yantra1.gif (2187 bytes)

BREV SOM HJÄLPT MIG

av
WILLIAM Q JUDGE
(1851 - 1896)

© 2001 Online Teosofiska Kompaniet Malmö

Dorje1.gif (4461 bytes)


FÖRORD

"Sökande frihet går jag till den Gud som är sina egna tankars ljus. Den människa som känner honom går sannerligen döden förbi; det finns ingen annan väg att gå." Upanishaderna.
                                                                                                                                      

 

I The Path, Maj 1886, finner vi följande ord :

"Vi behöver en litteratur, inte endast för personer av hög intelligens, utan av ett enklare slag, som vänder sig till dem som är utrustade med vanligt sunt förnuft och dessutom törstar efter sådan moralisk och intellektuell hjälp, som mera anspråksfulla arbeten inte kan ge."

En lärjunges erfarenhet är på det hela taget alla andras. Detaljerna skiftar förstås. Några gör med en gång långt rikare erfarenheter än andra; det är de som arbetar med större kraft och hängivenhet; eller så har de samlad karma som hjälper dem. Det som teosoferna känner som karma eller lagen för andlig verkan och återverkan, bestämde detta, för den verkar på alla plan, på det fysiska liksom på det moraliska, intellektuella, psykiska och andliga. Vår karma kan utarbetas på vilket som helst av dessa plan när vår livsverksamhet i huvudsak koncentrerar sig på detta, och hindras inte av att någon särskild impuls ursprungligen gavs på något annat plan.

När författaren som skriver detta först började studera teosofi, fick han hjälp av en långt kommen ockultist. Denne vän sände honom dessa brev bland många andra som publiceras här, i hopp om att de skulle bli till hjälp för andra, som de har varit för den ursprunglige mottagaren. De är inte uttömmande avhandlingar, utan är ledtrådar, givna av en som visste att en lärjunges första behov är att lära sig hur man ska tänka. Den rätta riktningen pekas ut, och lärjungen lämnas sedan att för sig själv klargöra sina egna förnimmelser, att använda och utvidga sin egen intuition och på sätt utveckla sig, som varje skapat ting till slut måste utvecklas, genom egna inre bemödanden. Sådana lärjungar har passerat det stadium där yttre förhållanden kan inverka gynnsamt på deras andliga tillväxt. De kan lära av dem, men tiden är nu kommen att göra sig fri från dem och genom inre grunder uteslutande foga sig efter högre förhållanden.

Brevens kortfattade stil bör inte vilseleda läsaren. Varje förekommande förklaring är en förklaring av Lagen. De pekar på orsaker, av vilka livet självt är en verkan; det liv som uppstår ur Andens verkan i naturen och som vi måste lära oss att fatta i dess manifestation inom oss innan vi kan komma framåt på Vägen. Det finns en vetenskaplig grund för alla dessa föreskrifter om hängivenhet och etik, för Visdomsreligionen ger aldrig efter på sin fordran på vetenskaplighet, söker aldrig att skilja verkan från sin orsak. De flesta av dessa anmaningar har sin grund i Archaeus beskaffenhet eller Världssjälen och i det inbördes förhållandet mellan dess verkande krafter; åter andra har sammanhang med det eviga.

Ändå bör läsaren taga sig i akt för att underskatta dessa brev på grund av Z's utomordentliga blygsamhet. En ockultist är i sanning aldrig så mycket en man av makt, som då han till fullo lärt sig och i sitt liv förverkligar följande sanning:

"Och den makt en lärjunge skall åstunda, är den som låter honom framstå som ett intet i människornas ögon."

Det inre ögat, seendets förmåga, ser djupare ner i källan till människans medvetande och skattar det efter dess sanna värde. De människor som har del i det Gudomliga och vars första uppgift är att ge, är ofta beskyddade mot tanklösa frågor och nyfikenhet genom ett oansenligt yttre, som vilseleder ett världsligt sinne. Somliga människor är stora på grund av den Makt som står bakom dem, den gudomliga kraft, som flödar genom dem; de är stora, eftersom de lärt att motta detta himmelska inflöde från Varandets högre sfärer; de är lagens utvalda handhavare och tjänare och lärjungar till Mästarna, vars ämbete är humanitärt och universellt.

Sådan hjälp ges aldrig självmant; den sker på karmans bud, och när den ges, lämnas lärjungen fri att motta den eller inte allt efter som hans intuition vägleder honom. Det finns inte en skymt av auktoritet i denna vägledning som allmänheten förstår ordet auktoritet. De som vandrar den okända vägen sänder budskap till dem som kommer efter, och till de som kan tillgodogöra sig dem. Endast några få av de första stegen är här omnämnda, och hjälp ges endast till att övervinna de första svårigheterna. Inga vinkar ur magins läror ges här; inget tal om trosformler eller ockulta krafter; en uppvaknande själs frågor besvaras och pilgrimen får veta var han skall beträda Vägen. Världen i allmänhet frågar inte efter annat än den ockulta vetenskapens fakta, men den lärjunge som beslutat sig för att uppnå målet längtar bara efter att finna den rätta vägen. Vad som för andra verkar vara etik är för honom praktisk undervisning, för när han följer den kommer han snart att förnimma, att den är byggd på fakta och lagar, vars sanning han är i stånd att bekräfta, och att det som endast verkade vara hängivenhetens språk visar sig vara vetenskapens; men vetenskapen är andlig, eftersom den Stora Orsaken är ren Ande.

Många lärjungar måste en gång stå, där författaren då stod, vid början av vägen. För alla dessa offentliggörs nu denna brevväxling, och de uppmanas att söka efter det inre, oförgängliga innehållet i de tryckta orden. De må glädja sig att se en kamrats fotspår på den mödosamma Väg över vilken sanningens Ljus ständigt lyser. Men även detta ljus har inte alltid en klar glans. Det kan verka "om dagen som ett moln, om natten som en eldstod." Vi måste ifrågasätta den yttre företeelsen av allting, även själva Trons, ty alltings hemliga väsen göms i dess inre. Låt oss även rena vår tro; låt oss söka sanningen själv och inte nöja oss med våra förutfattade meningar om henne. I hennes spegel kommer vi aldrig skåda vårt eget välbekanta ansikte: det vi ser är likväl oss själva, ty vårt verkliga Själv är sanningen.

Allt eftersom den Teosofiska Rörelsen tilltar i styrka och utbredning, kommer nya lärjungar att kunna få hjälp av dessa brev som varit ett så stort stöd för mig, eller så uppmuntras de att kanske återfinna sina egna tankar, och detta måhända just i den livsfråga, som nu kräver sin lösning av dem. Vi föreställer oss i början, att vår huvuduppgift är förvärvandet av ockult kunskap; snart finner vi likväl, att alla verkligen kunniga ockulta författares mening undgår oss. Vi finner att böcker endast tjänar till att påminna oss om vad vi redan visste i det längesedan förflutna, kanske då vi "vandrade vid Gudomens sida", och de ekon som uppväcks i vårt inre är så svaga att vi sällan förnimmer dem. Vare sig vi studerar filosofi, metafysik, fysik, etik, harmoni, astrologi, naturvetenskaper, läran om det astrala, magnetism eller vad det vara må, stöter vi på ändlösa motsägelser och meningsskiljaktigheter; vi måste ständigt överlämna avgörandet åt vår egen intuition. Vi upptäcker att sista ordet ännu inte blivit nedskrivet angående de högre ämnena (om inte möjligen i matematik, och knappast det),  och att all vår lärdom inte är annat än en vägvisare till den högsta sanningens kunskap, som endast finns och noga göms i människohjärtat. Hänvisade till våra inre förnimmelser för att ständigt bli tillrättavisade möts vi på varje område där erfarenhet kan förvärvas av denna varning: Var beredd att ge upp allt vad du hittills lärt! Eftersom vi inte lärt känna det enda centra för allt liv, kan vi inte helt och hållet förstå något av dess underordnade centra. När orsaken är okänd för oss, vilseleds vi av verkningarna Vi måste då vända oss till detta hemlighetsfulla centra, genom vilket All-livet manifesteras i människan, och  börja studera såväl hjärtat självt som det liv det skapat omkring oss.

Att bli satt i en mera direkt förbindelse med orsakens värld, är nu lärjungens mest angelägna behov. Ingenting annat hindrar honom än – han själv. Han är så materiellt beskaffad, att han "inte kan ta emot de tankar, som dricker ur ljusets hav". Han inriktar då sin vilja på att höja och förfina detta lägre jag, som han ännu tar för att vara den verkliga människan. Varje människa har sitt eget sätt att göra detta; var och en, om hon alls gör några framsteg, finner vid varje ny period av sin inre utveckling ett nytt jag uppstå. Då hon blickar tillbaka på ett antal veckor, månader, blir hon förvånad över att finna vad för slags människa hon då var och ler det medlidsamma leende som vi ägnar brev som vi skrivit i vår gröna ungdom.

Några finns likväl som härdas under tvånget av vanornas makt. Må de kämpa och anstränga sig till det yttersta för att bryta upp den hårda massa som stelnat omkring dem, och som motstått alla yttre impulser, alla förändringar, alla nya livsförhållanden, som utvecklingen bjuder. De har berett åt sig själva vad fientliga makter gör åt andra; de är hindret på sin egen väg.

Vad våra österländska bröder kallar "hjärtats höljen" faller bort det ena efter det andra; när det sista rämnar, blir det tyst, den mystiska dödens tystnad. Men "de döda skall uppstå," och ur den döden skjuter det eviga livets första späda grodd upp.

Så långt skall vi inte hinna på de följande sidorna. Författaren som fullt insåg den verkliga naturen av den uppgift som här förelåg och började därför genast att rikta hela sin styrka på uppnåendet av självkännedom och Tankens rätta bruk, erbjuder nu en del av den undervisning han först erhöll åt dem bland sina kamrater, som är uppriktiga och fasta i sin Tro, och som håller Sanningen högre än allt materiellt liv, för att söka den på den dolda vägen. Det finns inget band i världen, som går upp mot det som förenar sådana medlärjungar. Det har blivit smitt i en outsäglig själavåndas eld och sammannitat av oförfärad beslutsamhet och av en Kärlek utan like, ty den var Gudomlig. Varken synliga, inte heller osynliga världars hatfulla åtrå att förstöra detta band förmår något, så länge bara människan är trogen sig själv, eftersom detta högre liv är hon själv, och i samma mån hon växer in däri, faller de självpålagda fjättrarna bort, och hon står till slut som en fri själ i det himmelska Ljus, som är Friheten själv, och lyder bara sitt eget gudomliga Vara. För att uppnå det, låt oss lyda vårt eget Vara, för sannerligen, Varat är ett.

Mina kamrater, var ni än är, hälsar jag er.

JASPER NIEMAND, M. T. S.

wpeAF.jpg (3179 bytes)wpeAF.jpg (3179 bytes)wpeAF.jpg (3179 bytes)


Översatt från Letters That Have Helped Me av William Q. Judge. Utgiven av The Theosophy Company, Los Angeles, 1946


 Brev som hjälpt mig    | Förord  | Brev 1  | Brev 2  | Brev 3 | Brev 4 | Brev 5 | Brev 6 | Brev 7 |


|   till ULTs hemsida   |  till William Q. Judge Online   |  toppen   |


  

wpeAF.jpg (3179 bytes)

Copyright © 1998-2013 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö     
Uppdaterad 2013-02-05