yantra1.gif (2187 bytes)

Patanjalis Yoga Aforismer Online

BOK I
KONCENTRATION


En tolkning av
WILLIAM Q JUDGE

© 2013 Online Teosofiska Kompaniet Malmö



Senast reviderad 21 jan 2013

till Förordet        till Bok I        till Bok II        till Bok III       till Bok IV    

till Dagboken     till Ordboken


BOK I

1. Nu kommer i sanning en framställning av Yoga eller Koncentration att framföras.

Sanskritpartikeln atha, som här har översatts med ”nu kommer i sanning”, antyder för lärjungen att ett speciellt ämne kommer att behandlas som påkallar hans uppmärksamhet och samtidigt tjänar som en välsignelse. Monier Williams säger att det är ”en lyckobringande och inledande partikel som ofta är svår att återge på engelska”.

2. Koncentration eller Yoga är att hindra den tänkande principens modifikationer.

Med andra ord, brist på koncentration av tanken beror på det faktum att förnuftet* – här kallat ”den tänkande principen” – är utsatt för ständiga modifikationer på grund av dess uppsplittring på en mängd ämnen. Alltså innebär ”koncentration” detsamma som att justera splittringstendensen för att uppnå vad hinduerna kallar ”inriktning på en enda punkt”, eller förmågan att rikta in förnuftet på att varje ögonblick betrakta endast en tankepunkt och därmed utesluta allt annat.

Denna Aforism utgör kärnpunkten i systemets metod. Orsaken till brist på koncentration i ett visst ögonblick är att förnuftet förändras av vartenda subjekt och objekt som det ställs inför; det liksom förvandlas till detta subjekt eller objekt. Därför är förnuftet inte den mest upphöjda eller högsta kraften utan endast en funktion, ett verktyg med vilket själen arbetar, förnimmer jordiska ting och gör erfarenheter. Inte heller får hjärnan förväxlas med förnuftet, för hjärnan är i sin tur endast ett verktyg för förnuftet. Av detta följer att förnuftet utgör ett område för sig själv, skilt från själen och hjärnan. Vad vi måste lära är alltså att bruka viljan – som också är en särskild kraft skild från förnuftet och hjärnan – på ett sådant sätt, att i stället för att låta förnuftet irra från det ena subjektet eller objektet till det andra och bli påverkade av dem, så ska vi vid varje tillfälle och så länge vi vill använda det som en tjänare för betraktandet av vadhelst vi bestämt oss för.

* [Det engelska ordet mind har översatts med förnuftet i hela texten, eftersom det bäst representerar sinnets eller medvetandets ”tänkande princip” eller det lägre jaget (kama-manas) inom teosofin. Övers. anm.]

3. Vid koncentrationstillfället befinner sig själen i ett tillstånd som åskådare utan skådespel.

Detta syftar på koncentrationens fullkomlighet och är det tillstånd i vilket själen genom hindrandet av de i Aforism 2 syftade modifikationerna försätts i ett sådant tillstånd, att den är fullständigt ren från fläckar eller sinnesintryck av något som helst subjekt. ”Själen” som här hänvisas till är inte Atma, vilken är Anden.

4. Vid andra tillfällen än vid koncentration befinner sig själen i samma tillstånd som förnuftets modifikation.

Detta syftar på själens tillstånd i det vanliga livet då koncentration inte utövas. Det betyder att när det inre organet, förnuftet, påverkas eller modifieras genom de yttre sinnena av något objekts form förvandlas även själen – som betraktar objektet genom sitt organ, förnuftet – som om den blev förändrad till denna form; precis som när en snövit marmorstaty blir belyst av ett karmosinrött ljus för betraktaren ser ut som röd och är så för de visuella organen så länge som den belyses av det färgade ljuset.

5. Förnuftets modifikationer är av fem slag och de är antingen smärtsamma eller icke smärtsamma.

6. Dessa är Rätt Insikt, Missuppfattning, Fantasi, Sömn och Minne.

7. Rätt Insikt är resultatet av Förnimmelse, Slutledning och Vittnesbörd.

8. Missuppfattning är Felaktig Föreställning som uppstår genom brist på Rätt Insikt.

9. Fantasi är en föreställning som saknar verklig grund och följer av den kunskap som är förmedlad genom ord.

Som exempel ger uttrycken ”en hares horn” och ”Rahus huvud” föreställningar som inte har några motsvarigheter i naturen. En person som hör uttrycket ”Rahus huvud” inbillar sig naturligtvis att det finns en Rahu som äger detta huvud, då däremot Rahu – ett mytiskt monster som sägs orsaka eklipser genom att svälja solen – endast är ett huvud utan kropp; och fastän uttrycket ”en hares horn” ofta används, är det välkänt att det inte finns något sådant i naturen. På ungefär samma sätt fortsätter människorna att tala om solens ”uppgång” och ”nedgång” fastän de håller fast vid den motsatta uppfattningen.

10. Sömn är den av förnuftets modifikationer som följer, när förnuftet lämnat alla objekt, därför att de vakna sinnena och förmågorna går i vila.

11. Minne är att inte låta något objekt gå förlorat som man varit medveten om.

12. Att förhindra förnuftets modifikationer som redan omnämnts, utförs genom Övning och Begärslöshet.

13. Övning är det ständiga eller upprepade strävandet att kvarhålla förnuftet i dess orörda tillstånd.

Detta betyder att vi måste för att uppnå koncentration, om och om igen, anstränga oss för att vinna en sådan kontroll över förnuftet att vi kan, så snart vi finner det nödvändigt, försätta det i ett orört tillstånd eller fixera det på en enda punkt med uteslutande av alla andra.

14. Denna övning innebär en fast ståndpunkt med avseende på det mål man har i sikte, och måste ihärdigt utföras under en längre tid utan avbrott.

Lärjungen får inte dra slutsatsen att han aldrig kan uppnå koncentration om han inte ägnar varje ögonblick av sitt liv åt detta, för orden ”utan avbrott” avser endast den tidslängd som avsatts för övningen.

15. Begärslöshet  innebär att ha övervunnit sina begär.

Detta innebär uppnåendet av ett tillstånd där medvetandet är oberört av passioner, begär och ambitioner vilka har hjälpt till att orsaka modifikationer i förnuftet.

16. Begärslöshet driven till det yttersta innebär likgiltighet för allt annat än själen, och denna likgiltighet uppstår ur kunskap om att själen är skild från allt annat.

17. Det finns en meditation av det slag som kallas ”den i vilken det finns en särskild insikt”, och som är av en fyrfaldig karaktär på grund av Argumentation, Övervägande, Sällhet och Jagmedvetande.

Den slags meditation som här menas är ett begrundande, i vilket själva naturen hos det som begrundas är välkänt, utan tvivel eller villfarelse, vilket innebär en särskild insikt som utesluter varje annan modifikation av förnuftet förutom den som ska begrundas.

(1) Den Argumentativa delen av denna meditation är ett begrundande av ett subjekt med argument vad som gäller dess natur i jämförelse med något annat, som till exempel,  frågan om huruvida förnuftet är en produkt av materia eller föregår materia.

(2) Den Övervägande delen är ett begrundande angående varifrån vi kommer, och var verksamhetsfältet befinner sig hos de mer subtila sinnena och förnuftet.

(3) Sällhetens tillstånd är det i vilket förnuftets högre krafter tillsammans med abstrakt sanning begrundas.

(4) Jagmedvetandets avdelning är den i vilken meditationen nått till sådan höjd att alla lägre subjekt och objekt förlorats ur sikte, och ingenting återstår än insikten om självet, vilket då blir en språngbräda till högre grader av meditation.

Resultatet av att uppnå den fjärde graden, som kallas Jagmedvetande, är att ett tydligt igenkännande av de objekt och subjekt som meditationen började med är förlorade; ensamt kvar finns endast självmedvetandet, men detta självmedvetande omfattar inte det Absolutas medvetande eller Högsta Själen.

18. Den nyss beskrivna meditationen föregås av tankeövning utan argumentation. Ett annat slag av meditation är tankens självåterskapande, sedan alla objekt lämnat förnuftets synfält.

19. Det meditationstillstånd, som uppnåtts av dem, vars urskillning inte sträcker sig till den rena anden, beror på fenomenvärlden.

20. I deras övning som är, eller kommer att bli, i stånd att utöva urskillning beträffande den rena anden, föregås deras meditation av Tro, Energi, Ivrig Uppmärksamhet ( på en enda punkt ) och Urskillning eller grundlig diskriminering av det man vill lära känna.

Här anmärks av kommentatorn att ”i honom som har Tro så uppstår Energi eller ihärdighet i meditationen, och genom att vara ihärdig så kommer minnet av förflutna subjekt upp och hans förnuft absorberas i Ivrig Uppmärksamhet till följd av subjektets återkallande i minnet, och han vars förnuft är absorberat i meditation uppnår en grundlig urskillning av det han funderat över”

21. Uppnåendet av den abstrakta meditationens tillstånd sker snabbt när det gäller de ivrigt impulsiva.

22. På grund av den milda, moderata och transcendenta naturen hos de antagna metoderna, måste en åtskillnad göras bland dem som utövar Yoga.

23. Den abstrakta meditationens tillstånd kan uppnås genom djupsinnig hängivenhet mot den Högsta Anden betraktad i sin begripliga manifestation som Ishwara.

Det sägs att denna djupsinniga hängivenhet är ett utomordentligt sätt att uppnå abstrakt meditation och dess frukter. ”Ishwara” är Anden i kroppen.

24. Ishwara är en ande, som varken berörs av problem, gärningar, gärningars frukter eller begär.

25. I Ishwara blir det allvetande oändligt som i människan blott existerar som ett frö.

26. Ishwara är allas lärare, även de allra första skapade varelserna, ty Han är inte begränsad av tiden.

27. Hans namn är OM.

28. Upprepandet av detta namn bör göras med eftertanke på dess innebörd.

OM är den första bokstaven i sanskritalfabetet. Dess uttalande innebär tre ljud, de med ett långt au, kort u, och ”avslutningen” eller labialkonsonanten m. Med denna trefaldighet är djup mystisk symbolisk betydelse förknippad. Den betecknar såsom åtskilda men likväl i förening Brahma, Vishnu och Shiva, eller Skapande, Bevarande och Förstörande. Som helhet inbegriper det ”Universum”. Tillämpat på människan refererar au till den Gudomliga Andens gnista som finns i mänskligheten; u till kroppen genom vilken Anden manifesterar sig; och m till kroppens död eller dess upplösning i sina materiella element. Med avseende på cyklerna som påverkar varje planetsystem betecknar det Anden, representerad av au såsom grunden för de manifesterade världarna; u kroppen eller manifesterad materia genom vilket anden verkar; och m ”avslutaren som återför ljudet till dess källa”, dvs. Pralaya eller upplösning av världarna. I praktisk ockultism refereras genom detta ord till Ljud eller Vibrationer i alla dess egenskaper och verkningar, såsom varande en av de största krafterna i naturen. Vid användandet av detta ord som övning skapas med hjälp av lungorna och halsen en bestämd verkan på människokroppen. I Aforism 28 används namnet i sin högsta betydelse, som ovillkorligen innefattar alla de lägre. Alla uttalanden av ordet OM som övning har potentiell syftning på den medvetna separationen av själen från kroppen.

29. Ur detta upprepande och eftertanke på dess innebörd, uppstår det en kunskap om Anden och alla hinder försvinner som står i vägen för att uppnå det önskade målet.

30. Hinder i vägen för den som önskar uppnå koncentration är Sjukdom, Slöhet, Tvivel, Vårdslöshet, Lättja, Böjelse för sinnliga ting, Felaktig Förnimmelse, Misslyckande i att uppnå något abstrakt stadium och Instabilitet i varje tillstånd sedan det uppnåtts.

31. Dessa hinder åtföljs av sorg, bedrövelse, bävan och vånda.

32. För att förebygga dessa bör man uppehålla sig vid en enda sanning.

Här menas vilken som helst sanning som man godtar.

33. Genom att utöva Godhet, Ömhet, Tillmötesgående och Likgiltighet inför orsaker som lycka, sorg, dygd och last, så renas förnuftet.

De främsta orsakerna till att förnuftet distraheras är Girighet och Motvilja. Vad som menas med denna Aforism är inte att lärjungen skall betrakta dygd och last likgiltigt, inte heller att han skall fixera sitt förnuft i glädje över lycka eller dygd, ej heller i motvilja över sorg eller laster hos andra. Han bör i stället betrakta alla med ett opartiskt förnuft. Att utöva Godhet, Ömhet och Tillmötesgående skänker ett glatt förnuft som befrämjar styrka och stabilitet.

34. Distraktioner kan bekämpas genom reglerad kontroll eller styrning av andningen, när man andas in, håller andan och andas ut.

35. Ett sätt att åstadkomma förnuftets stillhet kan sökas i en direkt sinnlig förnimmelse.

36. Eller om en direkt förnimmelse av andligt slag uppstår kan denna tjäna samma syfte.

37. Eller om man föreställer sig någon som är helt utan passioner – t. ex. en fullständigt ren karaktär – kan denna också tjäna som ett hjälpmedel.

38. Eller genom att uppehålla sig vid kunskap som uppenbarar sig i en dröm kan förnuftets stabilitet uppnås.

39. Eller kan stabilitet åstadkommas genom att man begrundar någonting man godtar.

40. Den lärjunge vars förnuft på så sätt görs stilla uppnår ett herravälde som sträcker sig från det atomiska till det oändliga.

41. Det förnuft som blivit så tränat – att de vanliga modifikationerna av dess verksamhet inte finns med utan endast de som uppstår genom att man medvetet tar upp ett kontemplationsobjekt – förändras därigenom till en avbild av det som begrundas, och ingår då med hela sin fattningsförmåga i dess tillvaro.

42. Denna förändring av förnuftet till en avbild av det man begrundar kallas tekniskt för det Argumentativa tillståndet, om det sker någon slags förväxling mellan tingets ord, innebörden och tillämpningen av detta ord och den abstrakta kunskapen om tingets egentliga egenskaper och beståndsdelar.

43. Då det utvalda meditationsobjektets ord och innebörd försvinner från det kontemplativa planet, då det abstrakta tinget i sig självt, fritt från innebörd genom ord, framställs inför förnuftet som en verklighet, kallas detta för meditationens Icke-Argumentativa tillstånd.

Dessa två Aforismer (42-43) beskriver de två första meditationsstadierna i det förnuft som på ett korrekt sätt är inriktat på objekt av grov eller materiell natur. Nästa Aforism hänför sig till det tillstånd då subtila eller högre objekt väljs för kontemplativ meditation.

44. Förnuftets Argumentativa och Icke-Argumentativa tillstånd, som beskrivits i de två föregående Aforismerna, råder också då objektet som väljs för meditation är av subtil art eller av högre natur än sinnliga objekt.

45. Den meditation som inriktar sig på ett subtilt objekt slutar med det oupplösliga element som kallas urmateria.

46. De mentala förändringar som beskrivits i det föregående utgör ”meditation med frö”.

”Meditation med frö” är den slags meditation i vilken det fortfarande finns ett särskilt objekt för förnuftet att meditera över.

47. Då Visdom har uppnåtts genom förvärvande av det icke-reflekterande mentala tillståndet råder andlig klarhet.

48. I detta fall råder alltså den Kunskap som är absolut fri från Villfarelse.

49. Denna slags kunskap skiljer sig från den kunskap som grundas på vittnesbörd och slutledningar, ty under sökandet efter kunskap baserad på dessa måste förnuftet ta hänsyn till många enskildheter och är inte engagerat på den nivå där själva kunskapen finns.

50. Den kedja av självåterskapande tankar som härleds ur detta sätter stopp för alla andra tankegångar.

Det påstås att det finns två huvudsakliga tankegångar: (a) den som beror på suggestion, antingen genom någon annans ord eller genom association; (b) den som helt och hållet beror på sig själv och ur sig själv återskapar samma tanke som förut. Och när den senare formen uppstår fungerar den som ett hinder för alla andra tankegångar, för dess natur är sådan att den avvisar eller förkastar varje annan tankegång från förnuftet. Såsom visats i Aforism 48 är det mentala tillstånd som kallas det ”icke-argumentativa” fullständigt fritt från villfarelser, då det inte har någonting med vittnesbörd eller slutledning att göra utan är kunskapen själv och därför genom sin natur sätter stopp för alla andra tankegångar.

51. Själva denna tankegång med endast ett objekt kan också stoppas, i vilket fall ”meditation utan frö” uppnås.

”Meditation utan frö” är den i vilken förnuftets grubblande förts till en sådan punkt att det valda meditationsobjektet försvunnit från det mentala planet och något igenkännande av det finns inte längre, utan enbart konsekvent progressiv tanke på ett högre plan.

 

SLUT PÅ DEN FÖRSTA BOKEN

 


© 1997  ISBN 91-87740-04-4  Teosofiska Kompaniet Malmö 1997. 

Översatt från The Yoga Aphorisms of Patanjali av William Q Judge. Utgiven av The Theosophy Company, Los Angeles, 1973.


__________________________________________________________________________________________________________________

länk till: Patanjalis Dagbok om yoga (1)

Här förmedlas tankar som ligger till grund för Patanjalis Raja-yoga filosofi. Denna serie av artiklar behandlar och beskriver i enkla termer vad Aforismerna egentligen vill säga oss, och hur vi kan använda dem i vår moderna tid. Vi kan även följa och ta del av den ursprungliga sanskrittexten, samt få olika infallsvinklar på de olika indiska skolorna som har samröre med yogafilosofin. De gemensamma nämnarna mellan den teosofiska filosofin och raja yogan eller ockultismen blir på många sätt väldigt tydlig när Patanjali i sina olika kapitel beskriver medvetandets olika stadier och utvecklingsmöjligheter. Integral teosofi och Raja yoga har mycket gemensamt.
__________________________________________________________________________________________________________________

 

 |  till Helena Blavatsky Online  | till William Q Judge Online |  till Robert Crosbie Online  till  B P Wadia Online | till ULTs hemsida   | 

 

wpeAF.jpg (3179 bytes)

copyright © 1998-2013 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö     
Uppdaterad 2014-01-29