Ytterligare studier

21. Kunskapens väsen, (Purusha ) är oföränderligt, och när sinnet tager Dess form, blir det medvetet.

Patanjali säger detta för att göra det mer tydligt att kunskap inte är en egenskap hos Purusha. När sinnet nalkas Purusha återspeglas Den så att säga på sinnet, vilket för tillfället blir strålande och förefaller som om det vore själva Purusha.

22. Färgat av den som skådar och det skådande är sinnet i stånd att förstå allting.

Den yttre världen eller det skådade reflekteras på en sida av sinnet, och den som skådar på den andra; på sådant sätt vinner sinnet hela kunskapens makt.

23. Genom sina oräkneliga önskningar handlar sinnet för en annans (Purushas glädje), ty sinnet handlar i förbindelse (med föremålen).

Sinnet är en sammansättning av olika ting och kan därför inte arbeta för sig självt. Allt som är en sammansättning i denna värld har något objekt för denna kombination, ett tredje ting, för vilket denna kombination pågår. Sinnets sammansättning är således till för Purushas skull.

24. För urskiljandet upphör förnimmelsen av sinnet såsom Atman.

Genom urskillning vet Yogin att Purusha inte är sinnet.

25. När det är inriktat på urskillningen når sinnet det tidigare stadiet av Kaivalya
(Isolering). [3]

Alltså leder övandet av Yoga till urskillningsförmåga och sålunda till skådandets klarhet. Slöjan faller från ögonen, och vi ser tingen som de är. Vi finner då att naturen är en sammansättning och visar världens panorama för Purusha, som är vittnet. Vi finner dessutom att naturen inte är Herren och att alla naturens sammansättningar helt enkelt är till för att visa dessa fenomen för Purusha, den krönte konungen i det inre. När urskillningen vinns efter lång övning, upphör fruktan, och sinnet uppnår isolering och fullkomlighet.
_____________________________

[3] Det finns ett annat sätt att läsa versen på, vars betydelse då skulle bli: Då förvandlas sinnet till en djup urskillningsförmåga och graviterar mot Kaivalya.

___________________________________
___________________________________

17. Sinnets tillstånd är alltid känd, emedan sinnets herre, Purusha är oföränderlig.

Kärnpunkten i denna teori är att universum är både mentalt och materiellt. Bägge dessa världar befinner sig i ett ständigt flytande tillstånd. Vad är till exempel en bok? Den är en kombination av molekyler i ständig förändring. En del går ut och en annan kommer in; det är så att säga, en virvel. Men vad är det, som åstadkommer enheten? Vad gör den till just denna bok? Förändringarna av bokens molekyler är rytmiska, de befinner sig i harmonisk ordning. De sänder intryck till mitt sinne och dessa, sammanfogade, bildar en sammanhängande tavla, trots att delarna ständigt förändras. Sinnet självt är ständigt föränderligt. Sinnet och kroppen är liksom två lager i samma substans, vilka rör sig med olika hastighetsgrader. När den ena blir långsammare och den andra relativt hastigare, kan vi urskilja mellan de två rörelserna. Anta till exempel att ett tåg befinner sig i rörelse och att även en vagn rör sig långsamt vid sidan om; det är möjligt att uppfatta rörelsen hos bägge dessa i en viss utsträckning. Men ännu något annat är nödvändigt.
Rörelse kan endast förnimmas, när det finns något annat, som inte rör sig. Om till exempel tre föremål befinner sig i relativ rörelse, förnimmer vi först rörelsen hos det snabbaste, därefter hos det näst långsammaste genom att jämföra dess rörelse med det allra mest långsamma. För att förnimma rörelse hos det långsammaste är det nödvändigt att förnimma ett annat föremål, som rör sig ännu långsammare eller, med andra ord, ni måste finna även något annat, i vilket rörelsen är ännu långsammare, för att kunna förnimma rörelsen hos detta och så vidare. Eftersom det på detta sätt inte blir något slut på antagandet av ting med långsammare och ännu långsammare rörelser, säger logiken er att stanna någonstans och avsluta serierna genom att anta kunskapen om någonting, som aldrig förändras. Därför har Yogin rätt, när han säger, att bakom denna aldrig ändande kedja av rörelse står Purusha den oföränderliga, den ofärgade, den rena. Och alla dessa intryck är blott och bart reflekterade på den, liksom en laterna magica kastar bilder på en skärm utan att på något sätt befläcka den.

18. Sinnet är inte självlysande, ty det är ett föremål.

Omätliga krafter är manifesterade överallt i naturen, men de är varken självlysande eller intelligenta. Purusha allena är självlysande och ger Sitt ljus till allting. Det är Purushas makt som sipprar igenom all materia och kraft.

19. Däri ligger dess oförmåga att samtidigt igenkänna två ting.

Om sinnet vore självlysande skulle det vara i stånd att igenkänna två ting samtidigt, vilket det inte kan. Om ni skänker en sak djup uppmärksamhet, förlorar ni den andra ur sikte. Om sinnet vore självlysande, skulle det inte finnas några gränser för de intryck det kunde förnimma. Purusha kan igenkänna allt på ett ögonblick; därför är Purusha självlysande, men sinnet är det inte.

20. Om ett annat igenkännande sinne antas, blir det inget slut på sådana antaganden, och resultatet skulle bli minnesförvirring.

Låt oss anta, att det finns ett annat sinne, som igenkänner det vanliga sinnet, då måste det finnas ännu ett annat sinne för att igenkänna det, och så vidare, tills det inte blir något slut, på sådana sinnen. Den logiska följden skulle bli minnesförvirring, ty då skulle det inte finnas ett minnesförråd

TILLÄGGS STUDIER INFÖR PATANJALIS YOGA KLASS
den 12 april 2010.

VIVEKANADAs översättning kan med fördel studeras parallellt med JUDGEs teosofiska tolkning.
Bok 4, Sutras 15-16.

Vivekananda säger:

15. Eftersom förnimmelse och önskan växlar beträffande samma föremål, så är sinnet och föremålet av olika natur.

Det vill säga, det finns en objektiv värld oberoende av våra sinnen. Detta är en förnekelse av Buddhistisk Idealism. Då olika människor ser på samma sak på olika sätt, så kan detta inte vara blott en inbillning av någon särskild individ. [2]
_____________________________

[2] Det finns ytterligare en aforism inflikad här i visa utgåvor, som lyder:

Föremål kan inte sägas vara beroende av ett enda sinne. Där finns inget bevis för dess existens, det skulle då bli icke-existerande.

Om förnimmelsen av ett föremål var det enda kriteriet för dess existens, då skulle det inte, när sinnet är absorberat av någonting eller är i Samadhi, bli varseblivet av någon, och man skulle lika gärna kunna säga att det var icke-existerande. Detta är en icke önskvärd slutsats. ED.

16. Tingen är kända eller okända för sinnet, beroende på den färg de ger sinnet.