yantra1.gif (2187 bytes)

I en lånad kropp

av
WILLIAM Q JUDGE

© 2001 Online Teosofiska Kompaniet Malmö
Uppdaterad  2013-02-05   

Dorje1.gif (4461 bytes)

EN OCKULT ROMAN

Som en outtröttlig arbetare försökte W Q Judge alltid hitta nya sätt att aktivera sig. Man visste aldrig vilken ny idé som skulle framspringa ur hans ihärdiga sinne. En idé som sysselsatte honom under en del av hans ljusare stunder var en ockult roman. Det var hans tanke att en av hans goda vänner skulle skriva en sådan från händelser och material som han själv tog fram. Han höll fast vid denna idé och tog till och med copyright på titeln i författarens namn. Allt detta trots hans väns skrattande protester, utrop och påståenden om att hon aldrig varken skulle kunna eller borde skriva en roman. Judge svarade leende "Jo visst! Du kommer att göra det när tiden är mogen." Då och då sände han sin vän förslag, händelser och annat material för denna roman på små pappersbitar, ofta grovt omslagspapper och hastigt nerskrivna under en gatlykta på kvällen medan han väntade på spårvagnen eller i rätten under tiden han väntade på att målet han skulle deltaga i skulle komma upp. På dessa småbitar fanns också marginalanteckningar där han accepterade eller avslog idéer från sitt eget produktiva sinne. Dessa noteringar återges här som sådana. Det har föreslagits att mottagaren av detta material fortfarande skulle skriva romanen som det var tänkt, men då får man inte glömma det faktum att hon inte kunde vara säker på att hon korrekt återgav de faktiska idéerna från W Q Judge. Vidare kan man tänka sig att läsarna mycket hellre skulle vilja läsa anteckningarna precis som de var skrivna av W Q Judge själv. Det tryckta titelbladet ser ut som följer:

I EN LÅNAD KROPP

EN SJÄLS RESA

av J Campbell Ver-Plank, F.T.S. 1891

Namnet är ifyllt i Judges handstil och där finns denna marginalanteckning, "Copyright sänd till Washngn." (Alla "Anteckningar" skall ses som marginella, gjorda av Judges om inget annat är skrivet.)                                                                                                            [JN]


ANTECKNINGAR GÄLLANDE 
  I
en lånad kropp

Det hela rör sig inte så mycket om reinkarnation utan mer om användandet av en lånad kropp vilket innebär en annan typ av reinkarnation än den som är beskriven i Arnolds Phra the Phoenician. 

Detta ger oss chansen att peka på de två andra typerna av reinkarnation nämligen –

(a) Vanlig reinkarnation, där det inte finns något minne av den gamla personligheten, eftersom det är en ny astralkropp, och:

(b) Undantag beträffande astralkroppen; men i övrigt  likhet i befruktning med vanliga fall, där barnet behåller den gamla astralkroppen och därmed också minnena av den gamla personligheten och bekantskap med gammal kunskap och fingerfärdighet.


ETT KAPITEL
Ihopsamlandet av Skandhaerna

Vid kroppens död samlar Kamaprincipen ihop skandhaerna i rymden och vid Jagets återfödelse rusar skandhaerna tillsammans och möter upp kring det för att följa med till ett nytt liv.


ETT KAPITEL TILL
Solens avslöjande

Det finns en verklig och en overklig Sol. Den verkliga döljs av en gyllene vas, och den hängivne ber: 

"Avslöja, 0 Pushan, Solens sanna ansikte", etc. En röst (eller någon) säger "du är denna vas" och då vet han att det är bara han som döljer den sanna Solen för sig själv. 

Pushan är vägledaren och vakar över stigen till Solen. Solens och Själens lovsång är gömd i en gyllene ros eller lotus i hjärtat som är osårbar. 

Bokens tema handlar inte alltid om förhållandet lärare och elev. 

Han strävar först på vanligt vis i ett antal liv och i ett senare mognar han i ålder och vishet. En dag när han sitter framför ett tempel i Madura dör han sakta och likt en bild i upplösning ser han Adepterna kring honom i färd med att hjälpa honom; han ser också ett litet barn som verkar vara honom själv och sedan ett tjockt mörker. Han föds sedan  på det vanliga sättet.

Två gånger upprepas detta, varje gång passerande genom livmodern men med samma astralkropp. 

Så lever han ett tredje liv till 49 års ålder och möter åter döden och med samma hjälp väljer han ett främmande barn som ligger döende. 

Barnet döende. Skandhaerna ihopsamlas, barnets Jag lämnar – har lämnat, livsgnistan är svag: släktingar runt bädden. Han inträder på samma väg som sinnet lämnade och återupplivar kroppen. Återställdhet, ungdom etc, etc. 

Detta är hans lånade kropp.


I EN LÅNAD KROPP

Först måste jag berätta vad som hände mig i mitt nuvarande liv, eftersom det är i detta liv jag berättar om många av mina andra inkarnationer. 

Jag var en enkel elev i vår höga filosofi under många liv på jorden i olika länder och jag utvecklade så småningom en önskan att något skulle hända. Så dog jag ännu en gång, som så många gånger förut, och återföddes in i en Rajahs familj och kom så småningom att sitta på min faders tron efter hans död. 

Två år efter denna sorgliga händelse kom en dag en gammal vandrande brahmin till mig och frågade om jag var redo att följa mina löften från tidigare liv och uträtta lite arbete för min gamle mästare i ett främmande land. Då jag trodde att detta innebar en resa, sa jag bara att jag var redo. 

"Ja," sa han, "men det innebär inte enbart en resa. Det kommer att tvinga dig att vara än här än där alla dagar och år. Idag här, i kväll där."

"Ja," svarade jag, "jag gör till och med det, för mina löften saknade villkor och Mästaren befallde."

Jag igenkände befallningen för den gamle brahminen gav mig tecknet på min panna. Han tog min hand, och medan han täckte över den med sitt höftskynke, ritade han i min handflata ett tecken under tyget så att det stod ut som ljusstrålar för mina ögon. 

Han gick sin väg utan att säga mer, som ni vet de ofta gör, och lämnade mig ensam i mitt palats. Jag somnade i hettan, med enbart den trogne Gopal vid min sida. Jag drömde och trodde mig vara vid ett barns säng, en pojkes, i ett främmande land, men människorna såg ut som européer. Pojken låg för döden och släktingar befann sig runt bädden. 

En konstig och oemotståndlig känsla drog mig närmare barnet, och för ett ögonblick kände jag, i drömmen, som om jag var på väg att förlora medvetandet. Med ett ryck vaknade jag i mitt eget palats – på mattan där jag somnat, med ingen annan än den trogne Gopal i närheten, och inga andra ljud än yrande schakaler nära ytterområdet av gården. 

"Gopal," sa jag, "hur länge har jag sovit?". 

"Fem timmar, herre, alltsedan en gammal brahmin gav sig av, och nu är natten nästan gången, herre." 

Jag skulle just fråga honom om någonting annat när sömnen åter föll över mina sinnen, och än en gång drömde jag om den lille döende utländske pojken. 

Scenen hade ändrats något, andra människor hade kommit in och det fanns en doktor där. Pojken verkade vara död i min livliga dröm. Människorna grät och hans mor knäböjde vid sängen. Doktorn lade sitt huvud mot pojkens bröst ett ögonblick. Jag däremot, drogs åter närmare kroppen och tyckte att det sannerligen var konstigt att ingen lade märke till mig. De agerade som om ingen främling var där, och jag tittade på mina kläder och såg att de var österländska och främmande för dem. En magnetisk kraft verkade dra mig till pojkens gestalt. 

Och nu såg jag att den gamle brahminen stod bredvid mig. Han log. "Detta är barnet," sa han, "och här måste du fullfölja din del av löftena. Snabbt nu! Det finns ingen tid att förlora, barnet är nästan dött. Människorna runt honom tror redan det. Ser du, doktorn har just uttalat de fatala orden, 'han är död!'" 

Ja, de grät. Men den gamle brahminen lade sin hand på mitt huvud, och när jag utsattes för hans beröring kände jag hur jag somnade i min dröm. En dröm i en dröm. Men jag vaknade i drömmen, men inte på min matta med Gopal vid sidan om mig. Jag var pojken, tänkte jag. Jag tittade ut genom hans ögon, och alldeles nära mig tyckte jag mig höra hans själ glida ut i etern med en lättnadens suck. Doktorn vände sig igen och jag öppnade ögonen – pojkens ögon – mot honom. 

Läkaren började bli blek. Till någon hörde jag honom viska "automatiska nervryckningar". Han närmade sig, och den intelligenta blicken fick honom att blekna. Han såg inte den gamle brahminen som gjorde handpåläggningar över den kropp jag befann mig i, och jag kunde känna vågor av värme och liv svepa över mig – eller pojken. 

Och ändå verkade allt detta så verkligt, som om min identitet hade smält samman med pojkens. 

Jag var den pojken och var fortfarande förvirrad. Vaga drömmar verkade sväva genom min hjärna på något annat plan, där jag åter igen trodde jag var och hade en trogen tjänare vid namn Gopal; men det måste vara en dröm, och detta verkligheten. Ty, såg jag inte min mor och far, den gamle doktorn och sköterskan som varit så länge hos oss barn i huset. Jo; detta var naturligtvis verkligheten. 

När jag sedan log matt sa doktorn: 

"Helt fantastiskt. Han har hämtat sig. Han kommer att leva." 

Han kände den långsamma pulsen och lade märke till hur andningen tog fart och att livet återvände till barnet, men han såg inte att den gamle brahminen i sin illusoriska kropp skickade livgivande strömmar över pojkens kropp, som drömde att han var en Rajah med en trogen tjänare som hette Gopal. Sedan i drömmen verkade det som om sömnen kom över mig. En känsla av att falla kom till mina sinnen, och jag vaknade med ett ryck i mitt palats, på min egen matta. Då jag vände mig om för att se om min tjänare var där, såg jag honom stå där, fylld av sorg eller oro för mig. 

"Gopal, hur länge har jag nu sovit?" 

"Det är just morgon, herre, och jag var rädd att ni rest till Yama's domäner och lämnat er egen Gopal kvar. 

Nej, inte sov jag. Detta var verkligheten, och detta mina egna domäner. Så passerade dagen som alla andra, förutom att jag tänkte på drömmen om den lille pojken under dagens lopp, ända tills kvällen då jag kände mig sömnigare än vanligt. Ännu en gång somnade jag och drömde. 

Samma plats och samma hus, men nu var det morgon. Vilken konstig dröm jag tyckte mig ha haft. När doktorn kom med min mor och böjde sig över mig hörde jag honom säga mjukt: "Ja, han kommer att återhämta sig. Nattens sömn har gjort honom gott. Res med honom till landet när han blir stark nog, så han kan få känna och gå på gräset. 

Under tiden han talade såg jag en utländsk herre med turban stå bakom honom. Han såg ut som bilder på brahminer jag sett i böcker innan jag blev sjuk. Sedan blev jag väldigt osäker och sa till min mor: "Jag har drömt samma dröm i två nätter. Jag drömde att jag var kung som hade en trogen tjänare som jag var bekymrad för, eftersom jag tyckte mycket om honom, och det var bara en dröm, och båda är borta nu. 

Min mor lugnade mig och sa: "Ja, ja min pojke." 

Och så gick den dagen, som dagar brukar för sjuka små pojkar. Tidigt på kvällen föll jag i djup sömn som en pojke i ett främmande land, i min dröm, men drömde inte mer om att jag var kung, och liksom förut verkade jag falla innan jag vaknade igen på min matta i mitt eget palats med Gopal sittande nära mig. Innan jag hann stiga upp kom den gamle brahminen som tidigare åkt sin väg, och jag skickade iväg Gopal. 

"Rama," sa han, "som pojke kommer du inte att drömma om att vara Rajah, men nu måste du förstå att du varje natt som sovande kung, är pojken i det främmande landet. Gör din plikt väl och misslyckas inte. Det kommer att gå några år, men Tidens eviga hjul snurrar på. Minns mina ord." Och så gick han ut genom dörren. 

Nu visste jag att drömmarna om den sjuke pojken inte var enbart drömmar utan de var minnen. Jag var dömd att varje natt ge liv åt den pojke som just återvänt från graven, som hans släktingar trodde. Men jag visste att han inte skulle lära känna sig själv på många år. Han skulle alltid känna sig främmande i sin omgivning för pojken skulle faktiskt vara jag – inuti – och han utanför, medan hans vänner inte lagt märke till att han flytt och en annan tagit hans plats. 

Jag skulle varje natt som sovande Rajah, en som lyssnat till de visa orden, vara en okunnig utländsk pojke som genom årens lopp och med oförminskad kraft skulle lära mig att leva två liv samtidigt. Så förskräckligt det först tycktes. Tanken att jag trots mitt ostörda liv som uppväxande pojke i ett främmande land med enbart vaga drömmar om min oberoende makt som Rajah, när jag vaknade på min matta alltid skulle ha ett tydligt minne av vad som först verkat vara drömmar om att vara en kung, och en klar kunskap om att medan min tjänare vakade över min sovande gestalt skulle jag uppträda i en lånad kropp, lika svår att styra som vinden. Ändå som pojke kunde jag bli lycklig, men som kung olycklig, kanske. Och när jag sedan vant mig vid detta dubbelliv, kanske mitt utländska sinne och mina vanor skulle dominera pojken i så hög grad, att tillvaron skulle bli fylld av smärta i kamp med en omgivning så totalt i krig med tänkaren inombords. Men ett löfte en gång avgivet måste hållas och Fader Tid slukar alla ting och även alla århundraden.

WILLIAM Q JUDGE


                                                                                                                                               

Översatt från  Letters That Have Helped Me, "An Occult Novel – In A Borrowed Body", del III, sid. 249-251, 257-260 av William Q Judge. Utgiven av The Theosophy Company, Los Angeles, 1946

toppen

till William Q Judge Online texter

till ULTs hemsida: www.teosofiskakompaniet.net

Copyright © 1998-2013 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö   
Uppdaterad 2013-02-05