriver han:

Helena Petrovna Blavatsky... har blivit ogynnsamt omnämnd i pressen allt sedan dess hon framträdde... 1875 som organisatör i Teosofiska Samfundet. Som en av sin tids mest frigjorda kvinnor – kunde hon inte undgå att genom varje handling och ord komma i den mördande och kritiska skottlinjen, speciellt då hon tog sig friheten att utmana den tidens mest etablerade ortodoxa elit. Fortfarande blir människor av i dag, fastän de inte läst en rad av vad hon skrivit, orubbligt övertygade om att hon var en bedragerska och en excentrisk individ.”

Resultatet, säger Rozak, har blivit att ”Teosofin, en av adertonhundratalets mest djärva och fängslande tankesystem, inte fått den uppmärksamhet den förtjänat.”

Efter upprepade förtäckta antydningar, spridda som sanna och säkra av H.P.B:s motståndare, anmärker han: ”I vilket fall som helst är det inte H.P.B:s omtvistade rykte eller personliga kantighet som angår oss här utan snarare hennes idéer.” Avgörandet ligger i ”hennes tankars kvalite” och här tillägger han: ”i detta hänseende tillhör hon säkerligen en av sin tids mest originella och begåvade personligheter... Hon kan framför allt räknas bland den nutida världens vägbanande psykologer då det gäller det visionära sinnelaget.”

Det verkar uppenbart av Rozaks citat från Isis Unveiled och hans kommentar över denna bok att han anser att H.P.B. har utövat ett i grunden frigörande inflytande på det västerländska sinnelaget genom evolutionstanken som varande såväl moralisk och andlig som fysisk. Hennes böcker avslöjar, säger han, ”den första filosofin om psykisk och andlig utveckling som framlagts i det moderna västerlandet.” Hon spårar ”från den universella etern till den inkarnerande mänskliga anden en oavbruten följd av väsen... Denna andens nedstigande har som syfte att vida berika vårt medvetande... Genom vår gemensamma utvecklingsväg, och genom oräkneliga personliga inkarnationer, banar vi vår väg genom tillvarons alla riken: minerala, växt, animala, mänskliga, gudomliga. Och det är på grund av denna hårt förvärvade 'skörd av erfarenheter' som varje människa blir ett universums mikrokosmos”. [17]

För en tid sedan uppmärksammades en av de ofta upprepade anklagelserna mot H.P.B. i Newsweek (24 nov 1975). I en uppreklamerad artikel till minne av den teosofiska rörelsens hundraårsdag, anklagade de henne för att ha haft ”åtminstone ett oäkta barn”. Men i stämningsmålet mot the Sun framförde hennes advokater svurna vittnesbörder från två gynekologer att hon aldrig hade fött något barn, och att hon var fysiologiskt oförmögen att få ett legitimt för att nu inte nämna något om ett oäkta barn!

H.P.B. avled innan fallet kunde avslutas, och detta innebar enligt staten New Yorks stämningslagar att fallet automatiskt lades ned. Trots att de lagligt sett inte hade någon skyldighet, så var the Sun tillräckligt rättskaffens och gjorde något som är väldigt ovanligt inom tidningsvärlden – nämligen ett frivilligt redaktionellt återtagande. Men det dröjde mer än ett år efter hennes död innan de tog detta steg:

Vi publicerar på en annan sida en artikel i vilken WILLIAM Q JUDGE behandlar den nyligen bortgångna madame HELENA P. BLAVATSKY's fantastiska och märkliga karriär. Vi tar tillfället i akt att påpeka att vi i vår upplaga från den 20 juli 1890, blev vilseledda att ge plats i våra kolumner åt en artikel av dr E. F. COUES från Washington, i vilken anklagelser riktades mot Helena BLAVATSKY's karaktär, och även mot hennes anhängare, och som verkar ha varit ogrundade. JUDGE's artikel avfärdar samtliga frågetecken kring Helena BLAVATSKY så som dr COUES framställt dem och vi vill påpeka att hans anklagelser beträffande det Teosofiska Samfundet och JUDGE personligen inte grundar sig på bevisade fakta och inte borde ha förekommit i tryck. (26 sep 1892). [18]

Ett par korta avsnitt har valts ut från Judge's långa artikel, varav ett refererar till reinkarnation. Han inleder på följande sätt: ”En kvinna, som av en eller annan anledning har fått världen – först hennes barndomsvärld, sedan två hemisfärer – att tala om sig, att tvista om sig, att försvara eller anklaga hennes karaktär och motiv, att ansluta sig till hennes vågstycke eller motarbeta det, med alla krafter, och vid sin död telegraferades det mellan de två kontinenterna som vore hon en kejsare, måste ha varit en märklig person...”

Hon var släkt med Rysslands härskare. Då jag 1881 talade med hennes morbror general Fadeef, riksråd i den ryska staten, berättade han, att som dotter till överste Peter Hahn, var hon barnbarn till general Alexis Hahn von Rotternstern Hahn från en gammal Mecklenburgsk ätt, som bosatt sig i Ryssland och på mödernet var hon dotter till Helene Fadeef och barnbarn till prinsessan Helena Dolgorouky. Hennes moders förfäder kom från de äldsta familjerna i Ryssland och var i direkt nedstigande led släkt med prinsen eller storhertigen Rurik, Rysslands förste härskare. Åtskilliga av släktens kvinnor hörde till kungahuset, och blev tsarinnor genom giftermål. En av dem, Dolgorouky gifte sig med tsar Peter den Stores farfar och en annan trolovades med tsar Peter den II... I Paris mötte jag tre ryska prinsar och en berömd general, vilka berättade om hennes ungdom och de underbara händelser som skildrades om henne då...

Efter en beskrivning av hennes barndom och världsomspännande resor som ung kvinna, uppger W. Q. Judge att ”det var i Förenta Staterna som hon faktiskt påbörjade det arbete som gjorde hennes namn berömt i Europa, Asien och Amerika.... Det fanns förvisso inget själviskt motiv i detta, och inte heller någon önskan att tjäna pengar. Hon mottog kapital från ryska källor och andra ställen, men avstängdes från dessa då hon blev amerikansk medborgare.... Korrumperade skribenter... har sagt att hon strävade efter att få pengar från godtrogna personer, men alla hennes nära vänner vet att hon gång på gång vägrade att ta emot pengar; och att hon alltid haft vänner som varit redo att ge allt de ägde om hon bara velat, men hon ville aldrig ta emot något och bad inte heller om det.”

Strävan och syftet med hennes liv var att hugga av de fjättrar som prästerskapet smidit åt människans själ. Hon önskade att alla människor skulle få veta att de i realiteten är Gud och att de måste bära bördan av sina egna synder, för ingen annan kan göra det åt dem. Följaktligen förde hon fram de gamla österländska lärorna om karma och reinkarnation i västerlandet. För det första, lagen om rättvisa, innebar att varje människa måste ansvara för sig själv och för det andra att man måste stå till svars på jorden där alla handlingar är utförda.

Hennes önskan var också att vetenskapen skulle föras tillbaka till den sanna grundvalen, då liv och intelligens tillåts vara inom, och verka på och genom varje atom i universum. Därför var hennes syfte att göra religionen vetenskaplig och vetenskapen religiös, så att dogmatismen hos båda skulle försvinna. ... Teorin om människans ursprung, krafter och bestämmelse som hon framförde, hämtades från forntida indiska källor, och placerar oss på en högre piedestal än både religionen eller vetenskapen gjort, för den ger var och en möjlighet att utveckla sina inre gudalika förmågor och till slut bli en av naturens medarbetare.[19]

***

H P Blavatsky skrev i en av USA:s ledande publikationer, The North American Rewiew, en lång artikel med titeln ”Recent Progress in Theosophy”. Denna innehöll några yttranden om varför teosofi framträdde på tankens arena vid just denna tidpunkt, och eftersom denna anledning naturligtvis står i samband med varför det ansågs lämpligt att presentera reinkarnationsteorin för människorna i västerlandet, citerar vi dem här: ”Eftersom det är ett oförenligt faktum att... materialistiska benägenheter, på grund av akademiskt inflytande, snabbt kulminerat under de sista femtio åren, är det endast alltför uppenbart att skapandet av det Teosofiska Samfundet vid den tidpunkten det växte fram var mycket lägligt, och ett steg mot försvaret av sann vetenskap och sann religion, samt ett steg mot det förmenta vetandet vilket blivit allt mer högmodigt.”

Den teosofiska rörelsen var en nödvändighet för sin tid och den har spridit sig genom sin egen inre påverkan och står inte i skuld till metoder som kommit utifrån. Den hade från början varken pengar, gåvofonder, ej heller samhällets eller regeringens beskyddarskap att förlita sig på. Den vädjade till vissa mänskliga instinkter och strävanden och vidhöll vissa upphöjda ideal om fulländning som stred mot samhällets stadgade och ovidkommande intressen och mot vilka de på förhand var dömda att strida. Dess främsta fränder var den mänskliga längtan efter ett ljus att belysa livets problem med, och längtan efter ett ädlare begrepp om människans ursprung, öde och inneboende möjligheter...

Teosofi har strävat efter att förena alla vidsynta religiösa människor i ett utforskande av religionens verkliga grundval och vetenskapliga bevis för det högre Jagets tillvaro och beständighet. Den accepterar tacksamt de vetenskapliga studiernas resultat och avslöjanden av teologiska misstag, och genom att anamma vetenskapens metoder och principer försöker dess förespråkare att, ur sekternas spillror, rädda den värdefulla blandning av sanning som står att finna hos dem alla. Den förkastar teorin om underverk och bemödar sig om att spåra släktskapet i hela skaran av världens religioner och deras gemensamma försoning med vetenskapen. [20]

Vad beträffar ”idealet om fulländning” lär teosofin att många inkarnationer fordras för att nå den högsta grad som är möjlig i vår värld. De som har uppnått denna grad är människosläktets stora lärare, väsen som Jesus, Buddha och Krishna, vilka som medlemmar av ett broderskap av högt utvecklade själar oupphörligen hjälper mänskligheten så mycket som dess karma och utveckling tillåter det. Det finns ett ”välkänt trosbegrepp i Orienten”, säger H P Blavatsky, ”att varje nytillkommen Buddha eller Helgon är ännu en soldat i deras armé som arbetar för mänsklighetens frigörelse eller frälsning.” Speciellt i de nordbuddhistiska länderna, som lär ut läran om Nirmanakayor – de som uppger Nirvana så att de ”osynligt kan hjälpa mänskligheten och till slut leda den till Paranirvana” – ”att varje ny Bodhisattva eller initierad stor adept” blir medlem av detta broderskap. [21]Vid kritiska skeden i mänsklighetens historia sägs dessa väsen inkarnera offentligt, och anpassa sin visdom efter behoven hos de människor de besöker. Efterföljande generationer ersätter gradvis sanningens levande anda med dogmer och ritualer, och följaktligen måste lärorna i sin renhet presenteras ännu en gång.

Under hela denna tid då den ryska teosofen talade om teosofi som en sådan nypresentation lade hon aldrig sig till med några högtravande titlar, hon åberopade ingen högre ställning än den som elev under beskydd av några av Orientens vise män. Vad beträffar sina egna tidigare inkarnationer iakttog hon en total tystnad. Vid hennes bortgång poängterade William Stewart Ross, en från den tiden välkänd författare och agnostiker, utgivare av The Agnostic Journal, hennes ödmjuka egenskaper:

Trots sina kolossala insikter och oöverträffade talanger hade hon inte en tillstymmelse till pedantisk förmätenhet och hade ett barns oskyldiga hjärta... Hennes anhängare är gnostiker inom teologins betydelsefulla tvistefrågor inom vilka jag endast är agnostisk... För mig är Helena Blavatsky död, och ännu en skugga har fallit tvärs över mitt liv... Teosofi eller ej, den mest sällsynta kvinnan i vårt århundrade, eller alla århundraden har gått bort... 'En bedragerska', jo jag tackar! Hon var nästan den enda dödliga som jag någonsin mött som inte var en bedragerska... och en av de få som någonsin förstod mig.  [22]

Den sista kommentaren syftar förmodligen på den ofta publicerade Hodgsonrapporten, som publicerades 1885 i London av The Society for Psychical Research i vilken slutsatsen drogs att Helena Blavatsky ”har förvärvat en titel med ett bestående minne, som en av de mest fulländade, skarpsinniga och intressanta bedragerskorna genom tiderna”. Richard Hodgson, en ung man omkring de tjugo, hade farit till Indien för att göra en utredning om henne. Han uteslöt sådana motiv som fåfänga, religiöst vanvett eller längtan efter personliga förmåner. Hur förklarar man då hennes oerhörda bemödanden för teosofin? Hon var en hemlig agent åt ryssarna! (England och Ryssland var under denna period häftiga motståndare.) Misstanken att hon var en rysk spion var emellertid ingen nyhet. Då hon for till Indien för att starta Teosofiska Samfundet, övervakades alla hennes steg under månader av det brittiska underrättelseväsendet. Inom parentes kan nämnas att hennes böcker var förbjudna i tsartidens Ryssland då hon levde, liksom de är i dag i kommunist-Ryssland [detta skrevs 1977, idag är teosofin inte förbjuden, utg anm.]

Då tidskriften Time åttiotre år efter tillkomsten av Hodgsons rapport upprepade ryktena om spioneriet och andra anklagelser – liksom de flesta biografier och uppslagsverk gör – skrev den välborne sekreteraren för The London Society for Psychical Research den 25 juli 1968 till tidskriften Time's redaktör följande:

Vi skulle vilja göra en rättelse beträffande artikeln om Religion publicerad i 'Time' upplagan den 19 juli, 1968. I denna specialartikel står det under rubriken Teosofi, i samband med Helena Blavatsky, följande: 'Omtvistad vart än hon begav sig, blev hon anklagad för bedrägeri, förfalskning och till och med för att vara en spion åt tsaren.' Vi vill påpeka det som omnämns i alla kopior av detta samfunds handlingar, nämligen att ”ansvaret för både fakta och bevisföring i de papper som är publicerade i handlingarna vilar uteslutande på författarna”. Richard Hodgsons rapport innehåller i del IX av handlingarna, daterad december 1885, kommentarer över Helena Blavatsky, och ansvaret för alla däri nämnda anklagelser vilar på författaren och inte på denna organisation.  [23]

För att återvända till de teosofiska lärorna om existensen av ett broderskap av fulländade själar, såsom frukten av utvecklingens skörd genom åtskilliga inkarnationer, är det av intresse att få veta att H.P.B. – som hennes elever kallade henne – två år före sin bortgång förklarade att hon hade ångrat att hon fört fram och uppmärksammat ämnet i Västerlandet. I Nyckeln till Teosofin skriver hon:

Varje falskt svindlerisamfund påstår sig nu för kommersiella syften vara vägledda och styrda av ”Mästare”, som ofta förmodas vara oändligt mycket högre än våra!... Tusentals människor har undanhållits från sanningens och ljusets väg genom det vanrykte och elakartade rapporter som sådana hycklare, svindlare och bedragare bragt över hela ämnet.

Författarinnan ”skulle hellre föredra att människor på allvar trodde att det enda Mahatmaland som någonsin existerat är den grå substansen i hennes hjärna och att hon kort sagt utvecklat Mästarna ur sitt eget inre medvetandes djup än att deras namn och höga ideal skulle bli så skamligt vanhelgade som de för tillfället blivit... Det är blott hennes motvilja att i sina egna ögon framstå som en kaja, paraderande med påfågelsfjädrar, som förmått henne till dags dato att stå fast vid sanningen” vad beträffar källan till sin kunskap.  [24]

***

Från talrika rapporter från rörelsens forna dagar vet vi att H.P.B., som ett resultat av sin utbildning i Östern, var i stånd att efter behag utföra en ovanlig följd av psykiska fenomen. H G Wells yttrade vid ett tillfälle att han alltid funderat över de fenomen som ”Muhammed, Yogin och Helena Blavatsky utförde”. ”Här”, säger han, ”pejlar vi djupet av någon outgrundlig lag – djupare än de vanliga naturlagarna.”  [25] P D Ouspensky skrev med hänseende på band I av Olcotts dagbok (vilken beskriver många av den ovanliga fenomen H.P.B. framkallade) i ett brev följande: ”Jag läste den för första gången 1907, året då Olcott avled. Jag har alltid ansett den vara den underligaste boken i universum, därför att jag oaktat vad folk än kan säga, alltid känner att Olcott inte ljög, och detta är det allra märkligaste.” [26]

I en artikel med titeln ”What of Phenomena”, skriven 1888, förklarade H.P.B. varför sådana experiment utfördes och varför de senare stoppades. Då hennes förklaring syftar på möjligheten av ett bestående Jag i människan, presenterar vi några avsnitt som står i samband med detta:

Ockulta fenomen”... misslyckades i att skapa den önskade verkan... Det förmodades att intelligenta människor, speciellt vetenskapsmän, då de bevittnade efter behag framkallade fysiska verkningar, för vilka de inte hade någon förklaring, åtminstone skulle erkänna tillvaron av ett nytt och ytterligt intressant verksamhetsområde för undersökning och vetenskaplig forskning. Det förmodades att teologer skulle välkomna beviset, som de är i så dystert behov av i dessa agnostiska dagar, att själen och anden inte blott och bart är skapelser av deras egen fantasi... utan är väsen, lika verkliga som kroppen, och av mycket större betydelse än denna. Dessa förväntningar förverkligades inte. Fenomenen missförstods och förvrängdes både, vad det beträffar deras natur och syften...

Visst är det sant att fenomenen väckte nyfikenhet hos de sinnen som bevittnade dem, men de var för det mesta av ett gagnlöst slag. Det stora flertalet av vittnen utvecklade ett omätligt begär efter fenomen för egen räkning, utan någon tanke på att studera den filosofi eller vetenskap vars sanning och kraft dessa fenomen endast utgör triviala och så att säga sekundära belysande exempel på... Med undantag av några få enstaka och hedrande tillfällen mottogs de aldrig i något annat avseende än som inbillade underverk, djävulens verk, vulgära trick eller något underhållande att se på, eller som seansrummets farliga ”spöken” som förklär sig där, allt medan de livnär sig på mediets och besökarnas (de närvarandes) vitala energier...

En ockultist kan framkalla fenomen, men kan inte förse världen med hjärnor, och ej heller med den intelligens och uppriktiga tro som är nödvändig för att förstå och uppskatta dem. Därför är det knappast något att förvåna sig över att det kom ett besked om att överge fenomenen och låta teosofins idéer vila på sina egna inneboende värden. [27]

***

Hur katalytisk dess styrka än var, blev teosofin aldrig en massrörelse som var ”inne”. [28]Den skickade inte iväg några missionärer utomlands; den försökte inte omvända eller indoktrinera. Sådana metoder anses vara motsatta den teosofiska uppfostrans anda. William Q. Judge yttrade en gång: ”Det finns ingen som blivit omvänd till teosof. Var och en som verkligen kommer till teosofin gör det endast på grund av att det är ‘en utvidgning av tidigare övertygelser’”. ”Detta”, tillägger han ”kommer att visa dig att karma är ett sant faktum. Ty varje idé som vi får är inte mer än en utvidgning av tidigare ideér, dvs de är orsak och verkan i en oändlig följd... Genom Broderskap erhåller vi kunskap av andra som vi betraktar tills den (om den passar oss) blir vår.” [29]

Judge höll föreläsningar runt om i hela USA. I större städer var det inte ovanligt att femtonhundra till tvåtusen personer deltog. Hans lilla bok Teosofins Ocean [30] anses av många vara den bästa resumén av Helena Blavatskys Den Hemliga Läran och är ständigt efterfrågad. Återfödelse och karma gavs alltid den största uppmärksamheten i hans skrifter och föreläsningar. År 1893 var han ordförande för den teosofiska kongressen på världsutställning i Chicago, där Religionernas världsparlament hölls – en händelse utan motstycke och som visade sig vara parlamentets mest lyckade tilldragelse. Vid den teosofiska kongressen, som varade i tre dagar, föreläste två berömda orientaliska representanter, H Dharmapala från den buddhistiska världen och professor Chakravati från den hinduiska sidan – båda teosofer –, och Annie Besant från England. De viktigaste tilldragelserna lockade till vittomfattande reportage i världspressen.

Så många besökare fyllde den teosofiska kongressen att parlamentets föreståndare beviljade två oplanerade weekendmöten före själva parlamentets början. Fastän det fanns sittplatser till fyratusen åhörare vid de sista mötena, stod det hundratals i gångarna mellan stolarna och längs väggarna. I två av Besants föreläsningar riktade hon strålkastarljuset på karma och reinkarnation i förhållande till sociala problem och flera andra talare gav företräde åt dessa idéer. Judge gav före själva huvudparlamentet en utförlig presentation av ”kristendomens förlorade sträng”, som han ofta kallade reinkarnationen. Även nästföljande kväll, innan parlamentet började, diskuterade han återfödelse i ljuset av den universella cykliska lagen. Hans tal blev emellertid abrupt avbrutet av en av parlamentsledamöterna – en presbyteriansk präst – som förklarade för skaran, som var där att det inte fanns någon vid det presbyterianska mötet. Man trodde nämligen att många av misstag hade gått in i denna sal på grund av förvirring i anmälan; så om de ville vara så snälla och omedelbart lämna stället. Inte en enda person i den stora publiken lämnade salen. [31]

H.P.B. dog två år före Religionernas världsparlaments sammanträde. Under årens lopp har en rad teosofer påstått sig vara hennes efterföljare, men Judge betraktade sig aldrig själv som sådan, inte heller tillät han någon annan att placera den manteln på honom. ”Naturligtvis kommer någon att bli vald till president över de europeiska teosofiska samfunden”, sa han till reportrarna, ”men det är enbart en världslig sak. I andlig mening kan ingen efterträda henne.” [32] Hur han såg på sin mentor är uppriktigt förmedlat i denna minneshyllning:

År 1874 i staden New York träffade jag för första gången i detta liv H. P. Blavatsky. På hennes begäran, framförd till mig av överste Olcott, besökte jag hennes bostad vid Irving Place... Det var hennes ögon som fängslade mig – blicken från någon som jag måste ha känt sedan länge från många förflutna liv. Hon såg på mig med ett igenkännande redan denna första gång, och aldrig sedan dess har denna blick förändrats. Inte som en utfrågare av filosofiska teorier mötte jag henne, inte som en som famlar i mörkret efter ljus, som fördunklats av olika skolor och fantastiska teorier, utan såsom en som under vandringen i livets irrgångar genom många tidsperioder, sökte de vänner som kunde visa mig var ritningarna till verket blivit gömda. Och hon svek ej denna vädjan, utan lade än en gång fram planerna utan att gå in på några förklaringar, hänvisade blott till dem, och fortsatte med framläggandet i stora drag av systemet.

Det var som om vi skulle ha skilts aftonen förut och att vi då skulle ha lämnat någon detalj av ett för gemensamma ändamål företaget arbete ogjort; vi var som lärare och elev, äldre och yngre broder, båda bestämda att nå ett och samma mål, men hon med en kraft som blott lejonet äger och det vetande som endast hör till den vise. Sålunda var vi vänner från första stunden och jag kände mig trygg. Jag vet nog att andra av misstro betraktat en del omständigheter och fakta, som de inte har kunnat förstå, och fastän det är sant att de anför många bevis som, att döma av skenet, skulle kunna fälla vise och gudar, så är det dock blott deras egen blindhet som hindrar dem att se lejonblicken, diamanthjärtat hos H.P.B.  [33]

***

Sedan H.P.B:s död har intresset för hennes skrifter ökat speciellt bland skolastiker och vetenskapsmän, som vi kommer att se när vi behandlar hennes monumentala verk Den Hemlig Läran. I nov 1975, vid hundraårsfirandet av den teosofiska rörelsens grundande, samlades teosofer i New York till en sex dagars kongress. Två organisationer som använder sig av namnet Teosofiska Samfundet existerar idag, en med internationellt huvudkvarter i Adyar, Madras; och den andra i Pasadena, Californien. En fristående, icke organiserad sammanslutning , United Lodge of Theosophists, med center i många delar av världen, bildades 1909 av Robert Crosbie med flera i Los Angeles, där dess moderloge ligger. Blavatskys och Judges ursprungliga teosofi är dess huvudangelägenhet, och dess förlag, The Theosophy Company, trycker kontinuerligt upp deras skrifter i oförändrat skick.

Utifrån denna kortfattade återblick på den allmänna trenden av teosofiskt tänkande och agerande kommer vi att bemöda oss om att gå djupare in på ämnet genom att presentera urval av H. P. Blavatskys två huvudverk, en intervju med henne och annat tillhörande material, då vårt syfte är att föra fram de idéer som ursprungligen satte i gång det pånyttfödda intresset för reinkarnation i modern tid. Viss uppmärksamhet kommer också att ägnas de resultat som uppnåtts i olika länder.

Citat från den ryska teosofens översättning Tystnadens Röst finns under ”Tibetansk buddhism”. Ouspensky lämnar en antal utdrag från denna översättning i sin Tertium Organum, där han betraktar den som en av de enastående böckerna i den teosofiska litteraturen och som varande av ”verklig mystisk känsla”. I sin bok skriver han: ”Vad vi under lång tid behövt är syntes. Ordet syntes fanns dekorerat på fanan till den samtida teosofiska rörelsen, som startades av H P Blavatsky.” Han ansåg emellertid att senare teosofer misslyckades med att föra denna strävan vidare framåt. [34]

På det begränsade utrymme som återstår är det knappast möjligt att ta upp skrifterna av nittonhundratalets teosofer, och vi nämner bara ett fåtal av de många teosofistuderanden som vek av på sin egen väg: Rudolf Steiner som ledde den tyska sektionen av Teosofiska Samfundet, som han gick in i 1902. 1912, ett år innan han utträdde, bildade han Antroposofiska Samfundet, som baserades på hans egen metafysiska forskning. Krishnamurti, ett hinduiskt barn, adopterades av Annie Besant och fostrades till att bli en världens messias. När han uppnådde vuxen ålder avsade han sig modigt denna titel och har alltsedan dess arbetat fristående och har fått stor internationell efterföljd. Charles Fillmore, som blev stiftare av den populära Kristna Unitariska Skolan, utvecklade sin teosofiuppfattning till en sockersöt lära som lämpade sig för healing och självhjälpsövningar.

Ett vittne till utvecklingen av de olika fraktionerna av teosofiska rörelsen – George Russel – har skrivit att ”han aldrig fann samma kunskap, visdom och inre ljus hos dem som kom efter H.P.B. och Judge”. [35]

William Q. Judge
”Den Ockulta Vetenskapens Syntes”

ISIS UNVEILED

H P Blavatskys första verk, Isis Unveiled, publicerades i New York 1877 och omfattar två band på tillsammans tolvhundra finstilta sidor, där band I bär titeln Vetenskap, band II Teologi. När man läser recensionerna [36] förstår man varför de första tusen exemplaren såldes slut på nio dagar:

En fantastisk bok i både ämnesval och framställningssätt. En viss uppfattning om sällsyntheten i och omfattningen av dess innehåll får man av innehållsförteckningen, som bara den omfattar 50 sidor, och det är inte för mycket sagt att en sådan innehållsförteckning aldrig tidigare sammanställts av någon människa. – Daily Graphic

Det måste tillstås att hon är en anmärkningsvärd kvinna, som har läst mera, sett mera och tänkt mera än de flesta visa män. Hennes arbete... förtjänar tänkarnas intensivaste uppmärksamhet. – Boston Evening Transcript

En sällsynt läsvärd och uttömmande studie över den yttersta vikten av att återupprätta den hermetiska filosofin i en värld som blint tror att den vuxit förbi den. – New York World

En person som noggrant läser boken borde känna till allting om det övernaturliga och mystiska, utom kanske själva lösenorden... Det är ett utav seklets mest anmärkningsvärda verk. – New York Herald

Förordet till första delen börjar med dessa ord: ”Det arbete som nu läggs fram för allmän bedömning är frukten av en ganska nära bekantskap med österländska adepter och studier av deras vetenskap. Det framlägges till sådana personer som är villiga att acceptera sanningen varhelst man kan finna den, och att försvara den, även om man måste gå mot allmänna fördomar. Det är ett försök att hjälpa läsaren att upptäcka de vitala principerna som ligger till grund för de forntida filosofiska systemen... Det är till och med avsett att göra rättvisa, likadeles att säga sanningen utan illvilja eller fördomar. Men det visar varken barmhärtighet med upphöjda misstag eller vördnad för tillskansad auktoritet. Det frågar efter ett utplundrat förflutet, som håller räkning för dess insatser, vilka alltför länge har undanhållits... Inte mot någon form av dyrkan, någon religiös tro, någon vetenskaplig hypotes har dess kritik riktats i någon annan anda (än sanningens). Människor och partier, sekter och skolor är endast kortlivade i världens tidsperspektiv. SANNINGEN ensam, på sin orubbliga klippa, är evig och allenarådande.” I förordet till andra delen skriver författarinnan:

Vore det möjligt skulle vi försöka hålla detta verk utom räckhåll för många kristna, vars läsning inte kommer att  vara till någon nytta, och för vilka det inte har skrivits. Vi syftar på dem vars tro på deras respektive läror är ren och uppriktig, och på dem vars syndfria liv återspeglar det lysande exemplet hos Profeten från Nazaret, som predikade andens sanning så högt för mänskligheten... Dessa människor har förädlat kristendomen, men de skulle ha kastat samma glans på varje annan tro som de skulle ha förkunnat... Dem finner man idag i predikstolar och kyrkbänkar, i slott och koja; men den ökade materialismen, världsligheten och hyckleriet minskar snabbt dess andel. Deras människokärlek och enkla, barnsliga tro på sin bibels ofelbarhet, sina dogmer och sitt prästerskap, leder dem till alla de dygder som är nerlagda i vår allmänna natur... Vi har alltid undvikit debatt med dem, så att vi inte gör oss skyldiga till grymheten att såra deras känslor; inte heller skulle vi vilja beröva en enda lekman hans blinda tillit, om denna enbart gjorde det möjligt för honom att leva heligt och dö fridfullt...

”Genom att vara en analys av religiös tro i allmänhet” fortsätter författarinnan ”så är detta band i synnerhet riktad mot den teologiska kristendomen, huvudmotståndaren [vid den tiden] till den fria tanken. Den innehåller inte ett enda ord mot Jesu rena läror, men fördömer outtröttligt deras försämring till ett ytterst skadligt kyrkosystem som är ödeläggande för människans tro på sin odödlighet och på Gud och nedbrytande av alla moraliska band.”

Medan reinkarnation klart lärs ut i Isis, drar författarinnan inte upp grunddragen för den som hon gör i senare verk, utan nöjer sig med att uteslutande bana väg – för en mera positiv inställning till denna gamla lärosats. Ett sådant mål nås också indirekt genom den ofta återkommande diskussionen om hinduism och buddhism. När hon tar upp Bhagavad-gita t ex skriver hon: ”De största mysterierna i den brahmanska religionen innesluts i detta storslagna poem.” [37] Som vi har sett, genomsyrar återfödelsefilosofin denna heliga hinduiska text.

Några kritiker har sagt att när Isis skrevs, så accepterade Helena Blavatsky inte reinkarnationstanken,  [38] men vårt urval av texten kommer lätt att bevisa motsatsen. Det är sant att hon före Isis inte skrev eller talade offentligt om återfödelse. I ett brev angående den första tiden för den teosofiska rörelsen i New York skrev W Q Judge: ”H.P.B. berättade många gånger personligen för mig om den verkliga reinkarnationsläran, framtvingad till det av den omständigheten att mitt eget barn dog, så jag vet vad hon tänkte och trodde.” [39]  Reinkarnationstanken  tycks inte heller ha varit främmande i hennes barndom. Vera de Jelihovsky, H.P.B:s syster och en vid den tiden välkänd rysk författare, berättar i sina hågkomster om de underbara reinkarnationssagor den lilla Helena brukade berätta för sina trollbundna lekkamrater. Madame Jelihovsky frågar: ”Var hade hon hört talas om reinkarnation eller vem, i en kristen familj, hade lärt henne någonting om de vidskepliga själavandringsmysterierna?” [40]

I sina teosofiska skrifter var H.P.B. noga med att skilja på vad hon ansåg vara verkliga bevis för reinkarnation och vad som var inbillade bevis. I Isis Unveiled till exempel förtar hon verkan av det bevis för reinkarnation, som reinkarnationsförespråkare ofta framlägger, genom att säga: ”Det välkända faktum – som bestyrks av den personliga erfarenheten hos nio personer av tio – att vi ofta känner igen scener, landskap och samtal, som vi ser eller hör för första gången och ibland i länder som vi aldrig varit i tidigare...är inget bevis för reinkarnation. ”Vad skulle då kunna ligga till grund för ett sådant 'igenkännande'?” Modern psykologi hänför det vanligtvis som déjà-vu eller dubbel hjärnverksamhet. Blavatskys förklaring, i de fall reinkarnation inte utgör en faktor, är att ”en människa som vet att hon i kroppslig form inte besökt eller sett det landskap eller den person som hon känner igen, mycket väl kan tillstå att hon sett och känner dem, eftersom bekantskapen gjordes under sömnen.” Hon förklarar därefter hur detta kan vara möjligt”. [41]

I de urval ur Isis som följer skall noteras att författarinnan föredrar termen själavandring framför reinkarnation. Hon fann den sistnämnda benämningen otillfredställande vid den tiden, därför att den associerade till de omogna idéerna hos den franska skolan av spiritister som grundades av Allen Kardec, som introducerade detta ord på 1860-talet. I Nyckeln till Teosofin anmärker H.P.B. att när Isis skrevs ”trodde inga spiritualister på reinkarnation, varken engelska eller amerikanska...Reinkarnations-anhängarna i Allen Kardecs skola tror på en godtycklig och omedelbar reinkarnation. Enligt dem kan den döde fadern inkarnera i sin egen ofödda dotter osv. De har varken devakan, karma eller någon filosofi som skulle kunna motivera eller bevisa nödvändigheten av på varandra följande återfödelser.” [42]

Några referenser har här ställts samman vilka – efter att ha skisserat grunden för odödligheten – går in på själavandring både på individuella och kosmiska nivåer.

När vi för längesedan först reste i Orienten för att utforska det som fanns tillgängligt i dess övergivna heliga platser var det två nedslående och ständigt återkommande frågor som tyngde våra tankar. [En var:] Vem har någonsin sett människans ODÖDLIGA ANDE så att man har kunnat övertyga sig själv om människans odödlighet? Det var medan vi var som mest angelägna om att försöka lösa dessa förbryllande problem som vi kom i kontakt med visa män, som var begåvade med sådana mystiska krafter och sådan djup kunskap att vi med rätta kan beteckna dem som Orientens vise. Vi lyssnade begärligt på vad de hade att lära oss. De visade oss att man kan genom att kombinera vetenskap med religion, bevisa existensen av människans odödliga ande på samma sätt som man bevisar ett teorem av Euklides. För första gången blev vi övertygade om att den österländska filosofin inte har utrymme för någon annan troslära än en absolut och orubblig tro på allsmäktigheten hos människans eget odödliga jag. Vi fick lära oss att denna allsmäktighet kommer från släktskapet mellan människans ande och den Universella Själen...[De sa:] Bevisa människans själ genom dess underbara krafter...

En blomma slår ut i blom, vissnar och dör sedan. Den lämnar en doft efter sig, som dröjer sig kvar i luften långt efter det att dess ömtåliga kronblad förvandlats till stoft...Slå an en ton på ett instrument, och det svagaste ljud åstadkommer ett evigt eko. En störning skapas i de osynliga vågorna på rymdens strandlösa ocean, och vibrationen försvinner aldrig helt och hållet... Och man uppmanar oss att tro på att människan, detta levande, tänkande, förnuftiga väsen, den inneboende gudomligheten i naturens krönta mästerverk, skulle lämna sin kista och inte längre finnas till! Skulle kontinuitetsprincipen som existerar till och med  för såkallad oorganisk materia, för en svävande atom, förnekas anden, vars kännetecken är medvetenhet, minne, sinne, KÄRLEK! I sanning, blotta tanken är befängd...

Läran om Själavandring har blivit rikligen förlöjligad av vetenskapsmän och tillbakavisad av teologer, likväl om den hade blivit korrekt förstådd när det gäller tillämpningen av materiens oförstörbarhet och andens odödlighet, så skulle den ha uppfattats som ett sublimt begrepp. Det har inte funnits en filosof allmänt känd som inte hållit sig till denna själavandringslära, som den lärdes av brahmanerna, buddhisterna och senare av pythagoréerna. Origenes och Clemens Alexandrinus, Synesius och Chalcidius, alla trodde de på den; och gnostikerna, som av historien tveklöst ansetts som en kår av de mest förfinade, lärda och upplysta män trodde alla på själavandring... Om den pythagoriska själavandringen skulle utförligt förklaras och jämföras med den moderna utvecklingsteorin skulle man finna att den tillhandahöll varje ”felande länk” i den senares kedja. Men vem av våra vetenskapsmän skulle gå med på att ödsla sin dyrbara tid på grekernas påfund?

***

Den esoteriska läran säger, liksom buddhismen och brahmanismen, och till och med Kabbalan, att en enda oändlig och okänd Essens existerar sedan alltid och i regelbundna och harmoniska omgångar är antingen passiv eller aktiv. I det poetiska uttryckssättet hos Manu (den hinduiske lagskiparen), kallas dessa förhållanden för Brahmans ”dag” och ”natt”. Den senare är antingen ”vaken” eller ”sovande”...Vid inledningen av en aktiv period inträffar en expansion av denna Gudomliga essens, inifrån och ut, i överensstämmelse med den eviga och oföränderliga lagen, och det framträdande och synliga eller fenomenella universum är det slutliga resultatet i den långa kedjan av kosmiska krafter som sålunda sätts i rörelse. På samma sätt äger en sammandragning av den Gudomliga essensen rum när de passiva betingelserna åter börjar, och det tidigare skapelsearbetet löses gradvis upp. Det synliga universum löses upp, dess materia skingras och ”mörker”, ensamt och allena, breder ytterligare en gång ut sig över ytan på ”djupet”.För att använda en metafor som uttrycker idén ännu klarare är det en utandning av ”den okända essensen” som skapar världen; och en inandning förorsakar dess försvinnande. Denna process har alltid försigått och vårt nuvarande universum är bara ett i en oändlig serie som inte har någon början och inte kommer att få något slut.

***

Är det tillräckligt för människan att veta att hon existerar? Är det tillräckligt att vara danad till en mänsklig varelse för att hon skall göra sig förtjänt av benämningen MÄNNISKA? Det är vår bestämda tro och övertygelse, för att bli ett verkligt andligt väsen, vilket den benämningen innebär, måste människan  först skapa sig själv på nytt så att säga – dvs grundligt utplåna från sitt sinne inte bara det dominerande inflytandet av själviskhet och annan orenhet utan också fördärvet av vidskepelse och fördomar...

Liksom klockan går från hand till hand och från rum till rum i en fabrik, där en del läggs till här och en annan där, tills det ömtåliga urverket är fulländat i enlighet med den utformning som uttänkts i sinnet på mästaren innan arbetet påbörjades; så, enligt den uråldriga filosofin, tar den första gudomliga idén om människan form succesivt i de många avdelningarna i den universella verkstaden, och så framträder till slut den perfekta mänskliga varelsen på vår scen.

Denna filosofi lär att naturen aldrig lämnar sitt verk ofullbordat; om hon misslyckas första gången, så försöker hon igen. När hon utvecklar ett mänskligt foster, är avsikten att en människa skall fulländas – fysiskt, intellektuellt och andligt Hennes kropp skall växa till mognad, slitas ut och dö; hennes outvecklade sinne skall mogna och bli harmoniskt balanserat; Hennes gudomliga ande skall lysa upp och lätt smälta samman med den inre människan. Ingen mänsklig varelse avslutar sin stora cykel, eller ”nödvändighetscykeln”, förrän allt detta är fullbordat... Medan eftersläntrarna i en tävling kämpar och knogar i den första fjärdedelen av banan rusar segraren förbi mållinjen, så i kampen (för medveten) odödlighet passerar vissa själar alla de övriga och når slutet, medan myriaden av medtävlare sliter och släpar under materiens last, helt nära startpunkten. Några olycksförföljda blir efter helt och hållet och förlorar möjligheten till belöning; några går samma väg tillbaka och börjar på nytt...

Sålunda, likt hjulets rotation, blir det en regelbunden följd av död och födelse, vars moraliska orsak är fasthållandet vid existerande föremål, medan den instrumentella orsaken är karma (den kraft som kontrollerar universum och driver den till handling), förtjänst och icke-förtjänst.

***

(Författarinnan ställer nu läran om karma och reinkarnation i motsats till den ortodoxa kristna läran om syndernas förlåtelse eller ställföreträdande försoning;)

Av alla de originalmanuskript som har översatts från de olika språk som buddhismen framställs på, är Buddhas Dhammapada, eller Dygdens Väg, den mest utomordentliga och intressanta översatt från Pali av Max Müller, och The Wheel of the Law (Lagens Hjul)...översatt av Henry Alabaster...”Buddhisterna anser att ingenting som motsäger sunda förnuftet kan vara en sann lära av Buddha...Buddhisterna tror inte på någon förlåtelse för sina synder, utom efter en bestraffning som motsvarar varje ond handling och en motsvarande gottgörelse till de förfördelande parterna... I The Wheel of the Law står det: ”Buddhisterna tror att varje handling, ord eller tanke har sin konsekvens, som kommer att framträda förr eller senare i detta eller i ett kommande tillstånd. Onda handlingar kommer att producera onda konsekvenser, goda handlingar kommer att producera goda konsekvenser...”

Detta är strikt och opartisk rättvisa. Detta är idén om en Högsta Makt som inte kan misslyckas och därför varken känner vrede eller har nåd utan lämnar varje orsak, stor eller liten, att utveckla sina oundvikliga effekter. (Jesus sade:) ”Med det mått ni mäter, skall ock mätas åt er, [43] (och detta) pekar varken uttryckligen eller underförstått på något hopp om framtida nåd eller frälsning genom ombud. (Men i kyrkan) lovas de kristna att om de endast tror på ”Kristi dyra blod” så kommer detta blod, som offrats av honom som försoning av hela mänsklighetens synder, att sona varje dödssynd. Bekräftar evangelierna att Jesus utgav sig själv som ett frivilligt offer? Tvärtom, det finns inte något ord som stöder den tanken. De klargör att han hellre hade levat för att fortsätta det han ansåg vara hans mission, och att han dog därför att han inte kunde göra någonting åt det och först sedan han blivit förråd... Vi har hans egna förtvivlade ord: ”Ske icke min vilja, utan Din”. (Lukas xxii:42,43.)

Hur underligt ologiskt är inte denna lära om försoning. Vi föreslår att vi diskuterar den ur buddhistisk synvinkel och visar... att den har befunnits vara en av de mest fördärvliga och demoraliserande lärorna... orsaker till tre fjärdedelar av de så kallade kristnas brott... Prästerskapet säger: Det spelar ingen roll hur enorma våra brott mot Guds och människans lagar är, men om vi bara tror på Jesu självuppoffring för människans frälsning så skall Hans blod tvätta bort varje fläck. Guds nåd är gränslös och ofattbar. Det är omöjligt att föreställa sig en mänsklig synd så fördömlig att det pris som betalas i förskott för syndarens frälsning inte skulle rentvå den, även om den var tusenfalt värre. Och, dessutom, är det aldrig för sent att ångra sig. Fästän syndaren väntar till sista minuten i den sista timmen på den sista dagen av hans dödliga liv, innan hans bleknade läppar uttalar trosbekännelsen så kan han bege sig till paradiset... Dessa är kyrkans antaganden.

Men om vi går utanför det lilla trosområdet och betraktar universum som en helhet i jämvikt genom delarnas utsökta ordning, hur allt låter logiskt, hur den svagaste skymt av Rättvisa revolterar mot denna ställföreträdande försoning. Om brottslingen syndade endast mot sig själv och inte handlade fel mot någon annan än sig själv; om han genom uppriktig ånger kunde framkalla utplånande av inträffade händelser, inte endast från människans minne, utan också ifrån det oförstörbara ”registret” som inte någon gudom – inte ens den högsta av de högsta – kan bringa att försvinna, då skulle denna lära inte vara obegriplig...

Kan resultaten av ett brott utplånas, även om brottet självt skulle bli förlåtet? Effekterna av en orsak begränsas aldrig till en orsaks gränser, inte heller kan reultatet av brott begränsas till brottslingen och hans offer. Varje god såväl som ond handling har sina effekter, lika påtagligt som stenen som kastas i lugnt vatten. Liknelsen är trivial men den är den bästa som uttänkts, så låt oss använda den. Vattenringarnas storlek och snabbhet beror på det störande föremålets storlek men den minsta småsten, ja till och med den minsta fläck, åstadkommer sina krusningar. Och denna störning är inte bara synlig och på ytan. Under till, dold, i alla riktningar - utåt och nedåt - driver den ena droppen den andra till dess att sidorna och bottnen berörs av kraften. Därutöver, luften ovanför vattnet rörs upp, och denna störning passerar så som fysikerna säger oss, från skikt till skikt ut i rymden för evigt; en impuls har givits till materien och förloras aldrig, kan aldrig återkallas!

Så är det med brott, och så med dess motsats. Handlingen må vara ögonblickets, men effekterna är eviga. När vi, efter det att stenen kastats i sjön, kan återkalla den till handen, bölja tillbaka krusningarna, utplåna den använda kraften, återställa de eteriska vågorna till deras tidigare stadium av icke-varande och torkar bort varje spår av det kastade föremålet, så att tidens register inte skall visa att något har hänt, då, då!, måste vi lugnt höra de kristna argumenten för det ändamålsenliga i denna försoning.

Chicago Times tryckte nyligen galgmannens protokoll över det första halvåret i år (1877) – en lång och kuslig lista över mord och hängningar. Nästan varenda en av dessa mördare fick religiös tröst och många tillkännagav att de hade mottagit Guds förlåtelse genom Jesu blod och att de den dagen skulle bege sig till himmelen!... (De) slog ihjäl sina offer, i de flesta fall, utan att ge dem tid att ångra sig, eller att åkalla Jesus för att han skulle tvätta dem rena med Hans blod. (Offren) dog kanske syndfulla och fick naturligtvis – i överensstämmelse med den teologiska logiken – vedergällning för sina större eller mindre förbrytelser. Men mördaren...uttalar de förtrollande orden om omvändelse och går till schavotten som ett återlöst Jesu barn! Hade han inte begått mordet, skulle ingen ha bett tillsammans med honom, och han skulle inte ha frälsts och blivit förlåten. Uppenbarligen gjorde denne man rätt som mördade, för på det sättet vann han evig salighet. Och hur gick det med offret och hans eller hennes familj, släktingar, tjänare och vänner – har rättvisan ingen gottgörelse för dem? Måste de lida i denna värld och nästa, medan han som begick oförätten mot dem sitter bredvid den ”helige rövaren” från Golgata och är för evigt välsignad? Denna fråga besvaras av prästerskapet med en välbetänkt tystnad.

***

En rationalist och skeptiker säger ”Jag har frågat flera hundra buddhister i själva trappan till deras tempel och inte funnit en enda som gjort annat än bemödat sig, fastat och givit upp sig själv på alla självtuktande sätt för att förbättra sig själv och förvärva odödlighet; inte att uppnå slutlig tillintetgörelse”... Liksom denne författare har vi ställt frågor till buddhister och brahminer och studerat deras filosofi. Apavarg har en helt annan mening än tillintetgörelse. Att bli mer och mer lik (den gudomliga essensen) av vilken han är en av de glänsande gnistorna är längtan hos varje hinduisk filosof och hoppet hos den mest okunnige är att aldrig ge upp sin bestämda individualitet... Samma sak gäller själavandringen, som blivit så förvrängd av de lärda europeera.

”I själva verket är det mer än svårt att låta bli att dela denna lära om periodiska inkarnationer. Har inte världen bevittnat under enstaka intervaller, ankomsten av sådana stora karaktärer som (Krishna, Buddha och Jesus)?... ingen ortodox brahmin skulle förneka den kristna inkarnationen; de tolkar den bara på sitt eget filosofiska sätt...den verkliga hörnstenen i deras religiösa system är periodiska inkarnationer av Gudsväsen. Närhelst mänskligheten är på väg att sjunka ner i materialism och moraliskt förfall, inkarnerar en Hög Ande i en skepnad som lämpar sig för ändamålet... Den tidigt kristna kyrkan, helt genomsyrad av asiatisk filosofi, delade uppenbarligen samma tro - i annat fall skulle den varken ha gjort en trosartikel av kristi återkomst eller... uppfunnit fabeln om antikrist som en försiktighetsåtgärd mot möjliga framtida inkarnationer (av andra frälsare). Inte heller skulle de ha kunnat föreställa sig (som de gjorde) att Melchisedek var en avatar till Kristus. De kunde bara vända sig till Bhagavad-Gita för att finna Christna (Krishna) säga till Arjuna: ”Den som följer mig räddas genom visdom, ja till och med  genom gärningar..lika ofta som dygden försvinner i världen, lika ofta framträder jag för att frälsa den.”...

Kapila, Orfeus, Pythagoras, Platon, Basilides, Marcion, Ammonius och Plotinus grundade skolor och sådde frön till många ädla tankar och när de försvann lämnade de efter sig en strålglans av halvgudar. Men de tre personligheterna Krishna, Gautama och Jesus framträdde som verkliga gudar, var och en i sin epok, och efterlämnade till mänskligheten tre religioner som bygger på tidsåldrarnas oförstörbara klippa. Rena de tre systemen från de mänskliga dogmernas slagg, och den återstående rena essensen kommer att visa sig vara identiska...

I den gamla filosofin fanns det ingen felande länk som betecknas med vad Tyndall kallar en ”skolad inbillning”; ingen lucka som skulle fyllas igen med volymer av materialistiska spekulationer... Våra ”okunniga” förfäder spårade evolutionslagen genom hela universum... Så från den universella etern till den inkarnerade mänskliga anden, spårade de en oavbruten serie av väsen. Dessa utvecklingar gick från den andliga världen in i den grova materiella världen; och genom den tillbaka till källan för alla ting. ”Arternas härstamning” innebar för dem en härstamning från anden, alltings urkälla”.[44]

I början av 1879, två år efter det att Isis publicerats, flyttade H.P. Blavatsky och överste Olcott till Indien för att inleda Teosofiska Samfundets arbete där. Enligt den välkände buddhistkännaren Edward Conze anlände de vid en mycket kritisk psykologisk tidpunkt i Österlandets utveckling. Och som vi skall se, kom de i en tid när reinkarnationsfilosofins överlevnad hotades i större delen av Österlandet. Conze säger i sin Buddhism: It's Essence and Developement, ett verk som Mircea Eliade – chef för religionshistoriska institutionen vid Chicago University Divinity School och en religionsfilosof av rang – anser ”kanske som den bästa bok som hittills publicerats i ämnet (buddhism) på ett europeiskt språk”.

Året 1875 markerar en händelse av stor betydelse. Helena Blavatsky och överste Olcott grundade (i New York) ”Teosofiska Samfundet”. Deras aktiviteter påskyndade inströmningen av kunskap om de asiatiska religionerna, och återupprättade självförtroendet i de sviktande sinnena hos asiaterna själva. Vid denna tid tycktes den europeiska civilisationen, en blandning av vetenskap och världshandel, av kristendom och militarism, vara otroligt stark. Det latenta hotet av nationella krig och klasskrig uppfattades endast av ett fåtal. Ett växande antal av bildade män i Indien och Ceylon kände, liksom japanerna gjorde vid samma tid, att de inte hade något alternativ utan måste anta det västerländska systemet med allt vad det förde med sig. De kristna missionärerna såg fram emot att påskynda massomvändelser.

”Men då vände strömmen ganska plötsligt och oväntat”, säger Conze.” Några medlemmar av den dominerande rasen, vita män och kvinnor från Ryssland, Amerika och England – teosofer – dök upp bland hinduer och folket på Ceylon för att framföra sin beundran för Österlandets gamla visdom. Helena Blavatsky talade om buddhismen i de mest lovprisande ordalag, överste Olcott skrev 'Buddhist Catechism' [45] [i svensk översättning Buddhistisk Katekes, 1889] och A.P.Sinnett publicerade en mycket framgångsrik bok i vilken alla slags mystiska och fascinerande idéer presenterades som 'Esoteric Buddhism' [i svensk översättning De Invigdes Lära 1887]... Genom sitt ingripande i rätt tid har Teosofiska Samfundet gjort buddhismen en stor tjänst.” [46]

Medan han bodde i Indien, som internationell president för Teosofiska Samfundet, besökte Olcott vid många tillfällen Ceylon och gav åtskillig hjälp åt folket där. En artikel i New York Herald Tribune (18 februari 1962) skriven av Martin G. Berck i Förenta Nationerna, säger följande:

Över hela Ceylon, från den gamla huvudstaden Anuradhapura till den vördade bergstoppen Shri Pada tändes polerade mässingslampor igår när buddhister gjorde ett uppehåll i sitt arbete för att religiöst hedra en amerikan...Med denna hyllning markerade buddhister på Ceylon överste Henry Steele Olcotts död den 17 februari 1907; Olcott som de betraktar som en helig nyckelfigur i pånyttfödelsen av deras religion och deras nationella kultur.

1968 gav Ceylon – eller Sri Lanka som det nu kallas – ut ett speciellt frimärke till minne av Olcotts arbete för att främja utbildningen och buddhismen där. Endast två buddhistiska skolor fanns på Ceylon 1880 vid H. P. Blavatsky och Olcott besök; alla de övriga skolorna drevs av missionärer eller kyrkan vilka nästan hade utrotat buddhismen på Ceylon. År 1900 var de buddhistiska skolorna uppe i ett antal av 200, huvudsakligen till följd av Olcotts ansträngningar (The Middle Way, maj 1973, sid 44). Frimärket visade, förutom Olcotts bild, en buddhistisk flagga som han utformat. Helena Blavatsky förklarade att hittintills hade buddhisterna ”inte haft motsvarande symbol som korset för de kristna, och hade alltså saknat denna viktiga samhörighets symbol”. Flaggan var bara ett av många exempel, sa hon, på den broderliga kraft som Teosofiska Rörelsen försökte väcka bland alla folk.[47]

Olcott hade varit så framgångsrik i återupplivandet av buddhismen på Ceylon och i Burma, att en nationell kommitté bestående av japanska buddhistpräster inbjöd honom 1888 att göra sammalunda i Japan, och man sände en representant till Indien för att eskortera honom till sitt land. I ett tal till teosoferna bad delegaten att Olcott skulle ”ingjuta mod i hjärtat hos våra unga män och visa för studenterna vid våra skolor och universitet och för dem som sänts till Amerika och Burma för utbildning, att den västerländska vetenskapen inte är ofelbar, och inte en ersättning för, utan ett naturligt komplement till religionen.” Under gemensamt beskydd från de nio viktigaste japanska buddhistsekterna begav sig Olcott på en fyra månader lång föreläsningsturné över hela ön. Den uppväckte ett sådant intresse att den blev en nationell händelse. Vid ett senare besök fanns kejsaren av Japan bland åhörarna.

Av det föregående framgår tydligt att reinkarnationslärans överlevnad också stått på spel inom buddhismen under denna kritiska period. Men hur var det med hinduismen? I Indien har teosofin inte bara ingjutit ny kraft och förstärkt hinduens förfäders tro på återfödelse, utan också dess lära beträffande ett broderskap av visdomsmästare. Dessutom återupprättade teosofin övertygelsen att mänskligheten inte är ensam och utan hjälp i sin kamp; att Indiens stora rishier och vise män alltjämt arbetade för människosläktet och med cykliska intervaller reinkarnerade öppet bland människorna. Brahminerna hade sorgsamt framhärdat under pågående Kali Yuga – en andlig mörk tidsålder som kommer att vara ungefär 400 000 år – att rishierna och mahatmorna hade dragit sig tillbaka till avlägsna sfärer och skulle återkomma först i en efterföljande Satya Yuga – renhetens gyllene tidsålder.

I ett tal vid firandet av treårsdagen av bengaliska Teosofiska Samfundet (27 juni 1885), då ungefär 700 personer var närvarande talade överste Olcott om några av de förändringar Indien hade genomgått sedan teosofernas ankomst:

Hinduismens betingelser för tio år sedan, står så klart i allas minne, att det inte i fråga sätts... Shastras var försummade, de brahminska guruernas gamla Tolls var stängda, de dyrbara böckerna vittrade bort på hyllorna i brist på köpare... Och för att fullständiggöra bilden av nationell ödeläggelse, blev det överfyllda Pantheon i den hinduiska teologin blott och bart en samling gamla stenbilder, livlösa och meningslösa, som hånades till och med av den omogna skolungdomen vid de moderna skolorna och collegen. Detta var Indiens tillstånd och den allmänna indiska opinionen när Teosofiska Rörelsen började.

Är det på samma sätt nu? Se er om i landet, undersök de inhemska tidningarna och annan dagslitteratur och ge mig svaret. Från varje tidnings- och boksida kommer det tecken på arisk återfödelse. De gamla böckerna finner köpare och nya utgåvor börjar efterfrågas. Sanskritskolorna öppnas på nytt... Det finns en begynnande övertygelse i det hinduiska sinnelaget att deras förfäder var visa och goda och att deras fosterland 'är humanioras och troslärornas vagga'. [48]

Det är helt naturligt att återupplivandet av hinduism och buddhism i Orienten fick betydande återverkningar i Västerlandet och banade väg för ett ständigt växande intresse för Österländsk filosofi och religion hos människor med ordinär bildning, inte bara hos vetenskapsmän och lärde. Detta gynnades av täta rapporter i tidningarna i Europa och Amerika om teosofernas aktiviteter i Orienten. Tydligt är att om hinduismen och buddhismen i Orienten hade ersatts av sekteristiska former av kristendom, eller av ateistiska filosofier, så skulle det nuvarande vidsträckta studiet av Österländska läror aldrig ha kommit till stånd.

Åtskilliga underavdelningar till Teosofiska Samfundet bildades över hela Indien, och inte minst viktigt var att H.P.B. grundande tidskriften The Theosophist, som på sitt titelblad beskrivs som ”en månadstidskrift tillägnad Österländsk filosofi, konst, litteratur och ockultism”. Tidskriften fick internationell spridning och förutom artiklar av hennes egen hand, öppnade den sina spalter för bidrag från Indiens ledande lärda brahminer. Inom denna ram fann hon det lägligt att ge en mer djupgående och detaljerad information om reinkarnation än vad som framgick i Isis Unveiled. Vad beträffar den historiska aspekten av läran, anger hennes inledningsartikel ”Vad är teosofi?” att ”i en serie artiklar kallade 'Världens största teosofer' avser att visa från Pythagoras, som erhöll sin visdom i Indien, ner till våra mest välkända filosofer och teosofer...trodde många och   tror fortfarande på själavandring eller reinkarnation...”

Denna senare intention förverkligades emellertid inte förrän boken Reincarnation. A Study of Forgotten Truth av teosofen E. D. Walker publicerades 1888 av Houghton Miffin i Boston och Lovell i New York. Walkers preliminära forskning utkom först i tidskriften The Path, som grundades och utgavs i New York av W. Q. Judge. I bokform blev den under 70 år det största verk på detta historiska forskningsområde och gavs ut i många upplagor. I 1904 års upplaga hos en ny utgivare hette det ”Tillkomsten av Teosofiska Samfundet har fört med sig att den ädla läran om reinkarnation blivit ett allmänt samtalsämne i alla samhällsklasser i Västerlandet...och den föreliggande utgåvan svarar mot efterfrågan som skapats av den vidsträckta spridningen av detta verk.”

H.P.B. I LONDON

I början av år 1885 lämnade H.P.B. Indien för gott och levde i stor utsträckning tillbakadraget på olika håll i Europa, där hon arbetade dag och natt på sin snart utkomna bok The Secret Doctrine [i svensk översättning Den Hemliga Läran]. 1887 slog hon sig permanent ner i London, där hon grundade tidskriften Lucifer. För denna tidskrift skrev hon sina mest utmanande kommentarer beträffande den moderna civilisationen, samtidigt som hon pekade på den belysning teosofin gav åt de moderna problemen. Titelbladet återger detta citat av Yonge: ”Lucifer är ingen profan eller satanisk titel. Luciferus, betyder på latin ljusbringaren, morgonstjärnan...det rena, bleka dagsljusets härold.” På de första sidorna förklarar hon att ordet, som kommer från lux, lucis, ”ljus”, och ferre, ”överbringa”, ”är typiskt för den gudomliga anden som offrade sig själv för mänskligheten”.

Kort efter det att Lucifer startats bildade några av de ivrigaste tesofistuderande – de flesta av dem var yngre – ytterligare en London-grupp som kallades Blavatsky-logen trots H.P.B:s häftiga protester mot detta namn. Denna blev snart centrum för teosofiska aktiviteter i Storbritannien och på kontinenten, och många högt utbildade och framstående män och kvinnor blev medlemmar i den. De hade massor av vetenskapliga och filosofiska frågor att ställa när Den Hemliga Läran publicerades i slutet av 1888, och uppmanade henne enträget att besvara dem på Blavatsky-Logens möten. Hennes svar är nedtecknade i volymen Transactions of the Blavatsky Lodge.[49]Yeats besökte mötena och efter ett av dem yttrade han: ”För mig är hon fortfarande ett frågetecken, men underbar på alla sätt. Och ändå, när hon gått så tror mannen som vaktar dörren att han kan inta hennes plats”[50] (De ledande rollerna som spelades av Yeats, George Russel och andra irländska teosofer i Irlands litterära renässans har behandlats i kap 5. Rörelsen på Irland kom emellertid att få ett genomträngande inflytande långt bortom litterära cirklar eller nationella gränser).

***

Bland dem som besökte Blavatsky-Logens möten fanns det några som huvudsakligen var intresserade av psykologi, och H.P.B. svarade då och då på deras frågor i Lucifers spalter. Hennes mest anmärkningsvärda artikel på detta område är ”Psychic and Noetic Action”, i vilken hon skärskådar den då förhärskande ”fysiologiska psykologins” tillkortakommanden, och ställer denna mot modern och forntida teosofisk psykologi. ”Noetic” är ett adjektiv till ”Nous”, som H.P.B. definierar i Theosophical Glossary som ”en platonisk term för det högre förnuftet eller själen”. ”Det avser ande till skillnad från den animala själen - psyke”. Det är ”det gudomliga medvetandet eller förnuftet i människan”. Grekerna, säger hon, lånade ordet från det egyptiska Nout.[51]

På 1930-talet togs mycket av materialet i ”Psychic and Noetic Action” upp på nytt i en artikel med rubriken ”Vad är själen?” av den brittiske filosofen och agnostikern C.E.M Joad, som var intill sin död 1953, vida känd för sina klara analyser av modern kultur och filosofi. Han skrev:

Helena Blavatsky... förutsätter två själar eller jag, som i grova drag kan definieras på följande sätt: det första är kroppsberoende, dvs händelserna i det bestäms av tidigare händelser som skett i kroppen – det är känt som det ”lägre jaget” eller som ”psykisk aktivitet”. ”Det manifesterar sig genom vårt organiska system” och ”från sina lägsta till sina högsta manifestationer är det inget annat än rörelse”.

Det andra jaget, känt som det ”högre jaget” (som) i stället för att bara vara ett knippe psykologiska händelser som det första jaget... är en enhet eller snarare, det är en enande princip. Det har inget speciellt organ som sin motsvarighet i kroppen – för hur kan det finnas ett speciellt organ som bestämmer rörelserna hos det som enar alla organ? Det har således inte sitt säte i hjärnan... Dess aktivitet, beskriven som ”noetisk” i motsats till ”psykisk” aktivitet hos det första jaget, härstammar från den ”Universella Själen”... Slutligen, det högre jaget är identiskt och beständigt i och genom olika liv. Det är det permanenta elementet som löper som en tråd genom de olika existenserna, som är uppträdda som pärlor runt ett halsband.

Professor Joad ger sedan exempel på hur ”distinktionen mellan de två jagen skarpsinnigt tillämpas av Helena Blavatsky för att bemöta några av de invändningar mot andlig filosofi som gjort av vetenskaplig materialism.” Han avslutar artikeln – skriven 1937 – med följande anmärkning: ”Det är omöjligt att inte känna den största respekt för vad Helena Blavatsky skriver i detta ämne, respekt och om uttrycket tillåts beundran. Genom att skriva detta vid den tidpunkt hon gjorde förekom hon många idéer som idag är allmänt bekanta men som för femtio år sedan var i högsta grad nya.”[52]

I ”Psychic and Noetic Action” avslöjar H.P.B. att det i varje inkarnation finns ett överbyggande element mellan det högre och det lägre jaget, vilket ur en synvinkel är en projektion av det högre, odödliga jaget och ur en annan dess reflektion i ett mera materiellt medium. Dess allt överskuggande funktion kommer klart att framgå av de utdrag ur hennes artikel som följer, men först förklarar hon att ”metafysiken i ockult fysiologi och psykologi förutsätter ett odödligt väsen inom den dödliga människan, 'gudomligt Förnuft' eller Nous, vars svaga och alltför ofta förvridna reflektion är det vi kallar 'förnuftet' och intellekt hos människan – praktiskt taget ett väsen avskilt från det förra under varje inkarnationsperiod”. ”Det rationella men jordiska eller fysiska intellektet hos människan” är ”inneslutet i och bundet av materia”. Det Högre Förnuftet är ”det som reinkarnerar med jämna mellanrum... medan dess reflekterade 'dubblett' som skiftar med varje ny inkarnation och personlighet, därför är medvetet endast under en levnadsperiod”.

Den senare ”principen” är det lägre jaget eller det som, genom att manifestera sig genom vårt organiska system och agera på detta illusionens plan, tror sig vara summan av jaget, och sålunda förfaller till vad buddhistisk filosofi utpekar som ”separationens irrlära”. Den förra benämner vi INDIVIDUALITET, den senare personlighet...

Det ”högre jaget” kan inte agera direkt genom kroppen, eftersom dess medvetande tillhör ett helt annat plan och ideationsplan. Däremot gör det ”lägre jaget” detta: och dess agerande och uppförande är beroende av dess fria vilja och val när det gäller frågan om det skall sträva mot sitt upphov... eller mot ”djuret” som det instruerar, människan av kött och blod. Det ”högre jaget” såsom varande en del av essensen i det UNIVERSELLA FÖRNUFTET [53] är obetingat allvetande på sitt eget plan, och endast potentiellt allvetande i den jordiska sfären, eftersom det måste agera uteslutande genom sitt alter ego, det personliga jaget... Det är en del av uppgiften hos (denna inkarnerade aspekt av det högre jaget) att gradvis bli kvitt detta blinda, bedrägliga element som , fastän det gör det till ett aktivt andligt väsen på detta plan, ändå sätter det i så nära kontakt med materien så att det fullkomligt dimhöljer dess gudomliga natur och förlöjligar dess intuition... När det personliga jaget blir ett med dess gudomliga ursprung delar det odödligheten med detta.

”Psychic and Noetic Action” publicerades i två delar och slutade med dessa ord: ”Tre gånger Välsignad vare den som har lärt sig att urskilja det noetiska från det psykiska agerandet i den tvehövdade guden inom honom, och som känner till kraften i sin egen ande – eller ”Själsdynamiken”.[54]

DEN HEMLIGA LÄRAN

Efter att så ofta ha hört titeln på H.P. Blavatskys huvudverk Den Hemliga Läran nämnas, är det helt naturligt, att läsaren undrar vad dessa volymer handlar om. Vi kommer att ge rikliga citat ur texten, men först presenterar vi några inledande synpunkter, och börjar med ett brev som skrevs 1935 av George Russel till den irländske författaren Sean O'Faolain:

Du avfärdar H. P. Blavatsky alltför lätt såsom ”hokus pokus”. Ingen har någonsin påverkat tanken hos så många kunniga män och kvinnor med ”hokus pokus”. Den verkliga källan till hennes inflytande återfinns i Den Hemliga Läran, en bok som handlar om världsreligionerna och som tyder på eller avslöjar en underliggande enhet mellan alla de stora religionerna. Det är en bok som Maeterlinck sa innehöll de mest storslagna redogörelser för världens daning som finns, och om Du läser den uteslutande som en romantisk sammanställning, så är det en av de mest spännande och stimulerande böcker som skrivits de senaste hundra åren. Det skulle vara föga smickrande för män som Yeats, Maeterlinck och andra, för män som Sir William Crookes, den störste kemisten i modern tid, som var medlem i hennes samfund, för Carter Blake, F.R.S., antropologen, och de studenter och vetenskapsmän i många länder som läser H. P. Blavatskys böcker, att anta att de attraherades av ”hokus pokus”.

Om Du kommer till National Library, Kildare Street, och har några timmar över, så kan Du titta i 'Företalet' till Den Hemliga Läran och Du kommer att förstå hemligheten med denna enastående kvinnas inflytande över hennes samtida... Du skall inte låta Dig missledas av populära slagord...utan försöka att ta reda på den verkliga hemligheten med H. P. Blavatskys inflytande, som ännu finns kvar lika starkt som förr, såsom jag har funnit den här (i London) bland många intellektuella och välkända författare.” [55]

Förutom dessa uppräknade personer har Thomas Edison och Gustaf Strömberg (som båda citerats tidigare) och den franske astronomen Camille Flammarion [55a] varit bland de bemärkta vetenskapsmän som tillhört olika teosofiska samfund. Den ledande vetenskapsmannen inom reinkarnationsforskningen, Dr Ian Stevenson, hade en teosofisk bakgrund. I förbigående kan sägas att Albert Einstein alltid lär ha haft Den Hemliga Läran på sitt skrivbord.[56]

Vad som har fascinerat de vetenskapsmän som har studerat verket är att författaren förutsåg så många upptäckter inom deras egna områden. När fysikerna och kemisterna på hennes tid var övertygade om att atomen var den yttersta byggstenen i universum, hävdade hon bestämt atomens ständiga delbarhet. När antropologerna motsträvigt tillstod att människan hade en forntid på endast några hundra tusen år, så talade hon, liksom nutida forskare, om miljontals år. Hon betraktade som faktum sådana senare vetenskapliga upptäckter som att substans och energi är identiska; omvandling av element; materiens illusoriska natur – att materia inte är vad vi ser; att rummet inte är tomt – det finns inget tomrum någonstans; att liv är möjligt på andra planeter och i andra världar: att månen inte blev avsöndrad från jorden utan är äldre än jorden. (Vetenskapsmän blev nyligen förvånade över att upptäcka att de månstenar som förts tillbaka av astronauterna var äldre än några man funnit på jorden!)

En annan källa till förundran har varit hennes precisa profetior om kommande utveckling i vetenskap, psykologi, religion och världshändelser. Lewis Mumford nämnde, då han diskuterade Jungs Minnen, Drömmar och Reflektioner (The New Yorker av 23 maj 1964) psykiaterns förutsägelse av första världskriget: ”Denna dröm, skrämmande vid en återblick eftersom den så snart besannades av händelser, kan placeras i samma kategori som Helena Blavatsky mycket tidigare och även mera realistiska vision av hela städers förstörelse genom kärnvapen.”

En annan profetia av H.P.B. var helt specifik när det gäller data för dess inträffande. I Den Hemliga Läran skrev hon:

Den exakta vidden, djupet, bredden och längden på naturens mysterier kan endast återfinnas i Österländska esoteriska vetenskaper. Så omfattande och så djupa är dessa att bara ett fåtal – mycket, mycket få av de högsta Initierade - de vars själva existens är känd enbart av ett litet antal Adepter – kan assimilera denna kunskap. Och ändå finns den där, helt och hållet, och en efter en tillåts fakta och processer ur naturens verkstad finna sin väg in i de exakta vetenskaperna, medan mystisk hjälp ges till sällsynta individer att lösa dess hemligheter. Det är mot slutet av stora cykler, i samband med rasutveckling, som sådana händelser i allmänhet ägt rum. Vi är precis i slutet av 5000 -årscykeln i den nuvarande ariska Kali Yuga; och mellan nu (1888) och 1897 kommer naturens förlåt att rämna och den materialistiska vetenskapen kommer att få ett dödslag. [57]

Inträffade det någonting betydelsefullt i vetenskapen under denna period? År 1895 upptäckte Röntgen av en händelse röntgenstrålningen; år 1896 kunde Zeeman polarisera ljuset i ett magnetiskt fält. Det året upptäckte madame Curie radioaktiviteten, år 1897 gjorde Lorentz den preliminära upptäckten av elektronen och senare det året bekräftade Thomson dess aktualitet. Vikten av dessa upptäckter togs upp av Dr Karl Compton, f.d. president vid Massachusetts Institute of Technology, i sitt avskedstal som president för Americans Association for the Advancement of Science:

I vetenskapens historia vimlar det av exempel på, hur ett nytt begrepp eller en ny upptäckt har lett till fantastiska framsteg på nya, vidsträckta fält,... vars själva existens hittills har varit oanad... Men enligt min mening har inget exempel varit så dramatiskt som upptäckten av elektronen, det minsta tinget i universum, som inom en generation har omvandlat en stagnerade fysik, en beskrivande kemi och en steril astronomi till dynamiskt utvecklande vetenskaper som i sitt släptåg för med sig intellektuella äventyr, ömsesidigt påverkande tolkningar och praktiska värden...

I vetenskapen, liksom i mänskliga angelägenheter inträffar inga stora händelser utan en utvecklingsbakgrund. Elektronen har anor som kan spåras tillbaka genom sekler. Dess omedelbara föregångare var den elektromagnetiska ljusteorin, spektroskopin, och utsipprandet av elektricitet genom gaser. De första kusinerna var röntgen, radioaktivitet och kvantteorin, ty fram ur en bakgrund av långvarig forskning och ur förvillade och skenbart icke hithörande fenomen, föll plötsligt över den vetenskapliga världen röntgenstrålen år 1895, radioaktivitet 1896 och elektronen 1897... Att det endast var den vetenskapliga världens pionjärer som var förberedda för dessa upptäckter omvittnas emellertid av det faktum att en standard lärobok i kemi som användes i vida kretsar under min studietid år 1904 angav att 'atomer är de odelbara beståndsdelarna i molekyler'.” [58]

När Den Hemliga Läran publicerades var den allmänna synen i kemi och fysik – som Büchner uttrycker det – ”att acceptera oändlig delbarhet är absurt och innebär tvivel på själva existensen av materien”. Författaren av Den Hemliga Läran svarade: ”Atomen är elastisk, alltså är atomen delbar och måste bestå av partiklar eller underatomer... Det är på läran om materiens illusoriska natur och atomens oändliga delbarhet som hela ockultismens vetenskap är byggd. Den öppnar gränslösa horisonter till substans som informerats av den gudomliga andedräkten hos själen i varje möjligt tillstånd av uttunning.” [59] Enligt teosoferna är det därför som materia i varje stadium av förtätning eller förfining kan spridas och därefter förena sig igen genom dess besjälade essens, som både död och återfödelse är möjliga för alla livscentra, oavsett om dessa är världar, gudar, människor, atomer eller t.o.m. kvarkar – den senast förmodade beståndsdelen i atomen, som vissa fysiker tror är långt mindre än protonen och elektronen. Beträffande den senare teorin säger den ledande teoretiske fysikern efter Einstein, Werner Heisenberg, följande:

Även om kvarkar kunde påvisas, så skulle de såvitt vi vet kunna delas igen i två kvarkar och en antikvark etc, och de skulle inte vara mera elementära än en proton... Vi kommer att nödgas överge Demokritos filosofi och begreppet fundamentala elementpartiklar. Vi bör istället acceptera tanken om fundamentala symmetrier, ett begrepp som härstammar ur Platons filosofi. [60]

Beträffande alla H. P. Blavatskys verk, och särskilt då det gäller Den Hemliga Läran, klargjorde hon fullständigt såsom anges i Förordet till detta verk:

Dessa sanningar framställs i intet avseende såsom resultatet av någon uppenbarelse; icke heller gör författarinnan anspråk på att för första gången i världshistorien ha bringat den hemliga visdomen till mänsklighetens kännedom. Ty det som innehålls i detta arbete kan återfinnas kringspritt i tusentals volymer av de stora asiatiska och de tidigare europeiska religionernas heliga skrifter, men det är dolt i hemlig fornskrift och i symboler och har hittills lämnats obeaktat på grund av denna döljande förklädnad. Föreliggande arbete utgör nu ett försök att sammanfatta dessa åldriga urkunders innehåll till ett till alla sina delar överensstämmande och sammanhängande helhet. Författarinnans enda förmån framför hennes föregångare är den att hon ej behöver inlåta sig på personliga spekulationer och teorier. Ty detta verk framlägger en del av vad hon själv mottagit i undervisning av lärjungar som hunnit längre än hon, och endast i några få detaljer har det kompletterats med resultat av hennes egna forskningar och iakttagelser...

Men det bör måhända uttryckligen framhållas, att de läror som... framställts i dessa båda volymer, icke uteslutande tillhör vare sig den hinduiska, zoroastriska, kaldeiska eller egyptiska religionen, lika litet som de kan karakteriseras som enbart buddistiska, islamiska, judiska eller kristna. Den Hemliga Läran är det väsentliga i alla dessa religionssystem. Från denna har de alla i begynnelsen utgått, och nu leds de tillbaka till det ursprung varur varje mysterium och trossats vuxit fram, utvecklats och så att säga materialiserats.

Författarinnan... är emellertid fullkomligt beredd att påtaga sig allt ansvar för innehållet i detta verk, ja t.o.m. att möta beskyllningen för att ha uppfunnit alltsammans. Mer än väl är hon medveten om de många bristerna; allt vad hon begär är, hur fantastiskt denna skapelsehistoria än må förefalla, att den dock på grund av sin följdriktighet och sitt logiska sammanhang må ställas i jämnbredd med de ”arbetshypoteser” den moderna vetenskapen så lättvindigt antager. Vidare begär den att bli beaktad, inte med stöd av någon föregiven dogmatisk auktoritet, utan därför att den så nära ansluter sig till naturen och följer lagarna för enhetlighet och analogi. (Sv utgåva 1918, s viii-ix).

Uttrycket ”den hemliga läran”, som förbryllar många, syftar på den dolda kärnan av sanning som påstås existera bakom och innanför skalet hos de allmänna exoteriska religionerna. H.P.B. påvisar att mänsklighetens stora lärare lärt ut två läror: en lämpad för massornas förståelse, den andra för de initierade lärjungarna. Påminnas kan att Jesus vid flera tillfällen förklarade att till mängden talade han i liknelser, men för sina apostlar uppenbarade han himmelrikets mysterier.[61] Sådan hemlighetsfullhet uppstår uppenbarligen av ren nödvändighet: ockult kunskap och makt är högeligen farlig i händerna på själviska och äregiriga personer, medan den hos massorna snart skulle materialiseras och vanhelgas.

I inledningen till Den Hemliga Läran (s xxiii) talar författarinnan om ett antal esoteriska skolor ”vilkas huvudsäte är belägna på andra sidan Himalaya-bergen, och varav man kan påträffa grenar i Kina, Japan, Indien, Tibet och till och med i Syrien samt Sydamerika”. Det är anmärkningsvärt att Tibet betraktas bara som en förgrening, inte huvudcentrum, som en del personer inbillar sig vara den teosofiska ståndpunkten.

Den Hemliga Läran bär undertiteln ”Sammanfattning av vetenskap, religion och filosofi”. Första delen av detta tvåvolymers verk kallas ”Världsdaningen” och beskriver världarnas reinkarnationer – i synnerhet återfödelsen och återuppvaknandet av vårt eget universum efter dess långa pralayiska vila. Andra delen, ”Människans daning”, behandlar utvecklingen av den mänskliga formen; förnuftets upplysning genom inkarnationen av mänskliga monader från föregående världar; den följande utvecklingen och reinkarnationen av de tidiga människoraserna fram till nuvarande tid; den framtida utvecklingen som är planlagd för dessa raser om den ursprungliga stora planen verkställs. W Q Judge skriver:

Ingen annanstans i engelsk litteratur har utvecklingslagen givits sådan överblick och spännvidd. Den påminner om den ständiga undertonen i det djupa havet och tycks betrakta vår jord i alla dess förändringar ”från tidernas begynnelse till domens dag”. Den följer människan i hennes trefaldiga utveckling, den fysiska, mentala och andliga, genom den fulländade cirkeln av hennes gränslösa liv. Darwinismen har nått sina gränser och fått ett bakslag. Människan har verkligen utvecklats från lägre former. Men vilken människa? Den fysiska? Den psykiska? Den intellektuella? Eller den andliga? Den Hemliga Läran pekar ut var linjerna för evolution och involution möts; var materia och ande tar varandra i hand och var det uppstigande djuret står ansikte mot ansikte med den fallne guden; ty alla naturer möts och blandas i människan. [62]

Allt detta kan knappast återges i några få utdrag av Den Hemliga Läran. Här ger vi några urval av andra reinkarnationsfaser, och vetenskapliga bevis, som verket sägs vila på. Men först, och viktigast, är de grundläggande rotbegreppen, som är grundläggande för verket i sin helhet, tagna från Inledningen i del I. Enbart dessa placerar den teosofiska synen på återfödelse i dess rätta sammanhang.

Innan läsaren fortsätter... är det absolut nödvändigt att han blir bekant med de få fundamentala idéer som ligger till grund för och genomsyrar hela det tankesystem, på vilket hans uppmärksamhet fästes. Dessa grundidéer är få till antalet och på deras klara uppfattande beror förståelsen av allt det som följer... Den Hemliga Läran uppställer tre huvudpunkter:

(a) En allerstädes närvarande, evig, obegränsad och oföränderlig PRINCIP, över vilken all spekulation är omöjlig, eftersom den övergår den mänskliga fattningsförmågan och skulle endast förkrympas av något mänskligt uttryck eller liknelse... Låt oss, för att klarare återge dessa idéer för den vanlige läsaren, utgå från förutsättningen att det finns en absolut Verklighet som föregår all manifesterad relativ tillvaro. Denna oändliga och eviga Orsak... är den rotlösa roten till ”allt som var, är eller någonsin skall komma att vara”. Den saknar naturligtvis alla attribut och är i grunden utan relation till manifesterat, ändligt Varande. Den är ”Varat” snarare än Varandet (på Sanskrit, Sat), och är bortom all tanke eller spekulation.

Detta ”Vara” symboliseras i Den Hemliga Läran under två aspekter. Å ena sidan absolut abstrakt Rum, representerande ren subjektivitet... Å andra sidan absolut Abstrakt Rörelse representerande oinskränkt Medvetande. Även våra västerländska tänkare har visat att Medvetande är ofattbart för oss, skilt från förändring, och förändring symboliseras bäst av rörelse, dess väsentligaste kännetecken... Sålunda är alltså Den Hemliga Lärans första fundamentala axiom detta metafysiska ENA-ABSOLUTA-VARA... Det kan emellertid hjälpa den studerande om ytterligare några förklaringar ges här.

Herbert Spencer har nyligen modifierat sin agnosticism så långt som till att hävda att ”Den Första Orsaken”[63], vilken ockultisten mera logiskt härleder från den ”Orsakslösa Orsaken”, det ”Eviga” och det ”Ovetbara”, kan vara av väsentligen samma natur som det inom oss uppvällande ”Medvetandet”: kort sagt, att den opersonliga verkligheten som genomströmmar Kosmos är den rena tanken i och för sig.

Parabrahm (den Enda Verkligheten, det Absoluta) är fältet för Absolut Medvetande...Men så snart vi i tanken vänder oss från denna (för oss) Absoluta Negation, inträder dualitet i kontrasten mellan Ande (eller medvetande) och Materia, Subjekt och Objekt. Ande (eller medvetande) och Materia är emellertid att betrakta inte som oberoende realiteter, utan som två fasetter eller aspekter av det Absoluta...

Av detta framgår tydligt att kontrasten emellan dessa två aspekter av det Absoluta är väsentlig för existensen av det Manifesterade Universum”. Skild från Kosmisk Substans skulle Kosmisk Ideation (eller Ande) inte manifestera sig som individuellt medvetande, eftersom det endast är genom en materiell bärare som medvetande väller upp som ”Jag är jag”, ett fysiskt underlag är nödvändigt för att fokusera en stråle av det Universella Förnuftet vid ett visst stadium av differentiering. Återigen, utan Kosmisk Ideation skulle Kosmisk Substans förbli en tom abstraktion och inget framträdande av medvetande skulle kunna äga rum... Sålunda kommer vårt medvetande från Ande, eller Kosmisk Ideation; från Kosmisk Substans de åtskilliga bärare, i vilka detta medvetande är individualiserat och uppnår själv- eller reflekterande-medvetande...

(b) Universums Evighet in toto som ett obegränsat plan; periodiskt ”platsen för oräkneliga universa som oupphörligen manifesterar sig och försvinner”, som kallas ”de manifesterande stjärnorna” och ”Evighetens gnistor”. ”Pilgrimens evighet” liknar en blinkning av Själv-Tillvarons Öga. (”Pilgrimen” är den benämning som getts till vår Monad... genom dess inkarnationscykel. Det är den enda odödliga och eviga principen i oss som är en odelbar del av helheten – den Universella Anden, från vilken den emanerar, och in i vilken den absorberas vid slutet av cykeln...)

Detta andra påstående i Den Hemliga Läran är den absoluta allmängiltigheten av periodicitetens lag – lagen om stigande och fallande, ebb och flod, som den fysiska vetenskapen har iakttagit och nedtecknat på alla områden i naturen. En växling sådan som den mellan dag och natt, liv och död, sömn och vakenhet, är ett så allmänt faktum, så fullkomligt universellt och utan undantag, att det är lätt att förstå att i det ser vi en av de absolut fundamentala lagarna i universum.

(c) Alla Själars fundamentala identitet med den Universella Över-Själen, vilken själv är en aspekt av den Okända Roten; och den obligatoriska pilgrimsfärden för varje Själ – en gnista av den förra – genom inkarnationscykeln – (eller ”nödvändighetscykeln”) i överensstämmelse med den Cykliska och Karmiska lagen under hela perioden. Med andra ord så kan... ingen gudomlig Själ ha en oberoende (medveten) tillvaro innan den gnista, som utgått från den rena Väsensgrunden hos... ÖVER-SJÄLEN, (1) har passerat genom varje elementär form i den fenomenella världen i den manvantaran, och (2) har förvärvat individualitet, först genom naturlig impuls, och därefter genom självframkallande och självuttänkta ansträngningar (kontrollerade av dess karma) och på så sätt har stigit upp genom alla intelligensgrader, från den lägsta till den högsta Manas (eller Förnuftet), från mineral och växt, upp till den heligaste ärkeängel (Dhyani-Buddha). Den huvudsakliga läran i den esoteriska filosofin medger inga privilegier eller speciella gåvor hos människan, utom dem som vunnits av hennes eget Jag, genom personlig ansträngning och förtjänst under en lång serie av själavandringar och reinkarnationer...

Sådana är grundbegreppen på vilka Den Hemliga Läran vilar... När läsaren väl har uppnått en klar förståelse av dem och insett det ljus som de kastar på varje problem i livet, behöver de inget ytterligare rättfärdigande i hans ögon, därför att deras sanning skall bli lika tydlig för honom som solen på himmeln.

***

För den ytlige iakttagaren är [Naturen] ingenting annat än ett jättestort slakthus, där slaktarna blir offer, och offren i sin tur bödlar. Det är helt naturligt att den profana människan med sin pessimistiska läggning som en gång övertygats om Naturens talrika tillkortakommanden och misslyckanden, och särskilt då dess självförtärande böjelser, skulle komma att tycka att detta är det bästa beviset för att det inte finns någon gudom in abscondito i Naturen, inte heller något gudomligt i den. Inte heller är det mindre naturligt att materialisten och fysikern skulle anse det är den starkaste som överlever oftare än den lämpligaste.

Men ockultisten, som betraktar den fysiska naturen som en serie av de mest varierande illusioner på de bedrägliga förnimmelsernas plan; som i varje smärta och lidande blott känner igen det oupphörliga alstrandets nödvändiga styng av smärta; en serie stadier mot en ständigt växande perfektion, som är synlig i det tysta inflytandet av en aldrig felande Karma, eller den abstrakta naturen – ockultisten, säger vi, ser den stora Modern annorlunda. Ve dem som lever utan lidande. Stagnation och död är framtiden för allt det som växer utan förändring. Och hur kan det finnas någon förändring till det bättre utan motsvarande lidande under föregående stadium? Är det inte bara de som lärt sig inse det bedrägliga värdet av jordiska förhoppningar och de illusoriska lockelserna i den yttre naturen som är skickade att lösa de stora problemen med liv, smärta och död?... Endast de som tror på reinkarnation och karma förnimmer dunkelt att hela hemligheten hos Livet ligger i den obrutna serien av dess manifestationer...

***

De som tror på karma måste tro på ödet, som varje människa väver – från vaggan till graven – tråd för tråd omkring sig själv såsom en spindel gör i sitt spindelnät... Denna LAG – antingen medveten eller omedveten – förutbestämmer ingenting eller ingen... Karma skapar ingenting, inte heller skisserar den någonting. Det är människan som planerar och skapar orsaker, och Karmalagen reglerar verkningarna; denna reglering är inte en handling utan universell harmoni, som alltid tenderar att återta sin ursprungliga position, likt en båge som blivit för kraftigt nedböjd studsar tillbaka med motsvarande kraft. Om den råkar dra den arm ur led, som försökte böja den ur dess naturliga läge, skall vi då säga att det är bågen som bröt vår arm, eller är det vår egen dumhet som bragt oss till skada?

Karma har aldrig sökt förstöra intellektuell och individuell frihet... Den har aldrig insvept sina lagar i mörker för att avsiktligt förvirra människan, inte heller skall den straffa den som vågar granska dess mysterier. Tvärtom, de som genom studier och meditation avslöjar dess förvillande stigar och kastar ljus på dessa mörka vindlande vägar, på vars vindlingar så många människor går under, beroende på deras okunnighet om livets labyrint, arbetar för sina medmänniskors bästa...

De som tror på Karma kan inte betraktas som ateister eller materialister – ännu mindre som fatalister... Karma är en högeligen filosofisk tanke, ett högst gudomligt ädelt uttryck för den primitiva intuitionen hos människan beträffande Gudomen. Det är en lära som förklarar det ondas ursprung, och som förädlar våra begrepp om vad gudomlig, oåterkallelig rättvisa borde vara, istället fö