ARCANA

En teosofisk föredragsserie från Malmölogen U.L.T. 
© 1999  Online-versionen  •  Teosofiska Kompaniet Malmö
•  Malmölogens transaktioner 


Devachan och Kama-loka
Föredrag hållet i Teosofisalen, Gråbrödersgatan 10, Malmö den 31 mars 1993


Nr 11 • Serie 1 • December 1995  •  ISSN 1401-3835


Dorje1.gif (4461 bytes)

 [I denna utskrift har en del redigering gjorts från kassettinspelning nr 169 för att göra föredraget så lättläsligt och begripligt som möjligt.]

INLEDNING

P.B. Jag får önska samtliga hjärtligt välkomna i kväll till ett föredrag som kommer att handla om Devachan och Kama-loka. Innan vi kommer så långt vill jag bara säga att vi har fått ut ett nytt Programblad för nästa månad. Där har vi listat samtliga föredrag för april, och nästa vecka handlar det om Golgata-mysteriet. I anslutning till kvällens föredrag har vi plockat fram tre exemplar av vår tidskrift Teosofiska Rörelsen. Dessa är nummer 53 som handlar om Minnet, nr 9 som handlar om Devachan och Kama-loka, samt nr 62 som handlar om Tillstånd efter döden. De tre tidskrifterna ligger framlagda vid bokbordet till ett specialpris för i kväll. Som ni säkert känner till så bandas alla våra föredrag, man kan låna dem gratis sedan några år tillbaka och lyssna på ett i taget. Man kan också köpa föredragen om man så vill, tala då med någon av oss efter föredraget. Vi har en föredragslista på vad det finns för band.

Vi vill också säga att ULT är en organisation, i så måtto att vi bedriver regelbundna sammankomster och studiegrupper, föredrag och annan verksamhet. Det kommer också att ske på Ven framöver, kanske fram mot sommaren, men numera håller vi bara till i Malmö. Det väsentliga att förstå är att vi teosofer är en brokig samling individer, och för att hålla ihop oss något så när har Robert Crosbie satt ihop en Deklaration. Den står på baksidan av Program-bladet, och om man sympatiserar med vad som sägs där kan man bli Associerad medlem i United Lodge of Theosophists. Det kostar inget, det är mera ett inre ställningstagande om var man står filosofiskt och teosofiskt, och de aktiviteter man vill ta på sig gör man allt efter eget huvud och i den mån man önskar engagera sig.

En annan sak angående vår verksamhet är att allting är gratis. Nu är det ju så att ingenting är egentligen gratis, eftersom vi i andra änden är väldigt tacksamma för donationer. Men det är inte så att vi har entréavgifter eller något sådant, utan det är upp till oss alla att ta del och ge vad vi kan för att hålla det här levande. Och finns det någon här som är intresserad av att hjälpa till i arbetet på olika sätt med era talanger och förmågor så säg till oss, vi har massor med arbetsuppgifter. Från att städa till att skriva och jobba med datorn och så vidare. Det är alltså fritt fram att hjälpa till för den som har extra energi och tid till vår verksamhet.

Innan vi sätter igång med föredraget kommer vi att få höra Deklarationen uppläst och sedan följer själva föredraget. I kväll kan frågor också ställas under föredragets gång, eftersom temat är Ockulta samtal.

 

ULTs DEKLARATION

Inriktningen för denna Loge är att självständigt och hängivet tjäna teosofins sak utan att vara bunden vid någon teosofisk organisation. Den är lojal mot den Teosofiska Rörelsens stora grundare men befattar sig inte med tvistefrågor eller olikheter i personliga åsikter.

Det arbete den har att utföra och det mål den har i sikte är alltför upphöjda och krävande för att den skall hinna med eller önska engagera sig i underordnade frågor. Detta arbete och detta mål är att sprida de grundläggande principerna i teosofins filosofi och att praktiskt tillämpa dem genom ett fullkomligare förverkligande av SJÄLVET; en djupare övertygelse om universellt broderskap.

Den anser att den orubbliga grundvalen för att ena teosofer, varhelst de befinner sig och hur deras villkor än ser ut, är likhet i mål, syfte och lära och har därför varken konstitution, stadgar eller styrelse, och denna grundval utgör det enda bandet mellan dess associerade medlemmar.

Den strävar efter att sprida denna idé bland teosofer för att befrämja enigheten.

Den betraktar som teosofer alla dem som ägnar sig åt att verkligen tjäna mänskligheten utan hänsyn till ras, tro, kön, ställning eller organisationstillhörighet, och

den välkomnar till sin sammanslutning alla dem som bekänner sig till dess angivna syften och som genom studier och på annat sätt önskar bereda sig för att bättre kunna hjälpa och lära andra.

Den sanne teosofen tillhör ingen kult eller sekt men tillhör likväl dem alla.

 

[Vi går nu över till själva föredraget.]

 

E.M. Det tackar vi för. Vi ska tala om någonting väldigt spännande i kväll, tycker jag. Vi ska tala om vad som sker när kroppen dör, vad som händer med oss tills vi kommer tillbaka till nästa jordeliv. Det är en teosofisk tankegång att vi kommer tillbaka i ett oändligt antal kroppar, där vi ständigt är i en process av att förverkliga oss själva som människor. Teosofin säger faktiskt att när vi dör eller snarare när kroppen dör så beror det på att den har för mycket energi, för mycket livsenergi i sig.

Det kan ju låta lite konstigt, men man menar att när våra organ i kroppen på ett eller annat sätt är slitna så kan de inte kanalisera ner den livsenergi som finns överallt och genomsyrar allt, utan det sker en nedbrytningsprocess som till slut resulterar i att kroppen blir otjänlig som instrument för själen att vara verksam i här på jorden. Och när detta tillstånd inträder brukar man säga inom teosofin att precis i dödsögonblicket får varje människa – oberoende av det sätt som kroppen dör på - en återblick på det liv som man just har levt i form av en revy där allting passerar i minsta detalj, inför det man kallar för det själsliga ögat eller själen som betraktar det jordeliv som har varit. Och efter detta sker det en separation mellan den fysiska kroppen och den själsliga individen som då lösgör sig från det fysiska höljet.

Teosofin menar också att det finns olika stadier som vi går igenom, efter det att kroppen är avlagd och innan vi kommer tillbaka igen. Och de olika stadierna beror helt och hållet på hur vi har levt i vårt senaste jorde liv. Man skulle kunna säga att de två tillstånd vi talar om här i kväll, kama-loka och devachan, är direkta spegelbilder eller reflektioner av det sätt på vilket vi har levt och känt och verkat när vi var här på jorden senast. Så precis som teosofin säger att allting är självskapat så är även dessa tillstånd mellan två inkarnationer självskapade tillstånd, som därför varierar för varje individ. Så en människa till exempel som har en viss uppfattning om att hon ska komma till himmelen kan få det uppfyllt i mellantillstånden.

Om vi börjar med det första mellantillståndet, kama-loka – ett sanskritord som betyder begärens boning – är det förvisso så att alla vi som lever har en viss strävan att vi vill förbättra våra egenskaper, bli mera osjälviska och så vidare. Samtidigt vet vi att vi har en skuggsida som kanske inte alltid är så angenäm att se eftersom det finns en massa negativa tendenser. Tendenser som inte alltid får sitt utlopp när vi lever här på jorden, men som finns någonstans upplagrade inom vårt väsen.

Och då menar teosofin att när vi har lagt av den fysiska kroppen går vi vidare in i kama-loka-tillståndet. Detta är då sätet eller tillståndet där vi renar oss, och det är också där-ifrån, tror man, som myten om skärselden har kommit. Det är alltså ett tillstånd som är betingat i tidslängd beroende på hur vi har levt under vår jordetid, och i detta tillstånd kan man säga att alla de negativa tendenserna i vårt föregående liv får sitt utlopp. Och själen får möta de negativa kvaliteterna och se begränsningarna, för att också kunna memorisera vad man ska ta itu med när man kommer tillbaka till jorden igen.

Det som blir kvar utifrån denna reningsprocess är det teosofin kallar för frön, eller skandhas som det heter på sanskrit, och dessa så kallade frön är bildligt talat egenskaper. De är orsaker som gör att vi kommer tillbaka till jorden igen, och beroende på vad vi har för karma så samlar vi det på oss och attraherar det magnetiskt till oss på nytt.

Vad som sedan sker kan man kalla för en andra död, när själen går vidare in i det tillstånd som kallas devachan. Devachan är också ett sanskritord, som betyder gudarnas boning. I detta tillstånd får vi utlopp för precis allt det vi har hyst i form av andlig strävan i jordelivet. Alla de saker som vi har hyst i en andlig strävan men inte har kunnat förverkliga – det kan vara våra egna begränsningar som har satt stopp, det kan vara omgivningen som inte har medgett det – allt detta måste få sitt utlopp eftersom det är energier som finns upplagrade i vårt väsen. Så i devachan kan man säga att själen, det inre själsliga eller det eviga Jaget i oss upplever ett slags sällhetstillstånd, ett tillstånd som inte är stört av någonting annat och som är absolut vårt eget. Det är inte ett tillstånd som vi delar med någon annan utan det är vårt eget självspunna tillstånd där allt det får komma till utlopp som vi har haft som strävan i jordelivet.

När vi sedan kommer i jämvikt med energierna så står vi på tröskeln att återvända till nästa inkarnation igen. Och där på tröskeln får vi ett slags allvetande. När vi står inför det nya livet som vi är på väg att träda ner i, så får vi en allvetenhet där vi ser alla de orsaker som har lett fram till det kommande jordelivet. Vi ser tillbaka flera förflutna inkarnationer och ser varje steg som vi har tagit. I detta ögonblick av allvetenhet när vi har kontakt med det inre själsliga, väljer vi att gå ner i inkarnation. Och sedan är kretsloppet igång igen.

P.B. Det E.M. skisserade upp är den process, den bana som vi alla genomgår. Då kan vi ställa oss frågan: Vad är meningen med livet? Vad är det för skillnad på att ha denna teosofiska uppfattning mot att vi bara lever en gång? Om vi ändå ska komma tillbaka till jorden blir det ju bara en rundgång. Tror ni att det bara finns det här kretsloppet, går vi bara runt så här eller finns det någon ytterligare utveckling?

A.A. Rundgång är det ju inte hela tiden, utan kanske till olika planeter. Det finns alltid någonting att klättra mot.

P.B. Ja, det är inte så lätt att formulera sig, jag vet det som står här varje vecka, ibland är det jättesvårt att hitta de rätta orden.

U.C. Kretsloppet sägs vara en spiralform.

P.B. Just det. Vår uppfattning är densamma. I traditionella religioner som kristendomen strävar man att uppnå Himmelriket, inom buddhismen talar man om att uppgå i Nirvana och inom hinduismen talar man om att uppgå i Moksha eller andra höga andliga tillstånd. Det är riktigt att när vi människor en gång har blivit hela människor, blivit upplysta, så behöver vi inte heller gå igenom den processen. Mästarna går inte igenom de båda tillstånden kama-loka och devachan, dessa har man höjt sig över. De söker heller inte att uppnå Himmelriket, Nirvana eller Moksha, de har oftast valt en annan väg.

Devachan och Kama-loka är två illusoriska tillstånd, de är ännu mera illusoriska än jordelivet, eftersom de utgör verkningar. Dessa är inte de enda tillstånd som finns, men de är närliggande tillstånd som vi individer i dag på nuvarande utvecklingspunkt genomgår. Vi kan alltså transcendera dessa genom att uppgå i en slags transcendental teosofi. Och hur gör man det? Vad ställer man för krav för att uppnå detta, enligt teosofin? Jo, en sak är helt klar, vi måste genomgå ett speciellt träningssätt. Vi kan inte bara av egen kraft klara detta utan vi måste ha en viss form av kunskap och insikt för att komma vidare. Det måste förmedlas en väg till oss som vi kan ta för att komma vidare i denna process.

Men det är inte riktigt vad vi ska gå in på i kväll, utan det vi främst ska hålla oss till är att förstå att dessa två tillstånd är direkta återspeglingar av det positiva och det negativa som vi har varit med om under det förra livet. Först går vi igenom det negativa som har med känslorna att göra, sedan går vi igenom det positiva som har med förnuftet och de högre andliga tankarna att göra. Men så småningom, allt efter som vi utvecklar oss, är det mest primära att befinna sig på jorden utan några långa mellanperioder. Olika Mästare, högt andligt utvecklade själar behöver inga mellantillstånd, de inkarnerar direkt eller i varje fall ganska snabbt. Eller också verkar de som Nirmanakayor (se Tystnadens Röst).

Det finns en person som är ganska känd för att återfödas inom kort tid. Han kallas för Dalai Lama. Honom har ni kanske hört talas om, han gör inte mycket väsen av sig beträffande just den här inkarnationsprocessen, men det är ett allmänt faktum att han efter ett par års död åter lever igen någonstans här på jorden, och just nu är han reinkarnerad som den fjortonde Dalai Lama. Så han måste ha gjort det här tretton gånger innan. Han är en individ som är kopplad till Tibet och den mystik som finns där uppe i Himalaya. Det finns andra Brödraskap som inte offentligt går ut med att det går att reinkarnera nästan med detsamma, men likväl använder de sig av samma process.

Vad som är intressant för oss är att under jordelivet skapa sådana bilder som blir gynnsamma för oss i våra mellantillstånd, det är det enda vi kan göra på nuvarande tidpunkt. Att skapa sådana känslor och tankar som gör intryck på de olika tillstånden, de olika sfärerna, och hjälper vår fortsatta utveckling. Att komma ur de spiralkretsliknande sfärerna, som egentligen bara är en slags smältningsprocess för det vi har genomgått under jordelivet. Men om vi kan lära oss att redan här och nu bearbeta allt det vi möter, redan i mötet ansikte mot ansikte med alla händelser, om vi kan lära oss att leva i nuet hela tiden, att möta allting medvetet, insiktsfullt och osjälviskt, så skulle allt bli mycket lättare.

Det borde vara allas strävan. Det finns ingen som kan göra anspråk på det, men om vi kan göra det mer och mer så kommer det att ge bilder i vår disinkarnation – alltså mellan två inkarnationer - som underlättar detta. Och en bra måttstock på detta är faktiskt att dessa tillstånd är analoga med drömmen under jordelivet. Vi kommer alla till dessa platser under dygnets tjugofyra timmar, allihopa gör detta. Så det motsvarar egentligen de nivåer som har att göra med det högre och lägre Jaget, som vi har varit inne på så många gånger tidigare. Så korrespondensmässigt kan vi se att vad som sker mellan två inkarnationer är i princip samma sak som sker mellan två dygn eller mellan natt och dag.

Skillnaden är tidsintervallen, det vill säga när vi är borta mellan två inkarnationer kan det röra sig om några år till några hundra år eller till och med ett par tusen år eller kanske ännu mer. Mellanperioden beror helt och hållet på hur vi har levt, hur vårt liv har gestaltat sig, vilken inriktning vi har i vår uppfattning om livet. Om vi har en krass materialistisk uppfattning så upplever vi inte någon större andlig dimension, då kommer vi ganska fort tillbaka igen.

Har vi däremot en religiöst sinnad världsbild så kan den ge upphov till oerhört långa mellantillstånd på andra sidan, vi kan till exempel ta på oss tjänster och uppgifter i den andliga världen. Det kan låta märkligt, men så är processen. Man kan alltså befinna sig väldigt länge på andra sidan. Många vill ju det, för att slippa jordens sorger och eländen. Men vår uppgift är att korsfästa oss själva enligt Kristus-mysteriet, att förena det jordiska och det andliga i jordelivet för att kunna bli en hel människa och inte bara en sfinxartad individ som många är i dag. Det är vår målsättning.

Sedan kan vi säga att den yttersta målsättningen för en människa är att uppnå en frigörelse från kretsloppet, att tvingas återfödas, eftersom det är vår karma som för oss hit hela tiden. Vi har fortfarande frön sådda här som växer upp och som vi måste skörda. Så länge vi fortfarande sår frön här på jorden, i relationer, i kommunikationer, i situationer som vi inte behärskar, så länge måste vi återkomma hit. Men vi kan med olika tekniker, med olika religiösa ceremonier uppehålla oss i andliga sfärer mycket länge, det sysslar de flesta religiösa med. Men enligt teosofin så finns det inget evigt Nirvana, det finns inget evigt Himmelrike, utan allting är ett ständigt kretslopp. Så förr eller senare måste vi återkomma till jorden igen för nya uppgifter, eller till en annan planet för andra uppgifter.

Vi är alla ständigt stadda i en process. Så man kan om man vill istället gå andra hållet, och det innebär att vi intar den ståndpunkten redan i början, på vår väg mot det andliga. Då söker vi inte kunskap för att komma härifrån för egen räkning, utan vi söker kunskap för att dela med oss till alla dem som inte har nått lika långt. På så vis skaffar vi oss energi att bygga upp en andlig gestalt, en "permanent astralkropp". Dessa små, små byggstenar som våra tankar utgör väver en andlig dimension i oss som gör det möjligt att fortsätta leva utan fysisk kropp när vi lämnar jordelivet, men med alla de andra principerna i behåll. Och då kan vi fortsätta att stödja mänsklighetens utveckling på olika sätt, till exempel genom att inspirera andra individer.

Det finns många exempel på individer som har blivit hjälpta på ett eller annat vis, många gånger på ett oförklarligt sätt. Detta kan peka på att det finns en mängd olika Andliga Själar knutna till jorden som hjälper till. De kan inte styra oss, de kan endast inspirera oss. Så det handlar även om hur öppna vi kan göra oss själva för nya inflytanden, inte bara från vårt eget Högre Jag utan även från Andliga Väsen som har nått väldigt långt. Och då är vi tillbaka till det vi talade om för några veckor sedan, det vill säga kanalisering eller channeling eller mottaglighet från ovan. Och då inte alltid genom passiva medier utan genom aktiva högt utvecklade Andliga Individers förmedling. Vi skiljer på dessa två olika förmedlingssätt av olika orsaker.

Så utvecklingsprocessen inom teosofin är ganska tydlig på den här punkten. Vi människor är stadda i ett kretslopp, vi föds, vi lever, vi dör och vi återföds. Teosofin erbjuder oss en möjlighet att se på kretsloppet på ett annat sätt än vad vi kanske tidigare har gjort, genom den religiösa modellen. Vilket innebär att vi ska arbeta väldigt mycket med det tillstånd som kallas jordelivet, vårt dagsmedvetande, nuet. Det är i de närliggande små situationerna vi dagligen möter som det ockulta ligger. Men det ligger så nära oss att vi ser det inte, vi letar hellre efter märkliga ting långt borta. Det är de små, mycket små detaljerna som skapar vår vardag, vilka dessutom är våra största hinder.

Om vi bara kunde lära oss att se på vad allt det vi möter dagligen står för, då skulle vi transcendera oerhört många hinder. Vi skulle då inte lagra upp den mängd bilder som skapar ångest, oro och rädsla hos oss och som påverkar oss omedvetet i drömmen, som påverkar oss till att begå handlingar som vi aldrig hade gjort annars. Så det är väldigt viktigt att vi i jordelivet odlar broderskapstanken, en andlig dimension där vi är medvetna om varför vi är här på jorden, att vi är själar stadda i utveckling och att vi återkommer till jorden ända tills vi har utvecklat oss så långt att vi har förmågan att välja våra inkarnationer. Där vi avgör, inte som personligheter utan som själsliga individer.

Vi skiljer alltså på det själsliga medvetandet och det personliga medvetandet. Vårt personliga medvetande har vi bara i den här inkarnationen, som man eller kvinna. Men det släpper vi, eftersom Själen som för tillfället uttrycker sig genom vår personlighet är evig och spelar många roller. Till slut blir personligheten en fullfjädrad skådespelare som kan ta på sig mästarroller och uppnår sådan harmoni med naturen att den kan hjälpa till i den kosmiska processen, där vi är Mänsklighetens Väktare. Men om vi bara tittar på vad som sker i Europa i dag så kan vi fråga oss var våra andliga värden finns. Vi kan bara se på Sverige och fråga oss: Var ligger de andliga värdena, vad är det som är väsentligt för oss svenskar i dag, så har vi svaret.

E.M. Det fanns en grek som hette Herakleitos som sade att "de sovande människorna lever i åtskilda världar, medan de vakna människorna lever i en gemensam värld". Och när P.B. beskrev denna process så tänkte jag mycket på att det handlar om att uppöva en vakenhet. När vi är här i jordelivet är vi så identifierade med personligheten att vi ofta glömmer bort de andra dimensionerna. När vi är i drömmens dimensioner under nattens timmar är vi ofta så identifierade med våra drömmar och det vi upplever där att vi också glöm mer bort att vi är människor här på jorden. Och likadant är det i de två mellantillstånden, när vi är i kama-loka så är vi fullständigt absorbe rade i detta. Och när medvetandet sedan glider över till nästa tillstånd, till devachan, blir vi lika identifierade där.

Då kan man tänka sig att det gäller att uppöva en vakenhet, en medvetenhet, en närvaro i nuet så att vi inte förändrar eller glömmer bort vem vi är. Att vi inte blir så identifierade med någonting att vi glömmer bort vem vi är. Så att vi till slut efter att ha spelat alla de roller som P.B. var inne på, faktiskt kan vara oss själva, leva som vi verkligen är i vår innersta kärna, i vår essens. Och där tror jag att vi alla kan börja i vårt vardagsliv. För hur lätt är det inte att slumra till. Jag menar inte bara på ett föredrag om det är långdraget, utan att vi slumrar till i vardagens situationer.

Tänk bara hur mycket tid vi spenderar på att tänka på det som har varit i det förflutna eller det som ska komma i framtiden. Hur få är inte de ögonblicken i vår vardag där vi är i nuet, där vi är aktivt vakna och medvetna om det som händer med oss, där vi har det som P.B. kallade för "direkta möten" med varje situation, varje människa, varje del av vårt liv. De tillfällena är oerhört få. Förmodligen är det de tillfällena vi kommer ihåg bäst och har ett mer klart minne av. Teosofin talar om olika typer av minnen. Det finns ett själsligt minne parallellt med själens vakenhet och närvaro här i det fysiska, till skillnad från det personliga minnet, där vi bara lagrar massor med information utan att egentligen smälta och bearbeta den.

Denna vakenhet är alltså någonting som vi får börja med i vardagen, att varje ögonblick försöka uppöva medvetenheten. Varför beter jag mig på ett visst sätt när jag är i en viss situation, vad innebär det här mötet för mig med just den här personen framför mig? Vad har jag att lära av den situationen jag är i just nu och så vidare, vi måste alltså utveckla den självreflekterande förmågan.

Att uppöva en självreflekterande förmåga innebär samtidigt att vi får en distans till det vi har runt omkring oss. Vi ser då i den processen hur vi iakttar och upplever våra möten, men vi är ändå någonting som kan iakttaga det som sker. Det är inte en total identifiering som det kanske har varit tidigare, utan det gäller att kunna se på saker och ting. Man tar livet med lite humor, man får lite distans. Precis som i en bra terapi där man lär sig ett medvetet förhållande till sig själv.

Allting vi uppodlar på vardags planet kommer också att få sin spegelbild i drömmens värld, där vi har motsvarande tillstånd. Och just däri ligger den första grundstenen. Ju mer vi kan vara vakna i vardagen, desto mer börjar vi komma in i processen att förbli vakna när vi går in i nattens timmar. Vi börjar bli medvetna om övergångarna från vårt dagsmedvetande in i drömmen, in i det drömlösa tillståndet och kommer sedan tillbaka ner till dagsmedvetandet igen. Det är någonting som börjar komma i glimtar till oss när vi börjar med den andliga träningen. Kanske kommer det genom att vi helt plötsligt är medvetna om att vi drömmer, vi är i en dröm men är medvetna om att vi drömmer. De här stunderna kan bli fler och fler, allt efter som vi jobbar på att bli vakna i vardagen. Och så småningom kan vi alltså med hjälp av en särskild meditationsprocess bli fullständigt vakna.

I meditationsprocessen går vi igenom alla olika slags tillstånd och bibehåller vår vakenhet. Därför talar man inom teosofin om meditation på ett väldigt specifikt sätt, där det gäller att uppöva en koncentrationsförmåga och en vakenhet. Inte att man faller i sömn under meditationen, där man blir fullständigt avspänd och inte vet vart man tar vägen, utan en aktiv mental närvaro i varje ögonblick. Med denna närvaro bygger vi upp en medveten kanal, och genom den kanalen kan vi då färdas genom de olika tillstånden. Och sedan så småningom genom tillstånden mellan två inkarnationer, för att sedan kunna komma tillbaka till ett intakt medvetande och ett intakt minne om vem vi var i ett föregående liv.

Det är inte så många av oss som kan göra det, det är kanske inte så många av oss som har något minne från ett föregående liv. Men å andra sidan sett, hur många minns vad vi gjorde en viss dag i förra veckan? Samma vakenhet måste uppövas om vi ska kunna ha ett aktivt minne av vem vi är under dygnets 24 timmar.

J.A. Tillstånden kama-loka och devachan står för en andlig tillvaro, men var är de?

P.B. De är icke-fysiska.

J.A. Ja. Var är de någonstans, var är jag då?

P.B. Var är du när du drömmer?

J.A. Det vet jag inte.

P.B. Är du någonstans?

J.A. Ibland är jag i USA, och ibland är jag någon annanstans.

P.B. Fysiska kroppen är bortkopplad. Vi vet att det finns ett medvetande som fortgår fast den fysiska kroppen så att säga slumrar, som den gör mellan natt och dag, det är ju helt klart. Vi talar om olika sfärer, olika dimensioner, olika frekvenser, olika vibrationsplan. Man kan ta det till sig på olika sätt, vilket som passar en bäst, det finns inget ord som är bättre än något annat. Det är olika känslomässiga och andliga tillstånd.

J.A. Du menar att jag inte är någonstans, jag är inte osynlig materia i rymden då?

P.B. Du är inte en osynlig materia i rymden, det kan du aldrig vara.

J.A. Eller osynlig energi som finns någonstans i rymden.

P.B. Den är inte osynlig. Det är en form av energi som har en viss aura kring sig, en viss färg, en viss grundton beroende på vår status, vår kvalitet. Det är en blandning av många olika energier där vi utstrålar olika färger, där vissa är mera aktiva än andra.

J.A. Men som man inte kan se?

P.B. Man kan inte se det härifrån, utan de sfärerna ligger på en annan frekvens. Det är ungefär som när man ställer in en radiokanal, man flyttar runt på olika våglängder, man gjorde så förr i varje fall.

J.A. Men jag är i universum?

P.B. Ja, du kan inte vara någon annanstans än i universum. Du är också i solsystemet, du är i jordkedjan. Så du är någonstans i rymden skulle man kunna säga, kopplad till vårt system. Men åker du i ett flygplan så åker du förbi, du åker inte rätt in i ditt kama-loka-tillstånd utan det ligger på en annan frekvens. Det blir ingen kollision mellan dig och ditt kama-loka-tillstånd, utan detta tillstånd är någonting som finns på ett annat plan, en annan frekvens.

A.A. Jag måste fråga en sak till.

P.B. Men klarade vi ut den första, tyckte du?

A.A. Njaa, jag fick ett svar.

P.B. Man får bearbeta "svaret" lite grand inför sig själv också, det kan man inte räkna med att göra så snabbt, det får du tänka på lite. Men ta nästa fråga också.

J.A. Vi kan aldrig bevisa om det är som du säger att det är något osynligt vi inte kan se. Då kan vi aldrig bevisa själens existens?

P.B. Nej, det kan vi inte. Men måste vi bevisa det? Måste jag ta på din själ för att säga om den är där?

J.A. Jag vet inte om jag har någon själ. Det kanske också är någonting som är påhittat.

P.B. Men ta ditt medvetande då. Har vi ett medvetande?

J.A. Ja, det tror jag.

P.B. Har du ett medvetande eller har du inte ett medvetande?

J.A. Jo, det har jag.

P.B. Du har något som påminner om ett medvetande. Kan du bevisa det?

J.A. Nej, men eftersom du har ett medvetande så utgår jag ifrån att jag också har det.

P.B. Om jag nu säger att jag har en själ, har du också en då?

J.A. När jag vet att jag har ett medvetande så utgår jag ifrån att du också har det. Men jag vet ju inte om jag har en själ.

P.B. Nej, men jag vet om jag har en själ.

J.A. Hur kan du veta det?

P.B. För jag utgår ifrån det. Men hör nu här, om vi sätter ett likhetstecken mellan medvetande och själ så blir det kanske lite lättare för oss att förstå. Ordet själ och ordet med vetande är samma sak, det står för våra tillstånd.

J.A. Ja men det finns de som säger att medvetande och själ inte alls har med varandra att göra. I så fall säger jag att själ för mig, det är psyke.

P.B. Ja det är det, men teosofin talar om ett högre och ett lägre psyke.

J.A. Nej det är inte psyke, själ är någonting helt annat.

P.B. Jo, men nu håller vi oss till vad teosofin säger i kväll. Vad andra sedan säger på andra ställen är en annan sak, men här försöker vi förmedla den teosofiska filosofin.

J.A. Så själ och psyke är för dig samma sak?

P.B. Ja, själen har olika nivåer. Men när vi talar om den Andliga Själen Buddhi-Manas som är på väg, som rör sig i det här kretsloppet, så är det ett medvetande. Beroende på hur mycket du har samlat på dig, ju större insikt du har i ditt medvetande, ju starkare ljuset är – för det är energi – ju starkare ditt ljus är desto mer upplyst är du, och Buddhi-energin vibrerar då mycket starkt.

J.A. Men du säger alltså att det är energi, det är en form av energi?

P.B. Materia, energi och medvetande är enligt teosofin samma sak.

J.A. Det är energi.

P.B. Det är energi, men energi är enligt teosofin också medvetande. Det finns ingen materia som inte är energi, det har man kommit fram till även vetenskapligt i dag.

J.A. Men du menar att psyket också är energi?

P.B. Just det. Och så går vi ett steg till, vi säger att energin i sig är ett medvetande av något slag. Där går alltså teosofin ett steg längre. Men kan vi tänka i de banorna att de tre stadierna materia, energi och medvetande är samma sak och att det bara är något vi ser från olika nivåer, så har vi nått väldigt långt för att förstå dessa tankar.

U.C. Jag skulle vilja fråga om själ och medvetande. Är inte själen en differentierad grad av medvetandet? Den kan man glömma egentligen och säga att var den än befinner sig så befinner den sig tryggt vilande i det Enda Medvetandet.

P.B. Jo, det kan man säkert.

S.B. Avatarer och Buddhor som kommer igen vart tvåtusende år eller så, de kan ju inte befinna sig och vänta i kama-loka eller devachan. Agerar de då från ett annat plan som står över dessa?

P.B. Ja. Dessa tillstånd täcker ju inte hela den kosmiska skalan, vilka bara är de tre lägre kosmiska planen av sju kosmiska plan.

S.B. Är de högre planen då också tidsbundna?

P.B. Ingenting är tidsbundet mer än utifrån individen och nedifrån jordeplanet. Tiden vi räknar är uteslutande härifrån. När vi befinner oss i devachan mellan två inkarnationer går det kanske tretusen år. Och det går kanske lika fort som när vi drömmer och vaknar igen. Några timmar eller hur länge vi nu sover går oerhört fort.

J.A. Men tiden är kanske inte samma i devachan som den är på jorden.

S.B. Jag menar tidsbundet, att man går igenom vissa lidelser i kama-loka, vissa visioner, och det tar ju tid.

P.B. Det tar tid sett härifrån, men för själen är tid ett mindre problem än för oss.

S.B. Så de andra planen är också tidsbundna i förhållande till jorden?

P.B. Sett härifrån ja, men när vi är i andra dimensioner så finns inte vår tidsindelning. Det finns självklart en cyklisk tid där också, men den är inte relaterad till vår tid. Det finns en passage där du går in och där du går ut, det finns ett ljus och ett mörker.

S.B. Det står någonstans skrivet att varje gång religionen är på väg neråt så kommer det en Avatar för att lyfta upp den igen. Så den är ju relaterad på det sättet att den kommer precis när den behövs.

P.B. När mörkret är som värst så kommer ljuset som snabbast.

S.B. Men det måste spegla sig på arbetsfältet.

P.B. Nu är det ju så att vi vet hur processen är här nere på jorden, och en individ som har gått bortom dessa tre illusoriska tillstånd, det jordiska, det kamalokiska och det devachaniska vet, att om det är min uppgift att vid något läge om tvåtusen år inkarnera här, då får jag hålla mig ajour när det är dags. Det blir min uppgift att hålla mig vaken tills det är dags att gå ner här och göra mitt arbete.

Man kan säga att olika Avatarer har lyckats mer eller mindre bra med sin mission. Om vi tittar på Muhammed och Buddha, på Lao-tse och Krishna och många andra, ser vi att de har lyckats på lite olika sätt, förmodligen beroende på olika faktorer. Var det något speciellt du tänkte på om tiden, eller vad var din fråga?

J.A. Jag undrar om tiden. Jag tror inte tid är detsamma ute i rymden. Det har jag läst någonstans.

P.B. Varför kan du inte läsa teosofiska texter istället?

J.A. Nej, jag läser det jag vill läsa. Men du pratade om meningen med livet.

P.B. Ja. Är vi på nästa fråga nu?

J.A. Ja. Det verkar som om allting är så himla bra där i den andliga dimensionen, allting är frid och fröjd.

P.B. Det vill jag inte påstå. Devachan är en ickefysisk dimension eller en  ickejordisk dimension, kama-loka är ett reningstillstånd. Det är ett ganska grymt tillstånd, det är bara lidande från början till slut.

J.A. Men i nästa tillstånd då?

P.B. Det är betydligt bättre,

J.A. Ja, men varför kan vi då inte befinna oss där istället? Vad är meningen med att återfödas när allting är så bra "däruppe" i devachan?

P.B. Varför blir vi inte kvar "däruppe"?

J.A. Ja!

P.B. Men vem ska då skörda det vi har sått här?

J.A. Jamen varför har det kommit till en?

P.B. Varför har vi sått "härnere" från första början?

J.A. Jamen vi vet ju inte vem som har sått. Från början är vi alla själar, sade du en gång.

P.B. Vi är inte själar från början, vi har alltid varit själar.

J.A. Ja. Om vi bara har varit energi från början, vad är det då för mening med att hålla på och böka här nere på jorden?

P.B. Meningen med livet... Det är en skämtsam fråga, men den är mycket bra, det är en seriös fråga.

J.A. Du förstår vad jag menar?

P.B. Jag förstår precis vad du menar, det är därför jag studerar teosofi. Det är en mycket svår fråga att förstå; varför ska vi behöva gå igenom det här kretsloppet om och om igen? För att göra en lång historia kort, så kan man bara konstatera att vårt liv på jorden är det vi sysselsätter oss med i huvudsak. Vi som själsliga individer från olika dimensioner steg ner till jordelivet och skulle ta del i den processen. För det är ändå så att när vi har utvecklat oss som själsliga individer på låt oss säga den här planeten och gjort vad som är avsett att göras här, så har det under tiden manifesterat sig en annan planet någon annanstans, som inte har ett människorike.

Då blir det så klart vår uppgift att inkarnera dit och ta vid i den processen och hjälpa den utvecklingen, eller rättare sagt det är ett led i den kosmiska utvecklingen. Så vi är här på grund av att vår närvaro i människoriket är viktig. Det finns inget annat sätt att förklara detta, sett ur teosofiskt perspektiv. Sedan kan man ha åsikter om det är sant eller inte, men det är i stora drag den teosofiska förklaringsmodellen på den frågan.

J.A. Vad tror teosofin om hur den första levande människan kom till? Man måste ju vara två för att det ska bli fler, men hur kom då den första?

P.B. Teosofin är rätt speciell i den frågan. Det kom inte bara två, utan det kom sju människogrupper på en gång. (Se Den Hemliga Läran, del II, sid 1.)

J.A. Kom det sju, som bara plötsligt uppstod på jorden?

P.B. Ja, plötsligt uppstod de inte, liksom jorden inte uppstod plötsligt. Jorden var ju en gasformad materia som stegvis förtätades, förstenades och frambringade jord och vatten och så vidare. Människan tar också del i den utvecklingsprocessen, från att ha varit eteriska varelser till att bli fysiska varelser.

J.A. Vad menar du med eteriska varelser?

P.B. Ickefysiska varelser med fullt medvetande.

J.A. Kom från intet och bara stod på jorden?

P.B. Inte från intet, från en annan planetkedja.

J.A. Men varför uppstod de plötsligt där?

P.B. Du kan hålla på så där hela tiden, så det är inte lönt att svara på den frågan.

J.A. Vad tror teosoferna om det?

P.B. Jag ska försöka förklara, om vi kan hålla oss till en planet innan vi går till nästa. Vi kan inte som teosofer förklara allt. Vi kan i bästa fall förklara vad som händer här på jorden, för vårt medvetande räcker inte till ens att förstå det. Så vi nöjer oss med att försöka förklara vad som händer här och nu. När vi får den större insikten kommer vi också att förstå resten. Det är inget slingrande för att inte besvara frågan, det är bara en teosofisk förklaring. Vi kan alltid säga: ja men vad hände innan, och så fortsätter resonemanget i oändlighet.

E.M. Där kan vi också lägga till att enligt teosofin så finns det ingen början och inget slut utan det är en evigt fortgående in- och utandning. Så det finns aldrig en första utandning eller en första inandning utan det är ett ständigt pågående. Det är vad P.B. menar som är så svårt att få grepp om med vårt begränsade sinne. Vi vill gärna ha en början och ett slut.

J.A. Nej, jag vill inte ha något slut men jag vill ha en början.

E.M. Ja, men vill du ha en början så måste du onekligen också ha ett slut.

J.A. Som ni säger blir det ju inget slut i och med att man övergår i en annan dimension och sedan kommer man tillbaka och så vidare.

E.M. Skulle du haft en början någonstans så måste det också förutsätta att det har varit ett slut någon annanstans. Varje början har ett slut.

P.B. Var så god där nere.

A.A. Det finns något som kallas den tolfte planeten. Det sägs att den ska krocka med jorden år 2.100. Är det på den tolfte planeten som livet uppstod, eller?

P.B. Det är en teori som är förmedlad av Zecharia Sitchin som skrev boken Den tolfte planeten. Det är helt klart att det finns en växelverkan mellan planeter och annan materia i rymden. Allt hänger ju samman på ett eller annat sätt. Men det är inte teosofins uppfattning att jorden kommer att upplösas genom en krock med en annan planet. Utan jorden är bärare utav en mängd olika energier, själsliga medvetanden, och har också en Hierarki av Väktare. Inte då bara på vår nivå utan också på en nivå som ligger långt utöver det vi kan föreställa oss. Så jag tror inte inte riktigt på den teorin, men den är ju fullt möjlig teoretiskt.

Det har faktiskt skett en hel del här på jorden, det har störtat ner både en och annan himlakropp, det vet vi. Det finns enorma kratrar på olika ställen där meteorer och olika mindre himlakroppar har trängt igenom atmosfären. Men det var en vanligt förekommande teori, även innan Den tolfte planeten. Det har skrivits en mängd olika historier både kring början på detta århundrade och vid slutet på det förra.

A.A. Jag tänkte säga att anledningen till att vi inte lever i ett tillstånd där allting är så enkelt och behagligt och perfekt på alla sätt, det kanske beror på att man behöver prövas och testas i olika sammanhang.

P.B. Ja, är det inte genom kontrasterna som vi har upplevelser?

A.A. Jo just det.

P.B. Det är just vad som är finessen. Hade det varit ett homogent tillstånd hade inget skett. Det är spänningen mellan de två polerna som gör att det blir någonting. Det är en känd dynamisk faktor i elektromagnetism över huvud taget. Om vi sedan talar om idéer eller bara talar om en enkel elspänning, det spelar ingen roll, det är samma sak. Så det sker någonting i den här processen, och när vi eliminerar en energi så träder det in en annan. Det upphör aldrig att ske saker, vi upphör aldrig att uppleva. Vi upplever på olika sätt, och allt vårt medvetande registreras och samlas i vårt själsliga minne, av HPB kallad reminiscensen (se Nyckeln till teosofin, kap VIII). Så all erfarenhet vi har skaffat oss går aldrig förlorad. Meningen är att vi ska kunna plocka fram den i vårt dagsmedvetande när vi behöver den.

Så vi är alla bärare av ett mycket större medvetande än vi själva tror. Vi har en oändlig reservoar i det fördolda i vårt Högre Jag i en dimension som är svåråtkomlig, men som genom meditation och som genom ett visst sätt att leva, ett visst träningssätt, intellektuellt och fysiskt och psykiskt, kan leda oss till en närhet till den källa varifrån vi alla kommer. Det ger oss en enorm styrka att veta att denna källa finns. Det är som att leta efter den Heliga Graalen, man måste veta att det finns en Graal innan man börjar leta efter den.

S.B. E.M. sade någonting om att kroppen fylls med för mycket livsenergi, därför dör man. När man då har kommit bort från de här illusionerna, devachan och kama-loka, eller det som skapar det, blir livsenergin då av en annan frekvens i kroppen?

E.M. Man kan säga att livsenergin finns på olika nivåer, och samstämmer man sina organ mer och mer med naturen så blir man förmögen att ta emot en annan typ, en annan dimension av energier. Teosofin säger till exempel att högt utvecklade Mästare har en större livslängd, även i vår tidsålder som kallas för Kali-yuga eller den mörka tidsåldern. Vidare att Mästare kan leva upp emot 400 år i samma kropp, medan vi kanske maximalt kan uppnå omkring 100 år. Det beror säkert på att det är en annan kvalitet av livsenergin man använder sig av. Kroppens organ blir samstämmiga på ett annat sätt.

A.A. Är det risk att kvinnor sliter ut kroppen till slut?

E.M. Det är precis som när man går ut i solen. Lite grand av solens strålar är bra, men lägger man sig i Saharas sol skulle den bränna ut oss. Likadant när vi är trötta på kvällen. Det kan ju inte vara så att det är brist på livsenergi, för den finns i oändlighet, utan det är snarare en brist i vår förmåga att kanalisera ner den. Därför måste nattens timmar till för att organen ska komma i balans igen, och sedan är vi redo igen att ta emot livsenergin på ett vaket, medvetet sätt i dagsmedvetandet. Titta på barnen som går bortom sin läggningstid. De blir bara mer och mer uppskruvade, ända tills det bara tar slut och sedan är de utslocknade, det har gått för långt.

A.A. Det blir man som vuxen också tycker jag. Om man går över en viss gräns, klarar man sig över den så blir man klarvaken.

E.M. Precis. Vi går in i "andra andningen".

U.C. Finns det inte möjlighet för kroppen att hålla jämna steg med energin? Att utveckla organen så att de blir mottagliga för en högre vibration. Är det möjligt?

E.M. Ja, det är det. Och det är endast möjligt när vi börjar omsätta de här tankegångarna i vardagen som ett etiskt osjälviskt sätt att leva. Det är ju då vi förändrar hela vår konstitution, i bemötandet av människor i vår närhet. Så ju mer vi kan leva på ett osjälviskt sätt, desto mer förändrar vi också vibrationerna i våra organ. En process som kommer inifrån och går ut.

P.B. Vi tackar för den avslutningen. Nästa vecka tar vi upp Golgata-mysteriet, vilket berör esoterisk kristendom. Golgata-mysteriet är vår egen personliga vandring och invigning. Och det knyter an till de föredrag vi haft tidigare om gnosticism. Titta gärna på vad Programbladets framsida innehåller. Det är nämligen temat för nästa månad. Och det står en mycket speciell liten text i sista stycket, som är det tredje Fragmentet från Tystnadens Röst. Tack ska ni ha.

 

Var vid gott mod, lärjunge; kom ihåg den gyllene regeln. Har du väl en gång trätt in genom Srotapatti-porten, "den som i strömmen ingått"; har en gång din fot trampat den nirvaniska strömmens bädd, vare sig i detta eller något kommande liv, då har du endast sju andra liv framför dig, du med den diamantfasta viljan.


HELENA BLAVATSKY
Tystnadens Röst, Fragment 3

 

[Sammanställt den 21 dec 1995.]

Källor:

Den Hemliga Läran, av Helena Blavatsky
Nyckeln till teosofin, kap IX, av Helena Blavatsky
Teosofins ocean, av William Q Judge
Teosofisk resumé, William Q Judge
Tystnadens Röst, Helena Blavatsky
ULT - dess mission och framtid
Devachan och Kama-loka, TEOSOFISKA RÖRELSEN (TR) nr 9
Minnet, TR nr 53
Tillstånd efter döden, TR nr 62

_____________________________________________________________________________________

till ARCANA Huvudindex

_____________________________________________________________________________________

ARCANAs föredragsserie började utges höstdagjämningen 1995 och kan beställas från:
TEOSOFISKA KOMPANIET Roslins väg 6, 217 55 Malmö. Mobil: 070 376 47 47
 

_____________________________________________________________________________________

 

 | Helena Blavatsky  Online | William Q Judge Online  | Robert Crosbie Online | B P Wadia Online ULTs hemsida |

wpeAF.jpg (3179 bytes)

copyright © 1998-2009 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö     
                                                            
Uppdaterad 2011-12-26